Miriam: Jag och min kollega blev nästan som kopior

Efter reklamen: Se också: 5 saker som får dig att må dåligt på jobbet

För 18 år sedan avslutade jag min utbildning som undersköterska och fick fast jobb på kvällen på ett äldreboende. På min arbetsplats var det två anställda på kvällspassen, och de första åren arbetade jag med kollegor som vanligtvis hade dagspass och även ett par kvällspass per månad.

Två kvällar varannan vecka jobbade jag med Amalia, som jag tyckte om. Vi var nästan jämnåriga och hade en fin kemi och ett bra samarbete. Liksom jag hade Amalia man och barn, men i övrigt var vi väldigt olika. Amalia var tyst och allvarlig, lugn och använde sin fritid till att hjälpa andra människor. Jag hade mycket mer temperament och skämtade med de äldre om det de sa och gjorde, vilket ibland kunde stöta någon.

En dag, till min förvåning, ansökte Amalia om att få en fast kvällstjänst tillsammans med mig. Då var det bara vi två under de långa kvällstimmarna, och det visade sig att det fungerade otroligt bra. Dagpersonalen såg vi bara kort innan de gick hem, och sedan var Amalia och jag överlämnade åt varandra. Snabbt skapade vi rutiner där vi inte behövde prata mycket med varandra om uppgifterna, för vi visste exakt hur den andra arbetade.

relationerKristine: Min väninna förstörde vår semester

Åkte på semester tillsammans

Vi kom verkligen nära varandra och påverkade varandra på ett sätt som gjorde att Amalia blev lite skojigare medan jag blev mer behärskad. Efter några år började vi säga samma saker samtidigt, göra samma rörelser och kom ofta till jobbet klädda i samma färger – utan att ha pratat om det i förväg. Till och med vårt hår kunde vi råka sätta upp på liknande sätt.

Vi behövde inte längre säga vad vi tänkte om olika saker, för vi visste det genom att bara titta på varandra. Det kunde vara svårt för andra att hänga med, och till och med våra män kunde se helt resignerade ut. Privat umgicks vi också och åkte till och med på semester tillsammans. ”Hur vågar ni?” frågade folk runt omkring oss, men det var alltid underbara semestrar.

Efter sju, åtta år ville ledningen införa omflyttningar bland personalen, vilket fick oss att protestera. Några sa upp sig, men Amalia och jag stannade kvar och kämpade, och till slut segrade vi och förslaget togs bort.

Efter några år var det återigen förändringar på gång. Denna gång gick det inte att kämpa emot. Amalia hade då börjat få problem med slitage på kroppen, så jag stöttade henne i att söka ett nytt jobb som var mindre fysiskt krävande. Hon hittade snabbt en annan tjänst som hon trivdes med, men jag kände mig övergiven. Det var som att sakna sin andra halva.

Fick nya kollegor

Tre år senare skilde jag mig och flyttade närmare Amalia och hennes familj. Vi hade hållit kontakten och träffats regelbundet, men det var ändå inte som när vi var tillsammans varje dag. Och det blev det inte igen. Amalia hade fått nya kollegor som hon trivdes med, och vi hade båda blivit de personer vi var från början.

Amalia var återigen mer tyst och allvarlig medan orden forsade ur mig när vi träffades. Hennes önskan att hjälpa andra hade kommit tillbaka medan jag behövde uppleva saker och ofta skrattade lite för mycket.

Nu har det gått några år och vi träffas fortfarande, men inte lika ofta. När jag tittar tillbaka kan jag förundras över hur mycket vi påverkade varandra. Ändå förblev kärnan i våra personligheter desamma.