Läsarberättelse: Jag tvingades ta hand om min styvson
I nio år bodde de tillsammans, John och Julia, men bråken blev allt fler och till slut gick det inte längre. Orsaken till osämjan var alltid Mikael, Johns son som blev en plåga för Julia. John gjorde ingenting för att styra upp sonens uppförande, men när katastrofen slog till kunde Julia inte göra annat än att ta pojken till sig.
Du träffade John sent i livet?
– Ja, sent och sent. Vi var båda i fyrtioårsåldern. Mina barn hade flyttat hemifrån och jag fick kontakt med John på en dejtingsajt. Han såg både vänlig och snygg ut på bilden, men jag fick lite kalla fötter när han skrev att han hade en son på fyra år som han hade ensam vårdnad om. Det var ju inte det jag längtade efter, att börja om igen med små barn.
Mamman hade missbruksproblem
Efter att vi skrivit till varandra och pratat i telefon, beslöt vi att träffas över en kopp kaffe. På fiket berättade John att sonen var resultatet av en engångsaffär med en kvinna, Berit, som nio månader efter deras natt tillsammans kontaktade John och berättade att han fått en son.
John som trott att han aldrig skulle få några barn gjorde ett faderskapstest som visade att han mycket riktigt var pappa till barnet. Eftersom John ville vara delaktig i pojkens liv besökte han Berit och lille Mikael ofta. Men så småningom insåg han att Berit hade både alkohol- och drogproblem och när Mikael fyllt tre år lyckades det honom att få ensam vårdnad om pojken.
Hur mådde pojken?
– Han var så klart präglad av den omsorgssvikt hans mamma utsatt honom för och sedan John tog över på heltid hade hon inte haft någon kontakt med sin son.
När John och jag skildes från varandra där på kaféet hade jag inte längre några förbehåll inför att inleda ett förhållande med en småbarnsfar. Det var något med John jag inte kunde motstå och snart var vi stormande förälskade.
Året därpå flyttade vi samman och under tiden hade jag försökt lära känna lille Mikael. I början satt den magre lille pojken mest tyst i sin fars knä och betraktade mig vaksamt, men efterhand tinade han upp och började vända sig till mig.
Ville inte ha styvmamma
Men när jag flyttade samman med hans pappa visade det sig att han alls inte var särskilt glad över att få en styvmamma. Oavsett hur tålmodig jag var åren som följde och oavsett hur mycket jag kämpade med att försöka övertyga honom om att han kunde lita på mig, höll han en skeptisk distans.
Ni kom aldrig nära varandra?
– Nej han var svår att nå. Om jag ställde krav på honom, till exempel att han skulle göra sina läxor, uppförde han sig respektlöst. Han skrek åt mig, ljög, stal pengar ur min väska och kunde sparka efter mig.
När jag försökte sätta gränser, gick John emellan och höll sin hand över Mikael. Jag begrep ju att John försökte bevisa sin gränslösa kärlek till sonen och till slut fick jag nog och gav upp mina försök att få honom att förstå att även jag ville pojkens bästa.
Det var enbart för Johns skull som jag stannade kvar och kämpade för vårt förhållande. Jag erkänner ärligt att jag inte stod ut med Mikael.
Men ni gick skilda vägar?
– Ja, när Mikael var 13 år kom vi till en punkt när vi inte hade något annat val än att skiljas. Vi orkade inte bråka mer om Mikael. Bråken hade tärt på oss och det fanns ingen kärlek kvar.
När vi gemensamt berättade för pojken att jag skulle flytta ut, ryckte han bara likgiltigt på axlarna. Jag försäkrade honom om att jag inte tänkte flytta särskilt långt bort och att jag skulle finnas i närheten om han behövde mig.
Lovade att hjälpa till med pojken
Jag hade också lovat John att ställa upp om han behövde hjälp med Mikael. Även om vi inte längre var ett par tyckte jag fortfarande om John och på ett eller annat sätt höll jag också av Mikael. Dessutom hade John ingen annan än mig att vända sig till om det skulle hända något.
