Efter reklamen: Se också: 5 ovärderliga städhacks som underlättar

Tidigare i dag hämtade jag min 12-årige son Arthur från hans jämnåriga skolkamrat Max, där han hade sovit över. Det hade gått exakt 20 timmar sedan jag lämnade honom, men jag tyckte ändå att Arthur hade vuxit rejält på den korta tiden. Det berodde troligen på hur han satt och lutade sig i bilen.

Arthur har kämpat med att vara sängvätare i flera år, men hans problem har varit svåra att komma till bukt med. Han är mellanbarnet av våra tre barn och ingen av de andra har haft det problemet. Arthur har alltid varit snabb, lättlärd och fullkomligt välfungerande – förutom att han emellanåt har vaknat i en blöt säng.

Det enda är att han tog lång tid på sig att bli blöjfri. Både hans äldre syster och yngre bror slutade med blöja innan de var tre år gamla, men Arthur bar blöjor tills han var över fyra. Han hatade det, men han kunde inte leva utan det, och han sov också i blöja tills han var fem.

Såg ett mönster

Det gick längre och längre tid mellan att nattblöjan var blöt och till sist kom jag och min man överens med honom om att han kunde sluta med den. Men det inträffade fortfarande enstaka olyckor, och Arthur tog det hårt, även om han aldrig blivit utskälld. Vi visste mycket väl att det var värst för honom själv. Hans syskon har aldrig retat honom för det heller.

Allt eftersom tiden gick såg vi ett mönster, för det var alltid om Arthur såg fram emot något, eller var nervös eller orolig inför något, som han inte kunde vara torr på natten. Även om han är en glad och framåt pojke, blev han tyst om vi tog upp ämnet.

I andra klass började kompisarna sova över hos varandra, men Arthur tackade ­alltid nej till sådana inbjudningar. Vi hörde inte alltid ­talas om det, men flera gånger fick jag höra om det från hans vänners mammor.

Många av oss kissar nog mer eller mindre på rutin snarare än känsla.

hälsaDärför ska du inte kissa när du egentligen inte behöver

Efter mycket övertalning fick jag Arthur att träffa en doktor. Läkaren trodde att det kunde finnas ett samband med att Arthur ofta blev ­förstoppad och skrev ut några tabletter som hjälpte mot förstoppningen, men inte mot sängvätningen. Eftersom det hände så sällan tyckte läkaren att varken en larmapparat i kalsongerna eller tablettbehandling med hormoner var det rätta, utan han nämnde knepen vi redan kände till: Ingen vätska några timmar innan sänggåendet och två
toalettbesök. De råden hjälpte däremot inte.

Bjöds in till övernattning

I årskurs fyra skulle Arthur och hans klass på en lägerresa med tre dagars övernattning, och han fick så mycket ­ångest att han faktiskt blev sjuk och inte följde med. Även om ­Arthur inte ville det hade jag pratat med hans klassföreståndare, som hade föreslagit en sovsäck där Arthur i hemlighet kunde byta kalsonger eller till och med ta på sig en nattblöja utan att andra såg det.

Mitt hjärta grät ofta för honom, eftersom problemet påverkade honom så mycket.

För några månader sedan började Max i Arthurs klass. De två pojkarna blev bästa vänner nästan direkt och tillbringade mycket fritid tillsammans och förra veckan bjöd Max in till en spelkväll med övernattning.

– Och det ska jag gå på, mamma, sa Arthur när jag sa godnatt till honom den kvällen.

– Jag ska inte dricka något efter middagen och jag ska försöka kissa tre gånger innan vi går och lägger oss!

Jag sa till honom att det skulle han nog klara av, men de knepen hjälpte honom oftast inte och varken hans pappa eller jag vågade tro på framgång.

Det gick dock bra, och kanske är förklaringen att Arthur för första gången tog eget ansvar för problemet och satte ord på vad han kunde göra själv. Fram till nu har det alltid varit vi som har påmint honom om de goda råden, men nu tog han egna initiativ.

Nu tror vi att det här stadiet är över och vi är så stolta och glada över vår son.