Läsarberättelse: ”Min man har en son med sin älskarinna”
Jesper och Evas andra dotter Alma var bara några månader gammal när Jesper berättade att han hade en son med sin älskarinna. Nu var det upp till Eva hur de skulle gå vidare. Skulle familjen splittras eller skulle Jespers son Emil välkomnas?
Du kände inte till den andra kvinnan?
–Nej. Jesper och jag hade glidit ifrån varandra efter att vår första flicka Asta kommit till världen. Men det hände ju ganska många par och var inte alarmerande för mig. Vi var dessutom överens om att skaffa ett andra barn när Asta var tre år, vilket bekräftade att familjen var viktig för Jesper.
Se också: Axelina älskar två män – alla sover tillsammans
Jag blev snabbt gravid och under graviditeten kändes det som om vi kom närmare varandra. Jesper gav mig blommor, lagade mina favoriträtter och masserade mina fötter. Detta trots att han arbetade mycket och kom hem sent. Vi hade det bra och när Alma kom till världen mitt i sommaren var jag så lycklig som jag kunde bli. Månaderna gick. Alma mådde bra och jag trivdes med min mammaledighet, men Jesper var konstig.
Hur då?
–Han var frånvarande och när jag påpekade det tog han sig samman och blev närvarande på ett tillgjort sätt. Ofta satt han och stirrade oseende rakt ut i luften och jag började fundra på om han fått en depression.
Jag försökte prata med honom, men i stället för att berätta vad som var fel drog han sig undan. Han gick till gymet eller till lekplatsen med Asta och så fortsatte det ytterligare ett par månader tills han samlat mod nog att berätta sanningen.
Asta var på förskolan, Alma sov i sin vagn och jag packade skötväskan för att gå en promenad, när Jesper körde in på uppfarten. Han borde vara på jobbet och jag tänkte att han kanske hade glömt något, men jag kunde se på hans min att det handlade om något helt annat.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Vad sa han?
–Vi måste prata, sa han och satte sig på en stol i köket. Så kom det: Han hade haft ett förhållande med en annan kvinna, men det hade tagit slut för mer än ett år sedan. Kvinnan hette Charlotte och han hade träffat henne på en kurs för tre år sedan. Hon bodde i en stad nära oss, var singel och trots att de skyddat sig hade hon blivit gravid – ett år innan jag blev gravid med Alma.
Mådde dåligt över dubbellivet
Jesper hade blivit förtvivlad när han fick veta det, men Charlotte som hett önskat sig ett barn, beslöt sig för att behålla det. Deras gemensamma barn, en pojke vid namn Emil, var ett och ett halvt år gammal. Jesper hade beslutat sig för att stötta Charlotte under graviditeten och hennes första tid som mamma, men det dåliga samvetet över dubbellivet hade slutligen satt stopp för deras affär.
Nu ville Charlotte förstås att Jesper öppet kunde vara far till hennes barn och därför var det dags för mig att få veta sanningen.
Hur reagerade du?
–Det kändes som om jag medverkade i en mycket dålig film. Min man hade varit otrogen sedan Asta var ett år och han hade en son med sin älskarinna. När vi började tala om att skaffa ytterligare ett barn hade Charlotte precis fått Emil.
Jesper kunde inte förklara varför han låtit det gå så långt och varför han inte hade berättat för mig tidigare. Men han var beredd att göra allt för att hålla ihop familjen. Han skulle avsäga sig all kontakt med Charlotte och Emil om det var vad som behövdes för att jag inte skulle gå ifrån honom.
Jag visste förstås inte vad jag skulle säga i det läget. Jag kunde inte lova honom någonting. Det han berättade var så överväldigande att jag var tvungen att tänka igenom det först.
De kommande veckorna gjorde jag ingenting annat än tänkte på detta. Jag pratade inte med någon om det.
På morgnarna spelade jag teater så att Asta inte skulle märka något och jag skickade Jesper till jobbet med en puss och en kram som jag brukade.
