Läsarberättelse: ”Mamma blev dement vid 67”
Min mamma var inte gammal, bara 67, när de första tecknen på demens visade sig.
Jag hälsade på en förmiddag och fann mamma i bara behå och kjol. Det liknade inte alls min mamma som brukade gå upp tidigt och göra sig i ordning för att utnyttja dagen.
Pappa såg sammanbiten ut och bad mig hjälpa mamma på med kläderna. De små grälade vilket också var underligt för de hade alltid kommit bra överens och aldrig någonsin bråkat.
Rädd att mamma drabbats av demens
När vi druckit kaffe gick pappa och jag ut och han uttryckte sin oro.
– Mamma har blivit så konstig, så frånvarande. Jag är rädd för att hon håller på att bli dement, sa han.
Jag trodde honom inte. Man kan väl inte bli dement från en dag till en annan?
– Jag tror att du överreagerar, sa jag. Hon kanske bara måste vänja sig vid livet som pensionär.
Men mamma blev allt mer disträ. När vi gick promenader visste hon inte var hon befann sig, hon frågade samma saker gång på gång och upprepade sådant hon nyss berättat.
När jag påpekade att hon var frånvarande slog hon bort det och menade att hon höll på att vänja sig vid att vara pensionär och att hon blev rastlös av alla fritid. Det lugnade mig. Det var ju vad jag själv hade trott.
Men pappa var inte övertygad.
Mamman gick vilse
Redan nästa dag ringde han och var upprörd.
– Detta går inte, vi måste få henne undersökt. Hon är helt tokig idag och jag kan inte …
Och så berättade han att mamma hade gått ut på sin vanliga morgonpromenad som tar 25 minuter, men efter en timma hade han cyklat ut för att leta efter henne.Till slut hittade han henne på en liten skogsväg, på väg bort från huset.
När hon påstod att hon var på väg hem, visste han att hon ljög. Hon hade gått vilse i sitt eget grannskap där hon bott i mer än 40 år.
Pappas oro var inte inbillning, tvärt om.
Pappa skötte allt
Mamma testades för demens. Hon hade en begynnande Alzheimers och det skulle bli värre. Mamma skulle så småningom få plats på ett demensboende, men det ville pappa inte höra talas om.
– Vi har lovat, tills döden skiljer oss åt, sa han.
Och jag stöttade honom.
Pappa kämpade. Han passade henne dygnet runt, sa nej till sociala arrangemang eftersom han inte kunde lämna henne – han skötte allt.
Men mamma blev bara allt mer frustrerad och det gick ut över pappa.
Drabbades av depression
Situationen tärde på pappa och för första gången tvekade jag om detta var så lyckat.
En torsdag i juni ringde mina föräldrars granne. Pappa hade trillat ihop i trädgården. Som tur var hade grannen sett det och ringt ambulansen.
–Och mamma, hur är det med henne?
–Jag är hos henne, men det är bäst att du kommer.
Läkarna ville behålla pappa några dagar och diagnosen löd utbrändhet och begynnande depression. Min plan var att passa mamma de dagar pappa var på sjukhuset och sedan fick vi se hur vi kunde gå vidare.
Jag klarade det, men det var på håret. Och det gick upp för mig hur pappas vardag såg ut. Mamma gjorde natt till dag och dag till natt, satte på varmvattnet och glömde att stänga kranen, la hårborsten i kylskåpet och tömde matrester i grytskåpet.
Jag var gråtfärdig. Gråtfärdig över pressen och arbetsbördan det innebar att ta hand om henne, över att hon mådde så dåligt och över mitt eget antagande att pappa kunde klara detta på egen hand.
Gick för långt
Vi var tvunga att få en plats till henne på ett demensboende. Pappa protesterade, men inte med samma kraft som innan. När han kom hem bröt han samman.
– Jag vill ju så gärna ta hand om henne, men jag är inte säker på att jag klarar det, Mia.
– Jag är inte säker på att du ska göra det, viskade jag. Det var fel att låta det gå så långt. Du har satt din egen hälsa på spel. Detta går inte.
Jag fick samla mig innan jag fortsatte.
– Tänk om du fallit ihop inomhus. Mamma hade inte vetat vad hon skulle göra. Det är mycket bättre att hon får professionell hjälp.
Pappas tunna stämma skar i hjärtat:
– Vi har varit tillsammans ett helt liv och nu måste jag säga till henne att hon ska flytta.
Det har gått ett halvår sedan mamma flyttade. Det har varit tufft, men jag är övertygad om att det är det bästa. Hon är alltid glad när vi besöker henne.
Kroppen minns besöken
Pappa åker till henne nästan varje dag, även om hon glömmer att han varit där så fort han går igen. Men vi vet att hennes kropp minns på ett sätt som vi inte riktigt begriper. För om det går för lång tid mellan besöken blir hon orolig och frågar efter honom.
Mina föräldrar har börjat skämta med varandra igen och det är så tydligt att kärleken fortfarande lever. Det skänker mamma glädje i ögonblicket. Ögonblicket är allt hon har. Och ögonblicket är det hon ger till oss. Pappa och jag har dragit en smärtsam lärdom: det svåraste beslutet kan ibland vara det enda riktiga.
Elsa