Läsarberättelse: Min granne gav mig livslusten tillbaka
När Marias hund dog förlorade hon aptiten och stängde in sig i sin lägenhet. Ingenting var längre roligt.
Men en dag fick hon syn på en liten flicka som gungade ensam på lekplatsen. Hon såg ledsen ut och Maria gick ner för att prata med henne. Det visade sig vare en god idé.
Hur länge sedan är det din man gick bort?
– Det är nio år sedan. Men jag har en son och en dotter och tre underbara barnbarn. Tyvärr bor de långt från mig och vi ses inte så ofta. Vi skypar till varandra och ringer några gånger i veckan, så vi håller kontakten.
Jag har också goda väninnor och snälla granner som jag pratar lite med ibland, så egentligen ska jag inte klaga.
Men du tappade ändå gnistan?
– Ja, min hund dog. Det var svårt. Jag köpte Silke, en svart cockerspaniel, när jag blev änka. En dag när vi gick vår sedvanliga promenad och jag hade släppt henne i parken, var hon plötsligt försvunnen. Eller, jag kunde inte se henne i alla fall. Jag hade gått försjunken i egna tankar och hade inte lagt märke till att hon inte hängde med.
Mitt hjärta började slå hårt och fort när jag gick tillbaka längs stigen. Men jag hittade henne inte. Kanske hade hon sprungit ut ur parken och blivit överkörd, tänkte jag.
Jag svettades, knäppte upp jackan och lossade på halsduken. Var var hon? Jag började springa längs stigen och så plötsligt fick jag syn på henne!
Hunden fick cancer
Hon satt blickstilla och tittade på mig när jag gick emot henne. Hon sprang mig inte till mötes som hon brukade och gav inte ett ljud ifrån sig. Jag satte mig ner på huk och när jag såg hennes plågade blick förstod jag att något var fel. Plötsligt var det lång väg hem, inte för mig men för henne. Det brukade vara tvärt om.
Hade du inte sett några tecken tidigare?
– Jo, egentligen hade jag det men inte lagt någon större vikt vid dem. Nu förbannade jag mig själv. Silke hade inte ätit särskilt bra, hon hade sovit mycket och inte skyndat sig ut i hallen när det ringde på dörren.
Jag isolerade mig
Hos veterinären fick jag veta att hon hade cancer. Åh nej, inte hon också! tänkte jag. Så många i min familj hade gått bort i cancer, inklusive min man.
Jag gick ner för räkning och visste inte vad jag skulle göra, men det slutade med att jag följde veterinärens och min sons råd. Silke blev … ja Silke dog.
Så var jag ensam igen. Nu var det jag som förlorade aptiten och höll mig stilla. Jag isolerade mig i min lägenhet. Allt var meningslöst.
Så träffade du flickan?
– Ja, en dag stod jag på balkongen och tittade på en flicka som nyligen flyttat in i granntrappen tillsammans med sin mamma. Skilsmässa, sa ryktet.
Vi var många som var tacksamma för att det inte var en familj med tonåringar som spelade hög musik och festade hela natten. En ung mor med en liten flicka lät ju bra. Våra balkonger låg faktiskt bredvid varandra.
Jag hade inte träffat dem ännu för jag hade nästan inte alls varit ute sedan Silke… Jag brukade ju gå ut med henne tre gånger om dagen och då träffade man alltid på en eller annan granne. Men jag hade knappt lagt märke till att den nya lilla familjen flyttat in, så upptagen hade jag varit av min egen sorg.
Flickan satt ensam i gungan
Nedanför min balkong finns en lekplats med sandlåda och gunga. På vardagarna låg den oftast öde men på helgerna var här en hel del barn som lekte. Det var trevligt och jag kände de flesta på grund av Silke som alltid blev ordentligt omklappad när vi gick förbi.
Men denna dagen var flickan ensam där. Hon satt i gungan, hade en stor tyghund under armen och sköt gungan en aning fram och tillbaka med fötterna som knappt nådde ner till marken.
Jag lagade en kopp kaffe och gick ut på balkongen igen. Flickan gungade fortfarande, fram och tillbaka, fram och tillbaka, nästan som i trans.
