Läsarberättelse: Jag misstänkte min trevliga granne för stöld
Medan jag läste till sjuksköterska bodde jag i en liten lägenhet. En dag fick jag en ny granne, Johanna. Hon var en ung tjej i min egen ålder och redan första gången vi stötte ihop beundrade hon halsbandet jag hade på mig.
– Så himla fin den är, sa hon och nickade mot kedjan jag hade runt om halsen.
– Var har du köpt den? ville hon veta.
Det var inte så att jag själv tyckte att det var något speciellt med halsbandet. Kedjan var bara något som hamnat i varukorgen bland en del andra saker när jag var på shoppingtur i den lokala modebutiken ett par månader tidigare. Och jag svarade förstås på var jag köpt den. Johanna, som gjorde intryck av att vara både öppen och framåt, berättade att hon länge varit på jakt efter ett liknande smycke.
Se också: De trotsade åldersbarriären – är världens bästa grannar
Då det visade sig att hon var nyinflyttad och nästan inte kände någon i stan, bjöd jag in henne på en kopp kaffe. Det var hur trevligt som helst, vi kom verkligen bra överens.
När jag några veckor senare skulle iväg på semester hade jag själv också varit hemma hos Johanna flera gånger och fikat. Så jag hade inga betänkligheter kring att ge henne mina nycklar när hon erbjöd sig att vattna mina växter och ta hand om min post medan jag var borta.
När jag så småningom kom tillbaka mådde mina växter bättre än någonsin och prunkade i fönsterkarmarna. Brev och reklamblad hade sorterats och låg i prydliga högar. Som tack för hjälpen hade jag köpt en bukett blommor och så tänkte jag även ge henne halsbandet som hon var så förtjust i. Dock hade jag inte sett det på ett tag och kunde inte komma ihåg var jag lagt det.
Efter att ha letat på alla möjliga ställen gav jag upp och knackade på hos Johanna för att överlämna blommorna.
– Är du redan hemma? utbrast Johanna med ett stort leende när hon öppnade dörren och såg mig stå där.
Mitt eget leende stelnade när jag, bakom en scarf, skymtade att hon bar ett halsband som precis såg ut precis som mitt, det som jag tänkt ge henne.
Jag blev helt underlig till mods, men jag sa inget om det utan gick bara hem till mig själv igen. Där letade jag igenom hela lägenheten, tömde ut alla skåp och lådor, men halsbandet var och förblev borta. Tänk att hon hade haft mage att vara så fräck och bara ta kedjan. Den var inte dyr, inte alls så mycket värd att jag orkade konfrontera tjuven. Jag bestämde mig bara för att hon hade satt sin fot i min lägenhet för sista gången.
Höll ett kyligt avstånd
När jag under de följande veckorna stötte ihop med Johanna i trapphuset höll jag ett kyligt avstånd till min tjuvaktiga granne. Och när hon försökte bjuda in på kaffe avfärdade jag henne med att jag var väldigt upptagen.
En månad senare, när jag hade storstädning, lyfte jag bort alla soffkuddarna för att dammsuga under dem. Plötsligt fick jag syn på den! Min halskedja! Den hade ramlat ner mellan soffkuddarna och gömt sig där.
Jag kan inte beskriva den lättnad jag kände, för nu förstod jag att jag misstagit mig om grannen. Hon hade inte alls utnyttjat att jag litade på henne, istället hade hon själv gått till butiken och köpt ett likadant halsband.
Skamset knackade jag på hennes dörr. Johanna öppnade och tittade överraskat på mig, för jag hade ju undvikit henne så länge. Med blossande kinder stammade jag fram min förklaring till varför jag varit så kylig mot henne. Ja, det var ju bara att krypa till korset och säga som det var.
Lyckligtvis såg hon det från den humoristiska sidan, och till min stora lättnad bjöd hon genast in mig på en kopp kaffe.
Under de följande åren fortsatte vi att vara goda grannar och tog med glädje hand om varandras växter när vi var ute på resor. Jag blir alldeles kall när jag tänker på att en billig halskedja hade kunnat kostat oss vår vänskap och grannsämja, ifall jag inte hittat den.