Läsarberättelse: Min dotter gick miste om allt roligt
Katja som är ensamstående mamma drabbades av pisksnärtsskada efter en trafikolycka. Hon hade ibland svårt att ta hand om hem och barn och då gick hennes äldsta dotter Laura in. Men Katja bekymrade sig för dotterns sociala liv. Flickan höll på att gå miste om allt roligt i livet!
När skedde olyckan?
– Det var för tre år sedan. Det ösregnade ute och jag valde att ta bilen till jobbet i stället för cykeln. I en ljuskorsning blev jag påkörd bakifrån och min bil knuffades över på motgående körfält. Under ett ögonblick trodde jag att det var slut.
Jag satt fastklämd och fick skäras loss. Mitt vänstra ben var skadat och jag hade fått en kraftig pisksnärt i nacken.
Min dotter tog stort ansvar
Du är fortfarande inte bra?
– Nej, varje dag påminns jag om olyckan, antingen när jag måste stanna i sängen och bedöva mig med smärtstillande för att stå ut, eller när jag inte kan vara den mamma jag så gärna vill vara för mina barn. Jag vill ju kunna springa, hoppa och leka, gå till jobbet som alla andra och laga middag till min familj i stället för att överlåta det till min 16-åriga dotter.
Din dotter tog på sig jobbet?
– Ja, Laura kände stort ansvar för mig. Hon var fantastisk och jag är djupt tacksam för hennes hjälp, men jag ville ju egentligen att hon skulle leva sitt tonårsliv med vänner och sport. Jag märkte att hon var orolig för mig och helst inte ville lämna hemmet även om vännerna ringde och ville ha med henne.
Jag gjorde allt vad jag kunde för att försäkra henne om att jag kunde klara mig och att hon bara skulle ge sig iväg på fester och annat.
En dag vid middagstid vaknade jag bryskt och förvirrad när jag hörde Laura ropa på mig från hallen.
Åh, nej, nu hittade hon mig ännu en gång i sängen mitt på dagen! Jag försökte förgäves svänga benen över sängkanten för att det skulle se ut som om jag bara hade satt mig ner. Men benen och ryggen ville inte lyda och nacken gjorde sig påmind så jag sjönk tillbaka ner mot kuddarna.
Missade utflykt på grund av mig
Laura kom stormande in i sovrummet och berättade entusiastiskt att fritidsgården skulle göra en utflykt med ungdomarna i hennes åldersgrupp veckan därpå och att hon behövde pengar för att garantera en plats.
Men när hon såg mig tystnade hon och sa sedan: Åh, mamma gör det mycket ont? Jag letar rätt på dina tabletter, stanna i sängen.
Hon var snabbt tillbaka med min smärtstillande medicin och ett glas vatten. Jag hade svårt att sätta mig upp men Laura stöttade mig.
Vad är det du behöver pengar till? undrade jag men Laura slog bort det. Äh, det var inget.
Jag insisterade, men hon ville inte åka längre.
Nu gjorde hon det igen, drog sig undan sociala aktiviteter. Jag försökte förgäves få henne att följa med, men hon skakade på huvudet och gick ut för att handla mat.
Var fanns barnens pappa?
– Han var inte till någon hjälp. Vi skildes när den yngsta var bara tre år och han skaffade snabbt en ny familj i andra änden av landet.
De första åren pendlade barnen till honom varannan helg men efterhand träffades de allt mer sällan. De kände sig alltid lite i vägen och hans nya fru var inte så förtjust i dem.
Du hade ingen ny man i ditt liv?
– Nej inte efter olyckan. Innan dejtade jag olika män men efter olyckan hade jag inte energi över och var inte en särskilt spännande bekantskap.
Blev starkare
Men jag hade också bra dagar när jag kände att jag var på rätt väg. Jag var fortfarande långt från att kunna sköta ett jobb och olika läkare tvistade om huruvida jag skulle kunna bli arbetsför igen eller tvingas till förstidspension. Det var ju inte särskilt roligt.
Men månderna gick och jag blev starkare. Jag började på ett rehabiliteringscenter där mycket spännande saker ägde rum och även om jag bara orkade vara där några få timmar om dagen i början, kändes det som ett stort steg att ta.
Hur gick det för Laura?
– Hon gick i nian, var fortfarande beskyddande och drog sig undan alla sociala aktiviteter. Jag började bli rädd för att det blivit en vana och att hon använde mig som en ursäkt för att skydda sig själv mot de tuffa tag som ibland hör ungdomen till. När jag frågade henne om det blev hon sur på mig.
Träffade en man
Men en dag hände något som vände upp och ner på både mitt och Lauras liv. Jag träffade Martin.
Han ledde ett musikprojekt för ungdomar på fritidsgården och var ibland på rehabiliteringen som körledare. Som ung hade jag sjungit mycket och varit med i både kör och band, men när jag fick barn slutade jag med det.
En dag gick jag och småsjöng för mig själv på centret. Martin hörde det och frågade om jag ville hjälpa honom i hans projekt.
Vi trivdes i varandras sällskap och det var fantastiskt att åter igen få in musiken i mitt liv. När jag sjöng med andra glömde jag mitt skadade ben och smärtorna i nacken.
Martin var vid första intrycket inte riktigt min typ, men han var snäll och omtänksam och snart kände jag fjärilarna fladdra i magen. Lyckligtvis var känslan ömsesidig och vi började träffas privat.
Martin brydde sig inte om mina skavanker. Din personlighet sitter väl inte i benet? sa han och skrattade
När jag behövde vila mig på grund av smärtan, hängde han hemma i min soffa med hörlurar på och lyssande på musik, eller gick en långpromenad.
Vad sa dina barn?
– De gillade honom genast. När han stannade på middag, och det gjorde han ofta, blev det en helt annan stämning kring bordet, glad och levande. Vi började prata om att flytta ihop.
Började träffa vänner igen
Men det allra bästa var att Laura långsamt började leva sitt gamla liv med vänner.
I början av mitt och Martins förhållande var det som om hon inte riktigt vågade. Hon var så van att tacka nej till allting och många av hennes vänner hade slutat att fråga henne.
Efter att ha suttit otaliga kväller hemma med oss gamlingar och de yngsta och spelat kort eller tittat på teve, kunde jag märka en viss leda. Hon var mer än redo för umgänge med sina jämnåriga och jag insåg att jag var tvungen att hjälpa henne på traven.
Vad gjorde du?
– Jag ringde till några av mammorna till hennes väninnor och förklarade situationen och efter det tog det fart.
Laura blev medbjuden till fester och sammankomster och nu fick hon inte lov att dra sig undan för att hjälpa mig. Jag hade ju Martin!
Fick sin tonårstid tillbaka
Och som tur var tackade hon ja och kastade sig ut i tonårslivet med all den glädje och sorg det innebär.
Idag är Laura en mycket aktiv tonåring och susar runt som de flesta andra i hennes ålder. Jag sticker bort till Sofie en stund, kan hon säga på kvällen när Martin spelar spel med de två yngsta och jag latar mig i soffan.
Laura har fått sin tonårstid tillbaka och det gör mig lycklig.
Själv känner jag hopp. Helt frisk blir jag kanske inte, men vi kommer att klara den bra tillsammans – framtiden.
/Katja
Foto: Shutterstock/TT (Obs! Bilden är arrangerad)