Läsarberättelse: Jag ljög om att jag hade en pojkvän
När jag var 27 år hade jag ännu aldrig haft en pojkvän. Jag upplevde det som ett stort problem och kanske var det därför jag uppfann en när jag på egen hand luffade runt i Europa. Jag berättade för folk som jag mötte utmed vägen att jag hade en kille som väntade på mig hemma i Sverige.
I början var det bara en liten vit lögn som jag kände gjorde det lite lättare att resa ensam. Men efter hand hade jag byggt en hel värld kring min icke-existerande pojkvän, som jag kallade Mick. Konstigt nog hade jag inte dåligt samvete över att jag ljög. Tvärtom älskade jag att berätta om allt vad vi hittat på – eller rättare sagt allt som jag föreställt mig att jag skulle göra med en pojkvän, om jag hade någon.
Det var jättelätt och okomplicerat, ända tills jag mötte ett gäng landsmän. En av dem hade hört mig berätta för ett australiskt par på vandrarhemmet där vi bodde, att jag hade en pojkvän hemma i Sverige, så nu var jag liksom fast i lögnen. Och plötsligt kändes det obehagligt att sitta och ljuga på mitt eget modersmål, och för folk som frågade intresserat om mitt liv hemma i vårt gemensamma hemland. Var hade jag och Mick träffats, och vad sysslade han med därhemma nu, när han inte var med på resan?
De andra svenskarna hade planerat att besöka ungefär samma städer som jag. Det kändes naturligt att följas åt, för de utgjorde ett trevligt sällskap, men jag stod bara inte ut med att fortsätta ljuga för dem. Så antingen skulle jag behöva fortsätta min resa själv och ändra min planerade rutt så mycket att jag inte skulle riskera att stöta på dem igen, eller så skulle jag vara ärlig och säga sanningen.
Halvdålig medelväg
Jag valde någon sorts halvdålig medelväg … Kvällen innan vi skulle resa vidare tillsammans berättade jag att Mick och jag valt att bryta upp. Jag sa att vi pratat i telefon samma förmiddag och enats om att det inte var någon mening att fortsätta vara ihop. Kanske hade vi egentligen vuxit ifrån varandra redan innan jag reste iväg.
De andra visade stor medkänsla och frågade om jag hade behov av att prata om det, eller kanske ville vänta en dag eller två med att resa vidare. Jag log ”tappert” och sa att det var okej med mig, och att jag bara inte orkade prata om det. Jag ville bara komma vidare i mitt liv och på vår resa, utan att tänka mer på honom just nu.
Jag är den första att erkänna att de nya lögnerna inte var mycket bättre än de jag redan serverat på temat. Men nu kunde jag i alla fall slappna av någorlunda under resten av resan. Helt bekvämt var det förstås inte. Enligt mig själv hade jag ju varit tillsammans med Mick i ett par års tid, så jag måste fortfarande vara försiktig med vad jag berättade om mitt liv i närtid.
Konsekvenserna av mina lögner blev dessvärre att jag inte klarade att hålla kontakten med mina nya reskamrater när vi var tillbaka i Sverige. När jag var tillbaka i vardagen kände jag mig om möjligt som en ännu större bedragare gentemot dem. De skulle heller aldrig kunna träffa mina vänner, för i så fall skulle det ju komma fram att jag ljugit för dem i flera månader.
Se också: Britney Spears om åren under förmyndarskap
Jag skämdes och lovade mig själv att oavsett vem jag pratade med, eller i vilket land jag befann mig, så skulle jag hädanefter aldrig någonsin mer uppfinna en pojkvän eller komma med andra uppdiktade historier.
Några månader senare träffade jag genom en kollega en man som jag idag är tillsammans med. Det skulle dock dröja ett halvårs tid innan jag berättade att han verkligen var min första pojkvän, men att jag hittat på en den där gången jag var ute och reste. Han skrattar fortfarande åt den historien och älskar att höra mig berätta om allt vad jag hittade på med min fantasipojkvän. Jag skrattar också, men jag har lärt mig läxan. Jag skulle aldrig ljuga om något sådant igen, och det är han lyckligtvis väl medveten om.