dfp_ads

Allas

Stressad kvinna ledsen över sin dementa pappa

Barbros gamla pappa blev allt mer glömsk och förvirrad. När han höll på att elda upp lägenheten, fick hon nog.

Läsarberättelse: Min dementa pappa höll på att elda upp sig själv

<p><span class="big-letter">B</span>arbros pappa hade alltid varit disträ men efter att han fyllt 80 år blev det värre. Han glömde saker och ändrade beteende. Från att ha varit en glad och humoristisk man blev han arg och tvär.</p>

<p>Barbros föräldrar var skilda och som enda barnet kände hon sig mycket ensam med hans sjukdom.</p>

Default

Allas favoriter just nu

<h3><strong>På vilket sätt ändrades han?</strong></h3><p>– Han skällde på mig och anklagade mig för bisarra saker som att jag stulit hans rakapparat. Mina två flickor på åtta och tio var de enda han inte skällde på. Han ringde varje dag för att beklaga sig över något han sett på teve eller för att han saknade ett eller annat. Grejer som han inte kunde hitta.</p><p>Jag fick också samtal från hemtjänsten som berättade att han inte varit hemma när de kom.</p><p>Jag var gråtfärdig. Vad skulle jag göra?</p><p>Och så hade han börjat ljuga ihop historier.<br><span class="o-shortcode"></span></p><div class="ad-collapse ws ad-hide-first clearfix intext-ad"><div class="ad-tag">Annons</div></div>

<h2>Kunde inte skilja fantasi från verklighet</h2>

<h3><strong>Hur då?</strong></h3><p>–  Han kunde inte skilja fantasi från verklighet. Första gången vi märkte det var på min dotters kalas när hon fyllde nio. Då underhöll pappa gästerna med rövarhistorier om sina många reser i Afrika. Han berättade målande om alla sina turer på savannen. Min svärmor lyssnade intresserat och tyckte att det lät väldigt spännande.</p><p>Mamma som också var där, sa att han måste ju vara mycket sjuk, men jag ville inte prata om det med henne. De hade varit skilda i 30 år och jag visste att han inte ville att jag skulle diskutera hans tillstånd med henne. Hans hade ingen annan familjemedlem än mig.<span class="o-shortcode"></span></p><div class="ad-collapse ws ad-hide-first clearfix intext-ad"><div class="ad-tag">Annons</div></div>

<p>Efter min dotters födelsedagskalas gick det snabbt utför. I långa perioder tvättade han sig inte och bytte inte kläder. Jag började att stanna till hos honom på väg hem från jobbet. Jag tog hans smutsiga kläder med hem och la fram rena till honom.</p>

Visst är det härligt att hänga med kompisar, men visste du att de också minskar risken för att du ska drabbas av demens? Ny brittisk forskning visar att socialt umgänge kan kapa demensrisken rejält.

Dina vänner kan kapa demensrisken ordentligt

<p>Vi bjöd ofta hem honom på middag för jag förstod att han inte längre lagade mat. Han levde på havregryn och smörgåsar. Men det jag gjorde måste verka så naturligt, eller vanligt som möjligt. Om han förstod att jag hjälpte honom för att han inte kunde klara sig själv, skulle han bli rasande.</p>

<h3><strong>Men han hade hemtjänst?</strong></h3><p>– Ja, jag övertalade honom. Först ville han inte höra talas om det, men jag sa att det var ett serviceerbjudande till alla äldre efter många års hårt arbete och skatteinbetalningar.<br><span class="o-shortcode"></span></p><div class="ad-collapse ws ad-hide-first clearfix intext-ad"><div class="ad-tag">Annons</div></div>

<h2>Hängde i köpcentrat helt ensam</h2>

<p>Jag hade hoppats på att hemtjänsten skulle innebära lite mer lugn och ro, men det var mycket annat jag behövde ordna för honom utan att han själv märkte det, förstås. Bara det att få honom att komma ihåg de dagar som hemtjänsten kom, var svårt. Pappa älskade nämligen att hänga i köpcentrat. Han spatserade runt bland butikerna eller satt på en bänk och tittade på människor. Han hade en mobil, men han använde den aldrig. Även om jag såg till att den var laddad och stoppade ner den i det nät han alltid tog med sig ut, svarade han aldrig när jag ringde.</p>

Vad har fotbollsproffs gemensamt med medelålders kvinnor med dålig kondis? De löper ökad risk att drabbas av demens. Här är anledningen – och vad du kan göra åt det.

6 faktorer som ökar risken för demens – som du kan undvika

<h3><strong>Var han mycket ensam?</strong></h3><p>– Jag tog med honom hem till middagen de dagar jag hade möjlighet till det. Men det var ju inte varje dag. Flickorna spelade fotboll och dansade flera gånger i veckan och min man hade många resdagar i sitt jobb och då var det ju jag som ensam fick se till att vardagen fungerade.</p>

<p>Jag jobbar som förskolelärare och ville egentligen gå ner i tid, men det gick inte och ekonomiskt skulle det ha blivit svårt.</p>

<p>En dag trillade pappa på en av sina promenader. Som tur var bröt han inte något men han fick bandage om armen och det var som om händelsen förvärrade hans tillstånd.</p>

<p>Han kunde ringa flera gånger om dygnet. Jag hade aldrig tid att sitta med mina flickor och spela spel eller pyssla. Så fort jag hade en ledig stund tog jag hand om pappa.</p>

<p>Jag började få sömnsvårigheter och låg och tänkte på hur han hade det och om han skulle ringa under natten.</p>

