Läsarberättelse: Min dotter fick mig att komma i gång

Efter att jag fått mitt tredje barn för sju år sedan kom jag aldrig riktigt i form igen. I min ungdom spelade jag handboll och cyklade mycket, men i fjol när jag fyllde 45 år hade jag helt slutat med motion.

Garderoberna bågnade av kläder som var lite för små, men jag vägrade att göra mig av med dem, för det hade ju aldrig varit meningen att jag skulle bli en soffpotatis.

Idén om mig själv som en aktiv människa som var stark och i god form var svår att släppa, men jag har ett stillasittande arbete och efterhand som barnen klarade sig själva, blev jag än mer stillasittande.

Jag hade ont i höften och i axlarna och kämpade med spänningshuvudvärk.

Kort sagt var jag i en usel kondition och jag var tvungen att göra något.

Träningen kändes jobbig

Till jul önskade jag mig ett aktivitetsarmband för jag hade läst att det motiverade bäraren till att röra sig mer i vardagen. Men i stället gav armbandet mig dåligt samvete eftersom jag sällan nådde till 10 000 steg som ju var minimum.

Men hur skulle jag bära mig åt? Jag började lite halvhjärtat att springa på eftermiddagarna när jag kom hem från arbetet, men det kom alltid något i vägen och jag sköt upp springturen till nästa dag, och så där höll jag på.

När jag äntligen kom iväg och sprang upplevde jag ingen förbättring, det var bara jobbigt.

En kväll föreslog min 12-åriga dotter att jag skulle springa på morgonen i stället, för då hade jag ju klarat av motionen för den dagen. Hon erbjöd sig till och med att följa med mig ut i spåret.

Jag tog henne på orden och plockade fram mina träningskläder. Så var det bara att sätta väckarklockan på sex och sticka iväg.

När klockan ringde nästa dag övervägde jag att strunta i alltihop och sova vidare, men tanken på vad min dotter skulle säga om vi inte kom iväg fick igång mig.

Jag väckte henne och fem minuter senare stod vi nere på gatan. Nu var det för sent att ångar sig. Min dotter var snabb och jag försökte hänga med, men varje gång jag var tvungen att pausa och gå lite, sa jag att hon kunde springa i förväg, men hon väntade tålmodigt.

När vi kom hem 25 minuter senare var jag helt slut, men mycket stolt både över mig själv och min dotter. Tänk att vi blivit morgonjoggare!

Barnen springer med mig

Min son på 11 ville också springa med oss så nu hade jag plötsligt två löparkompisar. De var båda snabba och hade inte behov av lika många pauser som jag och jag försökte få dem att fortsätta och inte vänta på mig.

– Men mamma, förstår du inte? Vi har ju följt med för att springa tillsammans med dig!

Jag blev både rörd och glad över deras engagemang och erkänner att det fick mig att anstränga mig än mer. Om de hade försvunnit framför mig hade jag säkert slagit av på takten.

Deras glädje över att kunna hjälpa mig fick mig alltid att sätta på mig löparskorna och jag började att värdesätta våra morgnar tillammans. Det var fortfarande tufft men det var också mysigt att småprata med dem om vad som hände bland vännerna och i skolan. Mina fina ungar var jätteduktiga på att gå upp på morgnarna och de turades om att göra mig sällskap så att jag alltid hade en löparkompis. De är fortfarande snabbare än jag men jag behöver inga pauser längre.

Min ungdoms figur låter vänta på sig men jag känner mig starkare och full av energi. Det är faktiskt en hel del kläder i garderoben som jag kan använda igen, men det allra bästa är att jag har fått värdefull tid tillsammans med mina barn.

/Ida