Läsarberättelse: Jag skulle ersätta hans fru
Jag var 45 år, hade varit skild i sex år och mina barn hade flyttat hemifrån när jag träffade Anders. Han var snäll, humoristisk och ganska snygg. Anders berättade att han varit singel i bara ett år. Han och hans fru hade varit gifta i 22 år när hon träffat en annan man och ville skiljas. Det knäckte honom och först nu var han på väg att hitta tillbaka till sig själv. Jag blev stormande förälskad och vi var tillsammans varje ledig stund.
Efter tre månader hade han en överraskning till mig. Vi satte oss i bilen och han körde till ett villakvarter och stannade framför ett äldre vitslammat hus. I trädgården hade magnolier slagit ut och vid häcken stod en till salu-skylt
– Vad säger du om att köpa huset?
Jag blev paff. Även om jag fantiserat om oss, tyckte jag att det gick lite väl fort. Men Anders övertalade mig och vi gick på en visning. Han pratade entusiastiskt om hur vi skulle möblera och hur fint vi skulle få det och jag smittades av hans iver. När vi kom hem räknade vi på det och även om jag fortfarande tyckte att det gick lite fort, menade Anders att ibland måste man gripa tillfället i flykten.
På sommaren flyttade vi in i huset.
När det blev höst och vi skulle mysa framför brasan, ändrades Anders humör. Han blev tyst, log aldrig och när jag frågade vad som var fel, ryckte han bara på axlarna. Allt jag gjorde irriterade honom och en kväll frågade jag igen.
– Jag vet inte, sa han. Det är bara inte det här jag tänkt mig.
– Vad menar du?
Han kunde inte sätta ord på det men han kände sig inte hemma i huset. Men vi hade ju bara bott här i två månader, allt var så nytt. Jag kände inte heller mig hemma. Inte ännu.
Han blev mer och mer avvisande. En kväll när jag förgäves försökte få honom att prata med mig, började jag gråta. Om han ångrade att vi flyttat samman ville jag att han var ärlig och erkände det.
– Nej, jag ångrar mig inte men jag orkar inte med att du gör problem av allting. Kan jag inte få se på teve ifred.
Nästa morgon var Anders säng tom. Han hade sovit i gästrummet och på bordet i vardagsrummet stod en tom flaska rödvin. I öppna spisen låg ett hopkramat papper. Jag fiskade upp papperet och slätade ut det. Det var ett brev till hans exfru. Han skrev att han fortfarande älskade henne och att han begått sitt livs misstag med att tro att han skulle kunna glömma henne genom att flytta samman med mig. Först nu begrep jag: Han hade försökt ersätta henne med mig.
Jag grät, lade tillbaka brevet, men sa ingenting. Brevet var ju inte till mig.
Han ville separera men lade skulden på mig
Den kvällen försökte jag prata med honom och sa att vi kanske varit lite för snabba med att köpa hus. Jag hoppades att vi nu äntligen kunde vara ärliga gentemot varandra. Men han reagerade med att bli arg.
– Vad är det du säger? Mindre än ett halvt år efter att vi köpt huset är du beredd på att sälja?
– Vad tycker du själv, Anders?
– Du är inte lite fräck! Du har ju redan bestämt dig för att du inte vill bo här!
Jag blev förstås förvirrad. Hade jag tagit fel? Ville han bo med mig? I så fall var jag beredd att kämpa för oss. Men han ansåg att vi inte hade mer att prata om. Det var när jag såg lättnaden i hans ögon som jag begrep: Detta var vad han ville, nämligen att jag skulle göra hans skitiga jobb, avsluta vårt förhållande och sälja huset.
Men ingen av oss hade råd att flytta innan huset var sålt och vi tvingades bo under samma tak i ett halvår. Jag försökte göra det bästa av situationen men han klagade och gnällde på mig hela tiden. Allt jag gjorde och sa var fel. Det var mitt fel att relationen inte fungerat, det var mitt fel att vi tvingades bo i ett hus som ännu inte var sålt. Han dejtade nya kvinnor och en kväll när jag kom hem satt han och drack rödvin med en kvinna framför öppna spisen.
Jag sov hemma hos mina väninnor så mycket det gick, för jag stod inte ut med att vistas i huset. Oavsett om han var där eller ej. Till slut hittade mäklaren en köpare till huset. Gudskelov kunde vi flytta isär utan att lida alltför stor ekonomisk skada. Anders sa inte ens hej då utan han bara försvann ut ur mitt liv. Vart han flyttade, har jag ingen aning om.
Själv hittade jag en lägenhet i ett bra kvarter och försökte glömma Anders. Jag fick jobba hårt på att bygga upp min självkänsla igen.
Det är idag tre år sedan detta hände och jag har förlåtit mig själv för att jag var så dum och lät mig ledas. Jag är fortfarande ute på dejtingsidor och om jag skulle träffa en man som känns rätt, kommer jag att ta det mycket långsamt och försiktigt. Jag kan se att även Anders är aktiv på flera olika dejtingsidor. Kanske hoppas han fortfarande hitta någon som kan ersätta hans ex…
/ Kerstin
Foto: Shutterstock/TT