Läsarberättelse: Min bror fann lyckan till slut
Maja ville bara hjälpa sin bror som hade svårt att ta för sig av livet. Men när han presenterade sin stora kärlek var Maja nära att förstöra allt. Den där förskräckliga kvinnan hennes bror hade fallit för kunde väl inte var bra för honom?
Ni var olika du och din bror?
– Ja, Johannes var speciell. Det var ganska stor ålderskillnad på oss, men vi stod varandra nära ändå. Vi växte upp i ett radhus med båda våra föräldrar och jag hade massor av kompisar i kvarteret. Min bror hade nästan inga vänner. Han var oerhört blyg och trivdes bäst med att leka med sina leksaksbilar på golvet i sitt rum.
Ibland kändes det som om jag var den enda som förstod Johannes. Folk trodde att han var dum just för att han lekte så stilla och var så blyg och osäker.
Fick han kompisar i skolan?
– Nej, i skolan blev det ännu värre. Lärarna beslöt sig snabbt för att Johannes var obegåvad. De var ständigt efter honom. Han räckte ju aldrig upp handen och visade vad han kunde. Johannes passade inte in i skolans värld. Det gick lättare för mig. Jag var inget geni, men anpassade mig. Jag hade vänner på rasterna, räckte upp handen och pratade.
Det var frustrerande för mamma och pappa för de visste precis som jag att Johannes var lika smart som andra barn. Han var bara annorlunda men det fanns det ingen tolerans eller förståelse för.
Avråddes från att studera vidare
När Johannes gick ut nian avrådde lärarna honom från att söka till gymnasiet. Johannes var inte förvånad. Han var så van att få veta att han inte dög någonting till och det var som om han trodde på det själv. Hans självförtroende var på absoluta nollpunkten.
Själv flyttade jag hemifrån efter gymnasiet och började utbilda mig till sjuksköterska. Men jag var fortfarande tätt knuten till min bror och det gick inte en dag utan att jag bekymrade mig för honom. Jag hade svårt att föreställa mig hur det skulle gå för honom och var rädd att han aldrig skulle hitta sin plats i tillvaron.
Trots att jag flyttat tillbringade jag många timmar med Johannes framför datorn på hans rum. Tillsammans försökte vi hitta en utbildning eller ett jobb som skulle kunna passa hopnom, men det var svårt för han trodde inte att han skulle kunna klara någonting.
Ville han ingenting?
– Jo, så småningom kröp det fram att han drömde om att bli bilmekaniker. Han hade alltid varit intresserad av bilar och slutligen lyckades jag övertyga honom att det fanns en väg att gå. Min bror sökte till gymnasiets Fordons- och transportprogram – och han kom in!
Ett par år efter nian började han gymnasiet och bara några veckor in i utbildning hände det som jag hade väntat på i hela hans liv. Johannes berättade, lite generat, att han fått beröm i skolan. Det var som om han själv hade svårt att förstå det, men han växte för varje månad och när han praktiserade på en bilvekstad var ägaren så imponerad av hans kunskaper att han erbjöd honom jobb så fort han var färdig med skolan.
Jag var så lycklig å Johannes vägnar och det var mamma och pappa också. För första gången trivdes Joahnnes med livet. Han hade hittat sin grej och han var bra på det.
Träffade en kvinna
När han så småningom flyttade hemifrån fick vi ett mer jämlikt förhållande. Jag hade träffat Morten och vi hade blivit föräldrar till lilla Sonja. Johannes bodde ensam men erbjöd sig att hämta Sonja på förskolan de dagar han slutade tidigt och han satt barnvakt ibland. Han ville gärna vara en del av hennes liv, sa han vilket visade på en långt större mognad än jag hade i hans ålder.
De var ungefär vid den här tidpunkten som Johannes träffade Kimmie. Kimmie hade kommit in med sin lilla Fiat på verkstaden och de hade börjat prata med varandra.
Han blev kär?
– Ja, utom sig av förälskelse. Detta var kvinnan i hans liv, henne han ville gifta sig med, sa han och visade mig hennes facebookprofil. Hon såg söt ut, var några år äldre än Johannes och jobbade inom vården precis som jag.
