Läsarberättelse: Min dotter ska inte ha det som jag
Min barndom var full av oro och otrygghet, jag kände mig varken värdesatt eller älskad. I de termerna tänkte jag förstås inte då, för sådana ord använder inte barn. Det är något jag insett som vuxen. Som liten trodde jag faktiskt att andra barn hade det som jag, och att andra mammor var som min – ända tills det inträffade en sak som fick mig att förstå att det inte behöver vara på det viset.
Händelsen jag tänker på utspelade sig en eftermiddag hemma hos en kompis. Vi var runt nio år då. Medan vi sprang omkring och lekte snubblade hon och slog hål på ena knät. Hon började gråta och hennes mamma kom störtande och frågade vad som hänt. Hulkande förklarade min kompis att hon ramlat, samtidigt som hon pekade mot sitt blodiga knä, som syntes genom hålet på de trasiga byxorna. Jag höll mig lite nervöst i bakgrunden, för jag räknade med att hennes mamma skulle bli arg. Men istället tröstade hon sin dotter och hjälpte henne in i huset, där såret blev rengjort.
Jag följde tveksamt efter. När skulle raserianfallet komma? Jag litade inte alls på att mamman inte var ett dugg arg över att byxorna gått sönder. Jag förberedde mig faktiskt på att försvara min väninna, för det var så det brukade gå till hemma hos mig, när min lillebror retat upp min mor. Då ställde jag mig ofta framför honom för att ta emot de hårda ord eller slag som var att vänta.
Se också: Frida Boisen blev slagen av sin älskade pappa
Min väninnas mamma uppförde sig dock inte alls så, hon var tröstande och uppmuntrande.
– Du ska se att ditt knä snart blir lika fint igen, bara vi sätter plåster på, sa hon och nämnde inte vare sig byxorna eller att hon själv blivit störd.
Min mamma var annorlunda
Händelsen var som en uppenbarelse för mig. Var inte andra mödrar som min? Och vad var normalt?
Sakta började jag förstå att det var min mor som var annorlunda, och som inte var vuxen nog att ta hand om sina barn. Hon satte alltid sina egna behov främst och visade oss ingen omsorg. Det gav mig och min bror ärr i själen som vi sedan måste kämpa för att läka. Tron på att vi trots allt är värda något har vi fått hitta på egen hand. Det är så många tårar och sorgliga minnen som inte kan suddas ut, men jag övar mig varje dag i att fokusera på nuet och det som jag själv kan ändra på, istället för att älta det förflutna.
Som 22-åring valde jag att bryta med min mor. Hon var fortfarande lika kritisk mot mig och fokuserad på sina egna behov. Det gjorde ondare att ha kontakt med henne än att inte ha det. Min bror höll ut ytterligare ett par år, men till slut orkade inte han heller längre.
När jag själv blev mamma bestämde jag mig för att min dotter, Mia, aldrig skulle behöva tvivla på att hon är älskad och värdesatt. Aldrig behöva sakna närhet och kramar, aldrig behöva titta ner i marken under en ström av oförtjänt kritik eller vara rädd för att säga vad hon tycker och tänker.
Min dotter ska känna sig älskad
Jag bestämde mig för att hon alltid skulle få veta att hon är önskad, och att jag skulle visa respekt för hennes person från allra första stund.
Varje kväll har jag sagt godnatt till henne med orden ”Jag älskar dig till himlen och tillbaka och för mig är du den bästa tjejen i hela världen”.
Jag har säkert gjort en hel massa fel under hennes uppväxt, det gör alla föräldrar. Men jag vet med säkerhet att min dotter aldrig tvivlat på att hon har en mamma som älskar henne förbehållslöst. Även om hon snart är tonåring har jag hållit fast vid vår kvällsritual, där jag upprepar orden som hon hört ända sedan hon var baby. Hon kan somna i trygg vetskap om att jag alltid kommer att finnas där för henne. Och om jag inte presterat så mycket annat här i livet, så har jag åtminstone gett min dotter det som jag själv aldrig fick. Och det räcker långt. Ja, det är faktiskt något som jag är riktigt nöjd med.