En månad senare hade jag flyttat in i min nya lägenhet och njöt av friheten. Det var som om jag först nu insåg hur mycket Mikael tärt på mina nerver. När jag fick besök av mina vuxna barn märkte jag hur lite energi jag haft över till dem. De senaste åren hade i stort sett allt handlat om Mikael.
En sen eftermiddag när jag precis hade kommit hem från jobbet blev jag uppringd av en sjuksköterska. Hon berättade att John varit inblandad i en allvarlig trafikolycka och bad mig komma ner till sjukhuset med detsamma.
När jag kom fram satt Mikael på golvet med ansiktet begravt i händerna.Vad ska nu hända med mig, grät han.
John fanns inte mer. Han avled på sjukhuset när jag skyndade mig dit. Mitt i den obegripliga chocken satte jag mig på golvet vid sidan om Mikael och la en arm om hans axlar. Så grät vi bägge.
Lämnade du honom sedan?
– Nej, jag körde honom hem och stannade de första dygnen hos honom. Han var traumatiserad av chock och sorg och låg fortfarande förstenad på sin säng när en tjänsteman från socialförvaltningen kontaktade mig. Kommunen stod nu med ansvaret för Mikael och antingen skulle han placeras i fosterhem eller hos någon närstående.
Jag svarade att han inte hade någon annan än mig. När tjänstemannen frågade mig om jag kunde överväga att ha Mikael boende hos mig, visste jag inte vad jag skulle säga. Tårarna rann. John var död och nu stod jag med ansvaret för hans son.
Tjänstemannen förstod att jag behövde tänka på saken och avtalade om att komma på besök dagen därpå.
Tog hand om barnet
Strax efteråt knackade jag på Mikaels dörr. Han låg på sin säng, stirrade upp i taket och frågade mig gråtande om jag skulle hem till mig nu. Jag satte mig tungt på sänkanten och svarade att jag inte tänkte gå någonstans och att jag lovat att hjälpa hans pappa med att ta hand om honom. Och att jag tänkte stå vid mitt ord.
Redan när jag hörde mig själv säga orden var saken avgjord för mig. Även om det skulle bli en utmaning att bo med Mikael igen, kunde jag inte göra något annat. Det var inte bara för hans skull utan öven för hans fars.
Ville Mikael bo hos dig?
– Jag frågade honom givetivs om det innan jag meddelade kommunen mitt eget beslut.
Han tvekade inte en sekund. Han ville bo hos mig, som han ju trots allt kände.
Efter begravningen flyttade Mikael allttå hem till mig och in på sitt nya rum. Och i takt med att vardagen infann sig började jag sätta klara och tydliga gränser för pojken. Han skulle uppträda anständigt, sköta sitt skolarbete och hjälpa mig med olika praktiska sysslor hemma.
Nu när han inte längre hade en pappa som trädde in till hans försvar, hade han inget annat val än att rätta sig efter mina regler. Han hade dock fortfarande svårt med tilliten men jag fortsatte att kämpa för att bevisa för honom att jag faktiskt bara ville hans bästa. Lätt var det inte.
Många gånger de följade åren fick jag räkna till tio men jag påminde mig själv om att han var den av oss två som hade det svårast.
Det hans mamma utsatt honom för de tre första åren i hans liv satt fortfarande djupt, liksom sorgen över pappan. Ändå började han långsamt ändra sig i förhållande till mig, kanske för att jag stod fast och inte vek en tum, oavsett vad han hittade på. Jag hotade aldrig med att kasta ut honom utan stod fast vid mitt löfte att ta hand om honom.
Höll sitt löfte
Så smånigom blev han trygg och öppnade sig mer och mer. Han insåg att det jag sa var förnuftigt och lärde sig att ta eget ansvar.
När han var 19 och flyttade hemifrån praktiserade han som elektriker. Han kom ofta på besök, bjöd in mig i sitt liv och frågade mig om råd.
Idag är Mikael 29 år och klarar sig över förväntan. Han trivs med sitt jobb som elektriker och bor tillsammans med en jättesöt flicka.
Det enda jag kan känna mig lite ledsen över är att John aldrig fick uppleva detta. Men kanske sitter han i sin himmel och följer leende med vad som händer.
Under alla omständigheter är jag lycklig och glad för att jag valde att hålla mitt löfte till både John och Mikael.
Julia