Läsarberättelse: Jag gifte mig med en hemlös man
Året var 1993 och jag befann mig på centralstationen i min hemstad när jag fick syn på en luffare som satt på en bänk. Vid sidan om honom stod en barnvagn fullproppad med hans ägodelar och vid fötterna en tiggarskål.
Sitt stora vilda hår och skägg till trots såg han inte så illa ut och inte var han särskilt gammal heller. Något hos honom tilltalade mig. Jag fiskade fram en sedel, la den i skålen och satte mig vid sidan av honom på bänken.
Han ville gärna prata och snart var vi fördjupade i ett samtal om hans liv. Jag lyssnade uppmärksamt för mamma har lärt mig att ingen människa är dålig och det finns alltid en anledning till att vi blir som vi blir.
Det stämde på Klas, som han heter. Han sa sitt efternamn och det är ett känt svenskt. Klas kommer från en fin och rik familj. Hans barndom hade dock varit full av svek och redan som mycket ung hade han blivit narkoman och glidit bort från familjen.
Hans beroende berodde på att familjens läkare varit alltför generös med att skriva ut beroendeframkallande mediciner och sömntabletter.
Sedan hade han träffat en flicka som han gifte sig med och som hade tagit honom med till England. Där hade han blivit drogfri på en avvänjningsklinik. De fick ett barn tillsammans men när de kom hem igen träffade han ånyo sina gamla kamrater och föll tillbaka i missbruk.
Efter ett par års turbulens slängde hans fru till slut ut honom. När Klas och jag träffades hade han gått på luffen och varit hemlös i fem år.
Försökte rädda mannen
Jag hade förstås erfarenheter av män och kärlek och Klas kanske inte var den mest optimale att förälska sig i för han var beroende av hash och lugnande och dessutom var han svag för billigt dessertvin. Men det gjorde jag nu i alla fall. Han var så snäll och fin, men med ett stort frihetsbehov. Och så var han så bra på att vara närvarande i nuet, tyckte jag.
Själv levde jag ett vanligt borgerligt liv med fast jobb och hyrd bostad – ett litet hus som hörde till ett gods i Skåne.
Efter en tid flyttade Klas in hos mig och jag älskade honom tillräckligt för att tro på att vi hade en framtid tillsammans.
I backspegeln förstår jag att det var samma gamla visa om hur vi kvinnor försöker rädda de stackars män som ofta är hopplöst långt förbi möjlig räddning.
Jag har många gånger tänkt på att jag liksom tog över hans frus historia, för jag trodde ju också att jag kunde hjälpa honom ut ur missbruket.
Vi fick några härliga månader tillsammans då allt för det mesta var ljust, lyckligt och roligt. Klas fick medicinsk hjälp för sin abstinens, men ibland försvann han och var borta i flera dagar. När han kom tillbaka blev jag lättad och glad över att se honom igen.
Blev gravid – men fick missfall
Efter ett år tillsammans ville vi ha papper på vår kärlek för vi ville visa världen att vi hörde ihop. Vi gifte oss under en stor ek på godset och en månd senare väntade jag hans barn.
När jag var två månader gången tillstötte en spontan abort när jag var ensam hemma. Jag blödde mycket och hade stora smärtor, men kröp i säng och hoppades att det skulle avstanna.
Det gjorde det inte och läkarna sa sedan att om inte Klas kommit hem och fått mig till sjukhus, så skulle jag förblött.
Men jag räddades och kom hem igen efter en vecka. Klas och jag fick tre veckor tillsammans efter det, och det var fina veckor. Sedan försvann han. Jag såg honom aldrig mer.
Senare träffade jag mitt livs kärlek som jag lever med idag, men ibland sänder jag Klas en kärleksfull tanke.
/Esther