Läsarberättelse: Min kärlek var värd den långa väntan
Det var 2012 som jag äntligen slapp ut ur ett miserabelt äktenskap med den man som är far till mina två nu vuxna barn. När barnen med ett års mellanrum flyttat hemifrån blev situationen ohållbar för mig.
Efter många bråk slutade det med att jag köpte ur min man ur huset. Huset gick inte att sälja, dels på grund av läget men också på grund av eftersatt underhåll.
Barnen stöttade mig och min dottar sa att hon hoppades att jag skulle hitta en ny man och få bli lycklig.
Skapade dejtingprofil
Men först efter två år började jag gå ute lite med mina väninnor. Vi gick på konserter och andra musikarrangemang men jag träffade ingen som jag hade lust att lära känna. Därför slutade det med att jag upprättade en dejtingprofil något som jag tidigare sagt att jag aldrig skulle komma att göra.
Det var så jag kom i kontakt med Allan.
Han skrev till mig och jag gillade både hans bild och det han berättade om sig själv, så jag svarade.
Han var två år yngre än jag, husägare och frånskild och vi delade intresset för musik.
Det var jag som föreslog att vi skulle träffas för jag tyckte att jag inte hade någon tid att förlora. Mest av allt ville jag ta reda på om han var alltför törstig så som min exman varit, det visste jag att jag skulle upptäcka ganska fort.
Men det var han absolut inte. Och han var både snyggare och roligare än jag fått intryck av på nätet.
Vi gillade varandra och jag kunde nästan inte tro att det var sant. Det var vår, jag var förälskad och det var ömsesidigt!
Hittade världens bästa man
Allan var händig och erbjöd sig att hjälpa mig med några akuta renoveringar av huset. Det gjorde han på sin semester och jag upplevde några av de lyckligaste dagaran i mitt vuxna liv.På dagarna arbetade vi. Jag assisterade honom och på kvällarna grillade vi och pratade över ett glas vin tills mörkret föll. Han var allt jag önskade mig och vi pratade också en hel del om att resa tillsammans. Som tur var var vi nyfikna på samma resmål.Läsarberättelse: Jag valde att ta tillbaka min otrogne manLäs mer
Men efter ett halvår hände en rad omvälvande saker i Allans liv som innebar att han drog sig undan från mig.
Han blev uppsagd efter 20 år som mellanchef på samma arbetsplats för att han inte kunde komma överens med sin nye och mycket yngre chef. Hans mor gick bort och hans vuxne son råkade ut för en svår trafikolycka.
Resultatet blev att Allan gick in i en depression. Han sa till mig att han bara klarade det allra nödvändigaste och att vi därför inte längre kunde vara tillsammans.
Jag blev förstås djup förtvivlad men frågde honom om vi inte kunde vara vänner och hålla kontakt via sms. Det gick han med på.
Stöttade honom i depressionen
I ett halvår skrev jag till honom fya gånger i veckan och ringde då och då. Det var inte alltid som han svarade. Jag körde bort till honom ibland med en nybakad kaka eller en maträtt som bara behövde värmas i ugnen och jag höll hans trädgård i ordning.
Han var avstängd och gav mig inte anledning till att tro att det skulle kunna bli vi igen, men jag fortsatte ändå att hålla kontakten och hoppet vid liv.
Alla runt omkring mig sa att jag slösade bort min tid. Några menade till och med att jag bar mig dumt åt och skämde ut mig. Han ville ju uppenbarligen inte ha mig.
Jag erkänner att det fanns tillfällen när jag började tvivla. Skulle jag tacka ja och följa med mina vänner ner på stan, eller kanske upprätta en ny datingprofil? Men det var ju Allan jag ville ha.
Idag är jag glad för att jag hade tålamod och gav Allan den tid han behövde. Efter 18 långa månader började han komma upp från sitt svarta hål. Han fick nytt jobb och sonen blev bättre med sjukgymnastik och mycket träning. Allan fick energi över för mig och inte bara som en vän.
Det gick långsamt, men det gick framåt och idag är vi ett par igen och har så varit i två år.
Nästa steg är att flytta samman när han sålt sitt hus. Vi har det riktigt bra tillsammans.
Lyckan är värd att vänta på.
/Carolina
Foto: Unsplash (Obs! Bilden är arrangerad)