Om jag bara hade haft Silke, tänkte jag. Då skulle jag gå ner och försöka prata med henne, för flickan gjorde mig nyfiken. Kanske behövde hon hjälp. Kanske var hennes mamma ute och handlade och flickan hade glömnt sina nycklar och kunde inte komma in.
Nej, sluta nu sa jag till mig själv. Barn har mobiltelefoner och hon kunde bara ringa så skulle mamman komma susande och så var det problemet löst.
Jag drack upp mitt kaffe men i stället för att slå mig ner i fåtöljen och tycka synd om mig själv beslöt jag mig för att gå ut.
Gick du fram till henne?
– Ja, men hon var lite svår att få kontakt med i början, tittade bara kort upp på mig när jag närmade mig.
Jag sa att jag tyckte hennes hund var söt, satte mig på kanten av sandlådan och frågade vad den hette.
Inga, kom svaret. Det var ett ovanligt namn, påpekade jag och flickan förklarade att hennes farmor hette så. Hade hetat, hon var död nu. Men jag träffade inte farmor så mycket på slutet för mamma och pappa är skilda fortsatte hon. Jag fick den här hunden av mamma och hon blev sur när jag sa att den ska heta Inga, men det är ju min hund!
Hon tittade trotsigt på mig och jag bekräftade henne. Klart att du ska bestämma namn. Jag bestämde namn på min hund, den hette Silke trots att många tyckte att det var ett tramsigt namn.
F’lickan såg sig omkring och frågade var jag hade min hund. Jag fick tårar i ögonen och förklarade att hon blev sjuk och dog. Då sträckte hon fram sin tyghund och erbjöd mig att hålla den. Jag tog emot Inga, sa mitt namn och frågade vad hon hette. Isabella kom svaret och så satte hon sig bredvid mig på sandlådan.
Jag pekade på min balkong och och frågade om hon gillade att bo här. Isabella ryckte på axlarna och sa att hon ju inte kände någon, ja förutom mig då men jag var ju inget barn.
Blev vänner
Vi avtalade att vara vänner och hon undrade om jag inte skull skaffa en ny hund, men jag sa at man ju inte bara kan byta ut den ena mot en annan, bara sådär. Isabella hävade att det hade ju hennes pappa gjort. Nu bodde han tillsammans med Eva.
Vad sa du då?
– Ingenting. Jag blev tyst. Och så satt vi bredvid varandra ett tag utan att säga något.
Jag suckade och erkände att jag kände mig ensam utan Silke, men var för gammal för att skaffa en ny hund.
Men det tyckte inte Isabella. Jag var för gammal för att gunga och sådant, men en ny hund skulle jag klara, ansåg hon och lovade att hjälpa mig. Hon hade nämligen hjälpt sin farmor och farfar med att ge deras fågel mat.
Så flög hon glädjestrålande upp. En lång man kom gående emot oss. Han vinkade ivrigt. Det var Isabellas pappa. Hon skulle bo hos honom över helgen.
Hon sprang honom till mötes och kastade sig i hans famn och han kramade om henne, tog hennes lilla ryggsäck som låg vid sandlådan och vände sig om för att gå mot bilen när jag ropade: Hej då Isabella! och höll fram tyghunden Inga.
Fick låna Inga
De hejdade sig. Isabellas pappa hälsade på mig och tackade för att jag hållit hans dotter sällskap och Isabella lånade generöst ut Inga till mig över helgen: Du kan få passa henne om du vill, sa hon.
Jag blev överrumplad och fick tårar i ögonen. Jag får ju tillbaka henne sedan, sa hon. Jag tycker inte om att vara ensam och blev glad när du kom. Mamma sa att jag skulle vänta här nere för hon vill inte träffa pappa.
Isabella tvekade, sedan la hon till: Jag tycker att du ska köpa en ny hund. Då har du någon att prata med. Jag kan hjälpa dig med namnet om du vill. Så sprang hon iväg.
På kvällen klappade jag Inga som låg bredvid mig i soffan när jag såg på teve. Nej, nu är det dags att gå och lägga sig, hörde jag mig själv säga till tyghunden. Och i den stunden beslöt jag mig för att skaffa en ny hund.
Jag log när jag la huvudet på kudden och gladde mig över framtida samarbete med min nya lilla granne.
Maria
Foto: Shuttertock/TT (Obs! Bilden är arrangerad)