Läsarberättelse: Jag var min mammas hela värld
Jag har aldrig känt min pappa. Han lämnade min mamma innan jag föddes och hon var inte intresserad av att träffa någon ny man. Det var tillräckligt för henne att ha mig.
Hon sa så ofta under min barndom att jag var det bästa som hänt henne. Jag var ett väldigt speciellt barn, inte bara var jag vacker, utan även smart. Allt vad jag företog mig blev något utöver det vanliga. Hon var övertygad om att det skulle bli något alldeles särskilt av mig.
Jag växte upp med en tro på att jag var bättre än alla andra och att jag därmed förtjänade särbehandling. Och när jag till exempel var kräsen och vägrade äta grönsaker, så accepterade min mamma det rakt av. När vi hälsade på hos någon annan hade hon i förväg gjort en särskild matsäck till mig att ta med, ifall jag inte skulle tycka om det som serverades. Ofta bad jag också min mamma att hämta den, till värdarnas stora bestörtning.
När jag tog med mig kompisar hem så hade vi roligt på mitt rum så länge jag fick min vilja igenom. Annars kallade jag på mamma, som tillrättavisade mina lekkamrater. De var gäster och måste följa våra regler.
En efter en fick mina kompisar nog och ville heller inte leka med mig i skolan. Min mamma tröstade mig med att det inte var mitt fel. Det var de andra som inte uppförde sig ordentligt.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Skolsköterskan "hade fel"
I femte klass uppmärksammade skolsköterskan min mamma på att jag var överviktig, och uppmanade henne att dra in lite på fett och socker. Det ville min mamma inte alls lyssna på, upprört försäkrade hon mig om att så var det inte alls. Och när världen var emot mig så skämde hon bort mig ännu mer.
Samtidigt hade jag nu hunnit bli så gammal att jag förstod att det nog bara var min mamma som uppfattade mig som något alldeles speciellt. De andra barnen i skolan undvek mig. Även när jag hade de senaste leksakerna sneglade de bara åt mitt håll, och lät mig sedan stå där ensam medan de lekte vidare med varandra.
Det var heller inga vuxna som gav mig särbehandling. Om lärarna kom med negativ kritik på något skolarbete kunde de vara säker på att mamma ringde till dem och klagade på deras bedömning. Hon såg till att ingen fick kröka ett hårstrå på mitt huvud.
Först som tonåring gick det upp för mig att mamma egentligen inte hade några andra än mig. Hon hade ju kollegor och bekanta, men inte några riktiga vänner. Jag var den hon pratade med, och hon lyssnade uppmärksamt till varenda liten tanke och känsla jag delade med henne. Hon log när jag varit med om något kul och hon blev arg å mina vägnar om jag upplevt någon oförrätt, vilket i stort sett skedde dagligen.
Varje helg tillbringade jag hemma tillsammans med min mamma, som skämde bort mig med mina favoriträtter och godis och snacks framför teven. Där satt vi och såg på olika talangprogram, och min mamma sa att där hade jag också platsat. Det var bara en tidsfråga innan resten av världen skulle få upp ögonen för mig.
Se också: 5 kändisar som öppet berättat om sin tuffa uppväxt
Äntligen fick jag en väninna
Det var först när jag började gymnasiet och träffade Susanne som jag fick en jämnårig väninna. Vi hade det gemensamt att vi båda kände oss utanför i klassen, och vi fann en viss styrka i varandras sällskap. Våra bakgrunder var dock helt olika. Susanne hade i perioder vuxit upp i fosterhem då hennes mor drack. Jag, däremot, hade ju världens mest fantastiska mamma.
När jag för första gången hade Susanne med mig hem, tyckte min mamma att vi alla skulle sätta oss i vardagsrummet. Susanne var dock inte särskilt intresserad av att lära känna henne. Jag kunde märka på mamma att hon blev sårad varje gång vi försvann in på mitt rum och stängde dörren, för att prata om hur dumma de andra i klassen var.
Susanne visade mig ärren på sin arm från den gången hon skar sig själv, och själv berättade jag om hur jag alltid blivit kallad tjock.
Flera gånger knackade min mamma på dörren och frågade om vi ville ha fika, och varje gång himlade Susanne med ögonen som om hon var en plåga. Jag blev stött över att hon var så avvisande.