Jag gick gata upp och gata ner med barnvagnen och tankarna snurrade. Det var den värsta perioden i mitt liv eftersom jag tvingade mig själv att tänka på sådant jag normalt skyddade mig själv från. Jag föreställde mig hur vårt liv skulle bli om vi inte längre var en familj och sedan försökte jag föreställa mig motsatsen.Allt eftersom tiden gick var det det sistnämnda som kändes viktigast. Jag älskade min familj och ville inte splittra den. Nu var jag tvungen att fundera på vad som behövdes för att vi skulle komma igenom krisen.Läsarberättelse: ”Mamma väntar barn med min pojkvän”Läs mer
Bestämde sig för att berätta
Jag var helt säker på att jag ville att Jesper skulle ta ansvar för sin son. Emil var oskyldig, han skulle inte straffas för att hans pappa varit otrogen. Om vårt äktenskap skulle ha en chans att överleva var vi tvungna att erkänna att Emil var Jespers son. Och då krävdes det att alla runt om oss fick veta sanningen – även våra döttrar.
Jag berättade för Jesper vad jag kommit fram till och han gick med på allt, tacksam över min ambition att hålla ihop familjen.
Tiden fick utvisa om vi skulle lyckas rädda vårt äktenskap, men jag ville försöka. Det handlade inte bara om mig, utan även om tre barn som förtjänade att de vuxna tog sig i kragen.
Jag berättade allt för mina väninnor och de tog det bättre än vad jag vågat hoppas på. Först blev de rasande å mina vägnar, men när de förstod att jag var inställd på familjen, respekterede de mitt beslut. Jag kunde räkna med dem och det var en stor tröst för mig.
Hur tog dina föräldrar det?
–Ja, det var ju svårare för dem. Jag är ensambarn och mamma och pappa har alltid varit beskyddande även efter att jag blivit vuxen. För dem var det jättestort och i synnerhet mamma hade problem med Jespers otrohet. Hon vägrade att vara i samma rum som han och hon gjorde det på sätt och vis för min skull, men det gagnade ju inte mig. Hon upprepade hela tiden att jag förtjänade bättre och det var säkert välment, men jag hade ju tagit ett beslut och om hon nu ville hjälpa mig så var detta inte ett bra sätt. Därför sa jag till min mamma att jag ville att hon skulle respektera mitt val och lite senare sa jag samma sak till pappa. Jag behövde deras stöd, helt enkelt och från den dagen blev det bättre.
Utåt såg jag säkert mer samlad ut än vad jag var. Och jag hade inte lovat Jesper mer än att jag ville ge oss en chans.
Flera gånger hade jag lust att bara ge mig iväg, särskilt när jag skulle träffa Charlotte första gången.
Det var mycket underligt att stå mitt emot kvinnan som min man hade haft en affär med och som han hade ett barn med. Hon var inte som jag tänkt mig. Hon var liten och generad och även hon minst sagt obekväm med situationen. Det var jobbigt för henne att träffa mig.
Men efter ett tag kunde vi faktiskt prata om Emil och framtiden. Precis som Jesper var hon inställd på att gå med på vad jag än föreslog. Jag var mamma till Emils halvsyskon och hon ville förstås, liksom jag, att de skulle få växa upp i fred och ro.
Det är ju inte möjligt att tycka illa om ett barn. Emil var helt omedveten om vad som försigick runt honom. Asta älskade honom från första stund. Hon ställde inga frågor om varifrån han kom, hon var för liten för det. I stället slog hon vakt om både honom och Alma och gav dem massor av pussar och mjukisdjur.
En dag insåg jag att jag älskade Emil lika mycket som mina egna barn och det har jag gjort sedan dess.
Så småningom blev det vardag igen även om mycket hade förändrats.
Som vadå?
–Jesper blev mer uppmärksam. Han var tacksam över att vi fortfarande var en familj och vårt förhållande blev mer jämlikt. Nu känner jag mig säker på honom.
Vi är fortfarande gifta. Charlotte har flyttat närmare oss och Emil bor hos oss varannan vecka. Våra döttrar vet att deras pappa också är Emils pappa, men att Charlotte är hans mamma. De har aldrig gjort stor sak av det, rycker bara på axlarna och leker vidare.
Nu är Emil deras bror för livet.
Eva