Läsarberättelse: Katthemmet blev vändpunkten
Jag förlorade mitt arbete på försäkringsbolaget där jag jobbat i många år efter en lång period med sjukskrivningar för stress och depressioner. Ibland tyckte jag att det var en lättnad att slippa gå till jobbet, men vanligare var att jag blev stressad över tanken på vad jag nu skulle ta mig till.
Min arbestförmedlare började pressa på för att jag skulle komma igång med något, men sjukskrivningarna hade gjort stora hål i mitt självförtroende och jag tvivlade på mig själv. Vad skulle nu hända? Vad klarade jag av, egentligen?
Jag försökte trösta mig med hemmasysslor, städa och pynta, men jag bor ensam med min tonårsdotter Rebecka och hon hängde hellre med kompisar än satt hemma med mamma i soffan.
Det var ju inte hennes fel att jag hamnat i det här, men det spädde på känslan av nederlag. Ingen behövde mig.
Kände mig ensam och överflödig
Men en kväll ringde min lillasyster som hade läst en artikel i lokaltidningen om ett kattinternat strax utanför stan. De behövde hjälp, frivillig och ideell arbetskraft.
– Du har ju katt! Du kan det här, det är som klippt och skuret för dig! hördes syrrans entusiastiska röst, men jag tvekade.
Jag tänkte på djurinternatet som ett ställe med inspärrade, övergivna krakar. Skulle jag klara att se alla hemska öden?
Men min syster envisades och till sist ringde jag katthemmet och ja, jag var välkommen dit redan nästa dag.
Katthemmet drevs av Jonna, en kvinna i femtioårsåldern som var otroligt inspirerande. Jag lärde mig snabbt korrekt rengörning, hur man hanterar upphetsade och rädda djur, och allt om själva adoptionsproceduren.
Jonna kämpade med ekonomin för att få allt att fungera på bästa sätt och hitta bra hem till alla de katter hon fick in. Men hon klagade aldrig. Hennes drivkraft var alla de gånger då hon lyckats med att hitta bra, nya ägare till en katt. Hon sa nej till folk om hon inte kände sig säker på att det var rätt match människa/katt.
Mådde gradvis bättre
Jag började skriva texter om de respektive katterna på Jonnas hemsida så folk kunde läsa om deras olika peronligheter. Idén hade Jonna haft länge men hon hade inte haft tid och hade inte heller fallenhet för det, påstod hon.
Jag var ju van att arbeta vid datorn och det var roligt att formulera underhållande berättelser om katterna. Till exempel hade vi Lillemiss som hade fått sitt namn för att hon var osedvanligt stor och långhårig. Och så fanns Bella som var en väldigt söt katt, vilket hon var medveten om.
Jag upptäckte det inte först själv men gradvis mådde jag bättre. Min förmedlare hade godkänt mitt frivilliga, oavlönade arbete för hon förstod att det var bra för mig att komma igång med något. Och jag var ofta ute på katthemmet. Det fanns alltid något att göra och Jonna var tacksam för min insats. Hon hade inte råd med anställda, men hon hade en liten grupp frivilliga. Det var snälla människor med hjärtat på rätta stället.
– Mamma, du är mycket gladare nu, sa min dotter Rebecka spontant en dag.
Drömmer om att arbeta med djur
Och hon hade rätt. Jag var gladare. Det gick upp för mig att det hade varit välgörande att arbeta med dessa katter. Jag hade lärt mig att inte bli ledsen och känna hopplöshet när vi inte kunde hitta ett hem till en katt, utan i stället fokusera på alla de gånger när det hade gått bra. Det gav självtillit och gjorde att jag vågade tro på en framtid.
Idag är jag frisk och söker jobb. Jag är fortfarande på katthemmet varje vecka och drömmer om att kunna arbeta professionellt med djur på ett eller annat sätt i framtiden. Men om det inte händer, kommer jag inte att bli jätteledsen för det. Katterna har fortfarande behov av mig och jag hjälper dem mer än gärna. För jag är dem stort tack skylidg. De har ju fått mig på benen igen.
/Malin