Läsarberättelse: Katten valde själv oss som sin familj
När vi flyttade in på den lilla villagata där vi fortfarande bor, var vår granne Elin den första som välkomnade oss. Hon var en vänlig och generös äldre kvinna som vi var mycket glada över att ha till granne. Vi hängde inte på låset hos varandra men drack en kopp kaffe tillsammans ibland och småpratade över häcken.
Vi hade en lucka i häcken mellan våra trädgårdar och genom den, via Elins tomt, tog våra två äldsta pojkar ibland en genväg. Min man och jag föreslog att vi skulle plantera en extra häckplanta där men Elin bara skrattade och tyckte det var trevligt att killarna sprang den vägen ut.
Hade skaffat kattunge
När Elin blev sjuk var det praktiskt med hålet i häcken för då kunde vi smita igenom med gräsklipparen och ta hennes gräsmatta också när vi klippte vår egen.
Elin hade ingen familj. Hon hade varit gift men hennes man gick bort några år innan vi kom. De hade aldrig fått några barn.
Men helt ensam var hon inte för hon hade en katt. Strax innan hon blev sjuk hade hon skaffat en lite kattunge som hette Brimmer. Pojkarna gillade Brimmer och det var ömsesidigt för katten begagnade sig flitigt av hålet i häcken.
Som tur var kom Elins katt överens med både vår hund och våra kaniner. Kaninerna brydde sig inte ett dugg om katten som låg bredvid buren och solade sig och hunden var van vid Brimmer sedan han var valp.
Vägrade avliva honom
När Elin gick bort efter en lång tids sjukdom ordnade jag och en annan granne begravningen så att vi kunde ta ett fint avsked av henne.
Elin hade testamenterat allt av värde till Djurens vänner, men det stod ingenting om Brimmer. Vi var överens om att han inte skulle avlivas, men vem skulle ta över honom?
Med tre pojkar, två kaniner och en hund hade vi huset fullt, men ingen av de andra på vår gata anmälde sig frivilligt.
Så hörde jag om en familj några kvarter bort som funderade på att skaffa katt och hos dem fick Brimmer ett nytt hem.
Men Brimmer själv var av en annan åsikt. Varje gång de släppte ut honom försvann han ner till oss. Pojkarna tyckte synd om katten eftersom han uppenbarligen hellre ville bo hos oss. Men vi kunde ju inte bara ta över honom. Varje gång jag upptäckte honom i trädgården bar jag honom tillbaka. Innerst inne ångrade jag att vi inte hade tagit oss an honom, men nu var det ju för sent.
Valde oss som trygghet
Efter flera veckor med samma mönster gav den nya ägaren upp och tyckte det var meningslöst att bära tillbaka katten eftersom han ändå alltid hamnade i vår trädgård så snart de öppnade terrassdörren. Min mellanson Jonas var redo att ta hem katten med detsamma.
– Han saknar ju Elin och vill vara där han känner sig trygg, menade han.
Den nya ägaren instämde och vi tog med oss Brimmer hem.
Sedan den dagen har han varit en del av familjen. Han är en glad, nyfiken och lekfull katt och han har aldrig rymt från oss. Brimmer valde själv var han ville bo och här hos oss stannar han.
/Annika
Foto: Shutterstock/TT (bilden är arrangerad)