En månad senare var de ett par och min bror hade aldrig förr varit så lycklig. Han pratade bara om Kimmie när vi träffades. Men det var ju bara roligt! Det var underbart att se hur allt föll på plats för min bror. Jag ville gärna träffa Kimmie och jag och Morten bjöd hem dem på middag.
Johannes hade beskrivit Kimme som den perfekta kvinnan och jag såg framför mig en trevlig, klok och vänlig tjej. Mina förväntningar var med andra ord skyhöga när hon traskade in i huset utan at ta av sig skorna, gav mig ett slappt handslag och mönstrade mig från topp till tå. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Johannes tyckte inte det var konstigt, följde bara efter Kimmie och nickade varje gång hon sa något. Och prata gjorde hon.
När vi åt berättade hon om sig själv, om sin familj, sin utbildning och sitt jobb. När Johannes försökte säga något, höjde hon bara rösten och fortsatte att mala på. Jag sneglade på min bror för att se om han tog illa vid sig, men han verkade opåverkad.
Inte en enda gång ville hon veta något om mig eller Morten eller Sonja. Jag frågade om hennes jobb och nämnde att jag själv jobbade inom vården, på äldreboende.
Kimmie rynkade på nästan och undrade om det inte var äckligt att tvätta gamlingar i baken. Själv jobbade hon på sjukhuset och det var ju något helt annat, lät hon mig förstå.
När de hade gått tittade Morten och jag på varandra och brast i skratt. Det var ju inte särskilt roligt egentligen, men vi hoppades på att Kimmie bara varit nervös.
Blev det bättre?
– Nej, de följande månaderna fick mig att förstå att Kimmie och jag aldrig skulle kunan bli vänner. Om jag ska vara helt ärlig hoppades jag på att Johannes förälskelse skulle gå över Jag saknade honom och den relation vi haft innan han träffade Kimmie.
Nu hade han inte tid med någonting. Han hämtade Sonja ibland men bortsett från det såg jag honom nästan aldrig. Om vi någon gång träffades var Kimmie alltid med. Hon tog otroligt stor plats och eftersom Johannes aldrig lärt sig att säga ifrån kunde han lätt bli överkörd, utnyttjad och besviken, tänkte jag.
Min bror är lycklig
Johannes förälskelse gick inte över, tvärt om. Ett halvår senare kom han småsjungande hem från förskolan med Sonja på armen och berättade att Kimmie var gravid. Jag fick en chock men gjorde mitt bästa för att inte visa det, gav honom en stor kram och gratulerade.
Innerst inne tänkte jag att min bror begick sitt livs misstag. De hade inte varit tillsammans särskilt länge och Johannes var fortfarande så ung. Skulle han verkligen binda sig vid den här kvinnan för resten av livet?
När Morten kom hem berättade jag om Johannes nyhet, men han reagerade inte alls som jag räknat med. Tvärt om log han lika brett som Johannes hade gjort.
– Ja, hon är svår att förstå sig på, men hon gör uppenbarligen din bror lycklig, sa han glatt och började sedan prata om något annat.
Jag blev tyst. Jag hade förväntat mig att bli tröstad och bekräftad. I min bitterhet över att Johannes och jag inte längre hade samma innerliga relation, hade jag missat något viktigt. Min bror hade aldrig varit lyckligare. Det verkade inte göra honom något att Kimmie styrde och ställde – det var faktiskt tvärt om.
Det gick en månad innan jag träffade Johannes igen. Vi drack kaffe och jag frågade om han var lycklig. Det hade jag gjort hur många gånger som helst under vår uppväxt men då hade han bara ryckt på axlarna och tittat i golvet. Men så var det inte nu. Nu tittade han mig i ögonen och sa ja.
Den dagen beslöt jag mig för att begrava min besvikelse. Visst, Kimmie och jag går inte ihop, men det är hans val och jag respekterar det. Jag har alltid hoppats at Johannes en dag ska finna sig tillrätta. Det har han gjort nu och om han är lycklig, så är jag det också. 
/Maja