Läsarberättelse: Jag kände skuld över farfars död
Min farfar och jag var tajta. Redan när jag var väldigt liten hälsade jag ofta på hos mina farföräldrar, som bodde i samma hyreshus som jag och mina föräldrar. Mamma och pappa hade ett bageri och jobbade mycket, så farmor och farfar blev som mina extraföräldrar. Min farfar arbetade inom försvaret och gick i pension redan vid 60 års ålder, så från det att jag var sex-sju år tillbringade vi mycket tid ihop.
När jag tänker tillbaka på min farfar ser jag honom alltid framför mig med en cigarett i mungipan. Han rökte jämt, tyvärr inte utan konsekvenser. Under sina sista år satt han mest i sin fåtölj och såg på teve, för han hade problem med andningen och blev andfådd för minsta lilla.
Farfar var inte en man som rände till doktorn och farmor hade gett upp om att försöka tvinga honom. Det var som om alla i familjen hade vant sig vid att han bara satt i fåtöljen och rökte.
När jag var lite över 20 märkte jag att farfar blivit betydligt sämre. Det liksom pep när han andades, och det var med stor möda han drog in luft.
Jag blev mycket bekymrad, och det tror jag att han själv också var, för nu lyckades jag faktiskt övertala honom att uppsöka läkare.
Infektion på sjukhuset
Jag lånade min pappas bil och när vi kom fram orkade farfar inte ens gå de få stegen in till mottagningen utan hjälp, och läkaren sa att han måste läggas in direkt. Jag grät hela vägen hem till farmor. Även om jag visste att farfar var sjuk så hade jag aldrig trott att han skulle bli inlagd. Farmor och mina föräldrar blev lika chockade som jag.
Det visade sig att farfar hade både kol och lungcancer, men det blev inte det som tog hans liv. På sjukhuset ådrog han sig en infektion, som hans svaga immunförsvar inte lyckades stå emot, och bara tio dagar efter att han blivit inlagd somnade han in, lugnt och stilla.
Se också: Så stöttar du någon i sorg
Dagarna som följde efter farfars död var allt upp och ner och det sades och gjordes en del dumma saker som jag sedan fick svårt att lägga bakom mig. Min farmor förebrådde mig för att jag hade insisterat på att köra farfar till läkaren, annars hade han kanske fortfarande funnits kvar hos oss.
I mina öron lät det ju som om hon anklagade mig för att ha skuld i farfars död. Det gjorde mig jätteledsen. När jag berättade för pappa samma kväll vad farmor hade sagt, så sa han att det självklart inte var mitt fel, men att man ju inte kunde utesluta att min inblandning påskyndat utgången lite.
Orden satte djupa spår
Varken pappa eller farmor nämnde någonsin detta igen, men orden satt kvar i mig som en tung känsla av skuld, som jag inte delade med någon – inte förrän min farmor blev allvarligt sjuk fyra år senare. Då vågade jag inte besöka henne på sjukhuset, för jag tänkte att sjukhusvistelsen kanske påminde henne om farfars död och min del i den. Jag befarade att hon skulle förebrå mig igen.
Min mamma oroade sig för mig och sa att jag skulle komma att ångra mig senare i livet om jag inte fick tagit farväl ordentligt. Först då berättade jag om mina skuldkänslor. Mamma blev upprörd och gick direkt till pappa, som överhuvudtaget inte kunde minnas att han yttrat något så dumt. Han sa att han hade önskat att jag sagt ifrån där och då, om hur orimligt det var. För oavsett i vilket sinnestillstånd något blir sagt, så kan det sätta djupa spår. Hela familjen visste att farfar haft långt framskriden lungcancer, och att han aldrig överlevt den diagnosen hemma i fåtöljen.
Min farmor fick aldrig veta hur jag lidit av hennes ord. Men jag förstår nu att det var något som sades i affekt. Och att hon egentligen aldrig klandrade mig för något.
/Petra