Läsarberättelse: Min älskade son blir aldrig vuxen
Hampus såg dagens ljus för tjugo år sedan, när jag själv bara var arton. Han var inte planerad, hans pappa och jag hade inte ens en relation, men han var välkommen ändå. Jag hade mina föräldrars stöd och var klar över att jag ville föda mitt barn.
Han föddes en solig vårvinterdag och att äntligen få se honom var underbart. Det fjuniga lilla huvudet, de röda små händerna, den lilla kroppen, skör som en liten fågel. Ja, han var en ljuvlig baby men ganska snart märktes det att han inte var som andra barn. Allt lärde han sig lite senare än andra; att krypa, sitta, gå, äta, prata. Och det sista kom aldrig riktigt igång överhuvudtaget, vilket fick förskolepersonalen att larma vården som i sin tur inledde en undersökning.
… ganska snart märktes det att han inte var som andra barn.
Jag anade redan då att Hampus hade någon form av utvecklingsstörning. Det förändrade ingenting i mina känslor för honom, men det förändrade sättet på vilket omgivningen såg på oss.
Å ena sidan fick jag, när det konstaterades att Hampus hade både autism och ett förståndshandikapp som gjorde att han skulle stanna på en sexårings nivå, mycket stöd och hjälp från samhället, sådant jag hade lagstadgad rätt till. Å andra sidan fick jag möta många förutfattade meningar och fördomar. Mycket från vänner och bekanta. Människor som inte visste bättre, som plötsligt identifierade Hampus utifrån hans handikapp.
Men även från personal i vården upplevde jag många fördomar. Framför allt var det många som förutsatte att jag hade det jobbigt med Hampus. Han var ju inte som andra, han hade sådana svårigheter, han skulle aldrig kunna bli något…
Aldrig bli något… Som om det skulle vara det viktigaste. Vad skulle han behöva bli för att duga? Räckte det inte med att han var den han var? Det gjorde det för mig och det var det som omgivningen verkade ha svårast att förstå.
En av mina barndomsvänner sa att om hon vore i min situation, skulle hon ha lämnat bort honom. Han hade ju ändå ingen chans, menade hon. Som om livet självt inte skulle räcka, som om man måste bli något mer och större för att ha en värdig tillvaro. Men jag kände ingen som var lyckligare och mer harmonisk än Hampus, varken bland barn eller vuxna.
Själv upplevde jag aldrig att jag hade det besvärligare än andra föräldrar. Hampus var gladlynt och godmodig. Vi hade ett djupt och innerligt band, och behövde jag barnvakt ställde mina föräldrar gärna upp. De såg Hampus som en individ, precis som jag gjorde, och hans handikapp reflekterade de inte särskilt mycket över.
När Hampus var fem år träffade jag Johan. Johan älskade inte bara mig, utan även min son. Han accepterade Hampus precis som han var och vi blev en mycket lycklig liten familj. Två år senare utökades vår familj med Jonna och Jillian.
Under graviditeten frågade mina vänner mig om jag inte var orolig. Jag förstod varför men sa alltid ändå; varför skulle just jag vara särskilt orolig över min graviditet? Svaret blev alltid att jag ju hade så dålig erfarenhet och tänk om jag skulle råka ut för samma sak igen?
Mina vänner såg på Hampus, som något som ”drabbat” mig. Men det enda sätt på vilket han drabbat mig var med sin kärlek. Ofta låg jag vaken och oroade mig för hur det skulle bli när hans kropp blev vuxen medan han fortfarande var ett barn inuti. Skulle världen vara snäll mot honom?
När tvillingarna föddes en varm sommardag konstaterade jag snabbt att de var vad som kallas ”normala”. Och det gladde mig, men inte för att det gjorde dem ”bättre” än Hampus utan för att de skulle slippa fördomarna.
I dag är Hampus tjugo år, och en vuxen man till det yttre. Tack vare stödet från samhället har Hampus i dag ett arbete som han klarar av och trivs med. Han arbetar på en skyddad verkstad, där han packar kartonger, är behövd och känner sig uppskattad. Varje morgon går han upp klockan sex, tar på sig sina arbetskläder och sina skor i storlek 45, packar sin lunchlåda och tar cykeln den korta biten till jobbet. Varje eftermiddag kommer han hem och berättar om allt spännande dagen burit med sig medan vi äter middag tillsammans.
Ibland får jag frågan om vi vill att han får ett eget boende, men jag svarar alltid nej. Den dagen han själv vill flytta så ska vi göra allt vi kan för att hjälpa honom, men så länge han vill bo kvar hemma får han göra det. Hampus är inget besvär. Han är vår äldste son, flickornas lille storebror. Vi älskar honom precis som han är och jag önskar av hela mitt hjärta att han aldrig ska behöva fara illa i livet.
/ Lena
Foto: Shutterstock/TT