En dag frågade Susanne mig om min mamma inte hade något eget liv, eftersom hon nu kom rännande och skulle störa oss hela tiden. Och varför försökte hon pracka på oss kakor jämt när jag redan vägde för mycket?
Det tog inte lång tid innan min mamma gjorde klart för mig att hon ogillade Susanne. Mamma menade att hon måste vara skadad av sin uppväxt och att det nog var bäst om jag höll mig borta från henne, annars kunde hon ha dåligt inflytande på mig.
Susanne var måhända inte världens bästa sällskap, men hon var min enda väninna. Om vi kom på kant med varandra skulle det bli ännu mer ensamt i skolan, så för första gången i mitt liv kände jag mig splittrad mellan mamma och en väninna.
Visst var jag lite förnärmad över att Susanne inte tyckte om min mamma, men å andra sidan hade hon en poäng i att det var underligt att mamma bara ville umgås med mig. Det kändes också konstigt att medan Susanne tyckte att jag borde bli mer hälsosam och ta itu med min vikt, så försäkrade mamma mig om att jag bara var klädsamt kurvig.
Tackade nej till kakor
Först nu blev jag på allvar medveten om vad jag stoppade i munnen. Varje gång jag tackade nej till mammas hembakta kakor och feta favoriträtter, så undrade hon vad det var för griller som Susanne satt i huvudet på mig. Hon kunde omöjligen vara en bra vän.
Jag stod dock fast vid att jag ville gå ner i vikt, och även om grönsaker inte var någon favorit, så tvingade jag mig att äta dem. Nu började mamma att klaga på att hennes mat uppenbarligen inte dög längre, så utöver att kämpa mot kilona fick jag nu även kämpa mot skuldkänslorna.
När jag en dag nämnde detta för Susanne så spärrade hon upp ögonen av förvåning.
– Amen, alltså … Hon låter snart värre än min mamma, hon låter mig åtminstone leva mitt eget liv.
I takt med att kilona försvann upplevde jag hur äkta självförtroende känns. Jag hade satt upp mål för mig själv, och jag hade klarat dem. När jag såg mig i spegeln tyckte jag äntligen om vad jag såg.
Jag blev mer och mer öppen för att lära känna de andra i klassen och övertalade Susanne att följa med på skolfester och annat. Min mamma blev sårad över att jag stack hemifrån varenda helg, och jag kunde inte släppa det dåliga samvetet. Medan jag var ute och roade mig satt hon ensam därhemma och saknade mig. Fortfarande var ju jag den viktigaste personen i hennes liv.
När jag nämnde detta för Susanne fick hon mig att inse att visst hade min mamma alltid funnits där för mig, men säkert lika mycket för att tillfredsställa egna behov som mina. Susanne menade att hon behövt mig för att spegla sig i och bekräfta sig själv igenom, att hon var en så perfekt mor, och därför inte kunde undgå att få ett så fantastiskt barn.
– Men helt ärligt …, sa Susanne och tände en cigg innan hon fortsatte:
– Bortsett från att du har en mamma som uppför sig som om hon är din betjänt, så är du inte mycket annorlunda än alla andra.
Mamma blev först rasande när jag berättade vad Susanne hade sagt, men sedan alldeles knäpptyst när jag faktiskt gav min väninna rätt. En del av mig hade lust att bara lägga armarna om min mor och stanna hos henne. En annan del av mig hade insett att om jag inte bröt denna osunda symbios, så skulle jag aldrig få leva mitt eget liv.
Se också: Marianne Mörck om uppväxten: "Jag blev inlåst i tre dagar"
Au pair i USA
Kort därefter åkte jag till USA som au pair. Jag behövde skapa ett avstånd för att kunna utvecklas till en självständig människa. När vi tog avsked grät mamma som om hon var på begravning.
Utan henne som fixade allt åt mig kom jag äntligen att stå på egna ben. Även om det ibland var tufft, så var det också det som gjorde mig stark.
Nästan en ännu större befrielse var att min mamma kom igång med sitt eget liv därhemma. Bland annat gick hon med i en kör.
Jag älskar fortfarande min mamma högt, men jag är lycklig över att jag träffade en väninna som Susanne. För hon fick mig att förstå att jag faktiskt har rätt att leva mitt liv som en helt vanlig människa.