Jag har alltid gillat att ha mycket att göra och aldrig tackat nej när de vill lägga på mig mer ansvar på jobbet. Så när den städfirma som jag jobbar för erbjöd mig en ledarbefattning, tackade jag genast ja. Det betydde ju att jag fick medarbetaransvar och högre lön – och betald mobil.

Både kollegor och kunder skulle ju kunna nå mig om något saknades eller om det uppstod problem.

Jag var lycklig för den där mobilen för det var precis en sådan modell som jag länge önskat mig och eftersom jag ville göra mitt jobb så bra som möjligt, blev det en vana att alltid ha den liggande i närheten.

Min man Niklas skrattade åt mig i början nära jag på kvällen dukade middagsbordet för oss, honom, mig och vår femårige son Anton och la mobilen bredvid min tallrik.

– Så är vi fya vid bordet i kväll igen, skojade han.

Tog alltid samtalet

Oftast ringde det inte, men om det gjorde det tog jag alltid samtalet, även mitt under måltiden.

Mobilen var det sista jag kollade innan jag la mig och det första jag gjorde när jag vaknade var att treva efter den.

Efterhand märkte jag att Niklas blev mer och mer irriterad. Först retade han mig och frågade om jag hade en affär varje gång jag höll på med telefonen sedan började han sucka högt när jag drog fram den i soffan på kvällen.

– Låt den stanna i väskan när du kommer hem från jobbet. Du får ju inte lön hela dygnet.

Och han hade ju rätt.

Jag visste ju att eventuella problem som uppstod mycket väl kunde vänta till nästa dag och att ingen förväntade sig att jag skulle ta itu med dem efter arbetstid. Men jag ville vara förberedd.

Men en kväll hände något oväntat som fick mig att tänka efter. Vad höll jag på med egentligen?

Älskar telefonen mest

Vilka vett- och etikettregler gäller för mobilen?

Läs mer

Jag höll på att lägga Anton och vi småpratade om allt möjligt. Så kom vi att tala om att älska någon. Han sa att han älskade mig, sin pappa, mormor och morfar, farmor och farfar och när det var min tur och jag skulle berätta vem jag älskar flög det ur honom:

– Du älskar mig och pappa, men din mobil allra mest.

Jag stirrade på honom, men när jag tänkte efter kunde jag förstå varför han trodde så och det gjorde mig olycklig.

Jag förskte övertyga honom om att mobilen bara var ett verktyg, ett ting jag använder i jobbet och att man inte kan älska en sak.

När jag hade pussat honom godnatt gick jag in i vardagsrummet och berättade för Niklas vad Anton sagt.

– Där ser du, sa han och han log inte.

Nu är mobilen kvar i väskan

Nästa dag lät jag mobilen ligga kvar i väskan när jag kom hem från jobbet.

Jag kollar den bara ett par gånger varje kväll, för nu är jag närvarande och tillsammans med min familj på riktigt. Varken min man eller Anton känner sig åsidosatta eller ignorerade längre. Nu ser jag dem och hör vad de säger.

Sara