<p>När han började gå vilse och polisen kontaktade mig för att de hitttat honom nere vid stationen, blev min man och jag överens om att det var dags för pappa att flytta in på ett hem.</p><p>Men det var inte så lätt.</p>

<p>Det var brukaren, det vill säga pappa, själv som skulle ansöka om en plats, fick jag veta. Och eftersom pappa ansåg att han inte hade några problem, så gick det ju inte.</p><p>Inte sedan jag var liten och hett önskade mig en storebror, hade jag känt mig så frustrerad över att inte ha syskon.</p>

<p>Jag var oerhört ensam i detta, även om min man gjorde vad han kunde.</p><p>Och så hade jag dåligt samvete Vad var jag för en dotter som inte klarade att ta hand om sin pappa när han behövde hjälp?</p>

<p>Mitt hem var kaos och jag glömde köra barnen till kompisar som avtalat. Jag skällde på dem eller grät och flickorna begrep ingenting.</p><p>Jag var en usel mamma.</p>

<h2><strong>Höll på att elda upp sig själv </strong></h2>

<h3><strong>Det hände aldrig något?</strong></h3><p>– Jo, eller höll på att hända. En eftermiddag blev jag riktigt rädd för pappa svarade inte i telefonen. Jag gick tidigare från arbetet för att kolla honom. Det luktade bränt när jag öppande hans dörr, jag ropade på honom och skyndade mig ut i köket.</p><p>Det stod en tom, glödhet gryta på spisen. Jag tog den med dubbla grytlappar och ställde den i vasken. Jag var chockad. Min pappa hade kunnat elda upp sig själv och hela trappuppgången.</p>

<p>Då kom han yrvaket ut från sovrummet, i en skrynklig skjorta som han knäppt fel. Har du varit här hela tiden? undrade han och begrep inte vad som hänt. Jag berättade om den torrkokande grytan och försökte få ögonkontakt med honom, men han var inte riktigt närvarande. Ja, det är ju hemskt, sa han bara och så kom han att tänka på något. Han tittade ner i grytan och sa att han hade velat laga kaffe. Ja, men då ska vi göra det i kaffemaskinen, sa jag, ledde honom till bordet och placerade honom på en stol.</p>

Visst kan du fortfarande prata med din demenssjuka vän eller förälder. Du behöver bara lära dig deras språk. För bakom de virriga orden finns känslorna kvar – och dem kan du nå. Här ger experten sina bästa tips.

Validationsmetoden – så kommunicerar du med demenssjuka

<p>Jag serverade honom kaffe i vardagsrummet och han frågade mig om barnen, som om ingenting hade hänt. Jag log med tårar i ögonen och sa att jag kommit från jobbet och att jag skulle ställa fram mat till honom innan jag gick. Men han skakade avvärjande på huvudet och bedyrade att han klarade sig själv.</p>

<p>Jag reste mig och gick ut i köket där tårarna kunde rinna fritt. Hur skulle det här sluta? Mikrovågsugnen hade jag tagit bort för han hade satt eld på en färdigrätt och nu kunde han inte längre laga kaffe utan risk för att lägenheten skulle börja brinna. Det var inte värdigt att ha det så.</p>

<h3><strong>Vad gjorde du?</strong></h3><p>– Kontaktade kommunen dagen efter och bad om ett möte med en biståndshandläggare. Pappa vill gärna ha en plats på ett äldreboende, sa jag. Det var ju inte riktigt sant, för jag hade inte pratat med honom om det ännu, men jag såg ingen annan utväg.</p>

<p>Innan mötet, besökte han och jag ett äldreboende som kunde erbjuda små lägenheter med balkong. Pappa har alltid önskat sig en balkong och han var positiv. Jag höll tummarna.</p>

<p>Ödet ville att han dagarna innan mötet med handläggaren ännu en gång gick vilse och blev hemkörd av polisen som menade att han inte klarade av att ta hand om sig själv. Jag saknade alltså inte argument för att han borde få en plats.</p>

<h2>Drar rövarhistorier för de andra</h2>

<p>Och vi hade tur. Pappa blev anvisad en plats och efter en månads väntetid kunde han flytta in. Äldreboendet ligger utmed en ganska stor väg och han kan sitta i timmar och titta på trafiken från balkongen. Andra dagar sitter han i det gemensamma vardagsrummet och berättar rövarhistorier för de andra när vi kommer.</p>

En tredjedel av alla demenssjukdomar skulle kunna förebyggas genom små livsstilsförändringar, det menar forskarna. Men det gäller att börja i tid!

Forskarnas 10 enkla sätt att förebygga demens

<p>På ett sätt har jag redan tagit farväl av min pappa, den pappa jag kände och älskade i så många år. Kvar sitter en man som bland mycket annat tror att han varit i Främlingslegionen.</p>

<p><strong>Trivs han?</strong></p><p>– Ja, han trivs och uppskattar de andra gamlingarna. Vi har trevligt när vi träffas. Jag kan vara närvarande när jag är där och behöver inte tänka på hur jag ska få hem hans tvätt på cykeln eller sörja för att han får ordentlig mat.</p>

<p>Pappa är i trygga händer och det är jag så oerhört glad och tacksam för.</p><p><em>/Barbro</em></p><p><em>Foto: Unsplash (Obs! Bilden är arrangerad) </em></p>

Just nu

Lästips:

Läsarberättelse: Min pappa är dement

En läsarberättelse om Barbro som kämpar för att ge sin dementa pappa den hjälp han behöver men inte vill ha.