Läsarberättelse: Jag skämdes över att vara ensam mamma
För två år sedan meddelade min man Björn mig att han ville skiljas. Vi hade varit gifta i femton år och jag var helt oförberedd på detta. Han menade att vi vuxit ifrån varandra och var mer vänner än älskande. Jag var inte överens med honom men vi gick ifrån varandra och vår sexåriga dotter blev skilsmässobarn.
Jag var 20 år när jag mötte Björn. Han hade blivit en del av mig och jag tänkte att smärtan över att mista honom skulle vara som att få en arm avsliten. Så kändes det åtminstone.
När vår dotter var hos sin pappa låg jag på soffan och grät och det kunde ha fortsatt så om inte livet gjort sig påmint. Vardagen löpte nämligen på med föräldrainformation från skolan på nätet, inbjudningar till födelsedagar och olika skolarrangemang.
Gömde mig hemma
Två månader efter vårt uppbrott blev jag inbjuden till en gemensam middag för föräldrarna i min dotters klass. Jag stod inte ut med tanken på att mingla runt i klassrummet och kallprata med en tallrik pastasallad i handen, så jag tackade nej.
Men jag kunde inte fortsätta att gömma mig hemma och skämmas för det damp även ner en inbjudan till min kusins 40-årsfest. Egentligen hade jag mest lust att uppfinna en maginfluensa just den dagen, men min kusin hade pratat om den här festen i flera år och glatt sig så, och jag kunde inte göra henne besviken.
Jag är inte särskilt social av mig och hade alltid gömt mig bakom min man som kunde prata med alla. Nu var jag hänvisad åt mig själv. Jag var så säker på att jag var den enda som kom utan partner och att jag skulle få sitta ensam i ett hörn medan alla andra dansade och roade sig.
Var inte den enda singeln
Jag ljuger om jag säger att det var den bästa festen i mitt liv, men det var faktiskt en mycket bättre kväll än jag förväntat mig. Min kusin hade placerat mig bredvid en frånskild kvinna och jag pratade en hel del med henne. Det verkade inte som det bekom henne någonting att hon var där ensam.
– Man vänjer sig, sa hon. Dessutom kan jag nu själv bestämma när jag ska gå hem. Min exman ville aldrig lämna en fest.
De första gångerna jag kom ensam till ett arrangemang tyckte jag det var fruktansvärt, men efterhand insåg jag att ingen la märke till att jag inte hade en man i släptåg. Ingen behandlade mig annorlunda än tidigare.
Så småningom gick det upp för mig att jag ju inte var den enda singeln i sällskapet. Vi var alltid några stycken och jag funderade på varför jag inte lagt märke till det förut.
Fick ny gemenskap
I min dotters klass var det fler föräldrapar som var skilda och när jag äntligen vågade tacka ja till en föräldrafest på skolan slutade det med att vi var några ensamstående mammor som gick ut och tog ett glas vin efteråt.
Jag övade mig i att hålla huvudet högt när jag berättade att jag var skild.
– Minst hälften av alla som gifter sig skiljer sig, så varför ska man hymla med det? menade en av singelmammorna.
Det var faktiskt riktigt välgörande för mig att prata med dessa kvinnor som gått igenom samma sak som jag nyligen gjort. Det var som att få komma in i en gemenskap, en klubb, där vid delade personliga upplevelser och känslor. Jag kom ofta hem från sammankomster där jag berikats med samtal och delat sådant med andra människor som jag aldrig delat förut.
Njuter av min tid
I dag står jag stadigt igen och jag kan också se att vårt äktenskap hade kört fast. Jag saknar fortfarande att ha en familj, men jag tycker att min och min dotters vardag fungerar fint och att vi har det bra tillsammans. Inte minst på grund av att jag lärt känna så många nya fantastiska människor.
Jag har fått underbara vänner i andra singelkvinnor som jag träffat de senaste två åren. Som frånskild har man nämligen varannan vecka tid och energi över att vara impulsiv och social – och jag njuter av det.
/Petra
Foto: Unsplash (Bilden är arrangerad)