Läsarberättelse: Jag förstod inte att min ärlighet sårade

Jag är öppen och nyfiken av naturen och bjuder på mig själv när jag träffar en ny person. Mötet med Kristian var inget undantag. Jag slog upp dörren till mitt hjärta och han steg rakt in. Kristian var snygg, sexig och charmig. Direkt lindade han mig kring sitt finger och bara efter några månader flyttade vi ihop.

För sent förstod jag att jag var fast i en fruktansvärd fälla. Kristian visade sig snart vara en aggressiv, våldsam, manipulerande och psykiskt knäckande man. Alla som varit i klorna på en psykopat vet hur svårt det är att göra sig fri. Hela tiden får man gliringar och påståenden om att man är helt värdelös, att allt som går snett är ens eget fel, och hade man bara varit lite mer kärleksfull och förstående så skulle man ha sluppit att bli slagen och trakasserad…

När man blir behandlad illa går all kraft åt till att förbereda sig på nästa attack. Jag blev inbunden och vågade aldrig säga vad jag tyckte och ville. Till sist började jag tycka illa om mig själv. Jag var ju så falsk, dålig, ful och dum.

Lyckades läka efter misshandeln

Det tog fem år för mig att bryta mig loss. Slagen till slant fick jag bygga upp mitt liv och självförtroende från grunden. Det tog tid och kraft att läka, men jag lyckades och blev åter den jag en gång var. Eller kanske inte riktigt?

Mitt nya självförtroende gjorde mig än mer öppenhjärtig och ärlig. Många upplevde mig som hänsynslös. Min mamma som under min uppväxt klagat över hur svårt och tungt hennes liv var och fått medhåll av mig fick nu svar på tal.

– Bryt dig loss och gå din egen väg. Ditt liv är ditt ansvar. Vill du förändra det får du göra det själv, sa jag bryskt till henne.

Förvånad tittade hon på mig och började sedan gråta. Hon var van vid att jag visade henne medlidande. Vänner och arbetskamrater reagerade också på min nya raka stil.

– Du är så uppriktig att du sårar människor. Vissa är till och med rädda för dig, var det en av mina väninnor som berättade.

Och kanske hade hon rätt, men efter de svåra åren med Kristian var jag tvungen att vara ärlig och öppen både mot andra och mig själv för att inte falla tillbaka i känslan av att vara värdelös.

Väninnan fick nog

En dag hade dock min bästa väninna Ida fått nog och tog bladet från munnen. Det var när jag hade sagt vad jag tyckte om hennes son och hans sätt att vara. Han var i tjugoårsåldern och uppförde sig som om han ägde världen. Han kritiserade allt och alla, hade ett framfusigt och dominant sätt. Alla som inte delade hans åsikter tyckte han illa om.

– Han är precis som du, sa Ida när vi satt på ett kafé.

– Vad menar du med det?

Jag kände mig förnärmad över hennes påstående.

– Precis vad jag sa, fick jag till svar efter en lång stund av tystnad då jag trodde att Ida inte skulle bemöta mig.

– Du menar alltså att man ska gå omkring och ljuga för varandra? Då är vänskapen ingenting värd, enligt min åsikt. Till riktiga vänner ska man kunna säga allt, det är för mig grunden till äkta vänskap.

– Jag menar absolut inte att man ska ljuga, men man behöver inte säga allt och inte lägga sig i allt. Man kan tiga också, det är inte samma sak som att ljuga. Ibland kan uppriktighet vara mycket sårande.

Ida tog sin väska, plockade fram plånboken och la en hundralapp på bordet. Sedan reste hon sig, gick mot dörren och försvann ut från kaféet. Kvar satt jag ensam med min kaffekopp. Tyst och förvånad. Vad hade Ida sagt? Att jag inte skulle säga vad jag tyckte?

Försöker hitta en medelväg

Jag hörde ingenting från Ida de närmsta dagarna, och vi som brukade sms:a eller talas vid varje dag. Först var jag både arg och irriterad på henne. Var hon så känslig att hon inte tålde sanningar? Men sedan började jag tänka efter. Kanske hade hon rätt.

Min uppriktighet sårade människor fast det aldrig varit min mening. Jag ville bara i största välmening säga vad jag tyckte. Och för mig var det viktigt att göra min röst hörd. Det gav mig bekräftelse på att jag var någon att räkna med, som en kompensation för åren med Kristian då jag var helt utraderad.

Tanken att någon skulle känna sig sårad av mina sanningar hade aldrig föresvävat mig. Idas ord malde i mitt huvud och jag kom fram till att hon hade rätt. Man behöver inte kommentera allt. Att ljuga och att vara tyst är inte samma sak. Jag skulle träna på att tiga.

Några dagar senare ringde jag Ida och berättade om mitt beslut. Jag tackade henne för att hon lett mig på rätt spår och bad henne hjälpa mig om hon märkte att jag var på väg åt fel håll igen.

– Jag lovar att sparka dig på smalbenet när jag tycker att du går överstyr, skrattade hon.

Nu har jag hittat en gyllene medelväg och fått tillbaka gamla vänner och dessutom fått flera nya. Allt tack vare Ida som vågade vara ärlig och öppna mina ögon.

/Therese

Foto: Shutterstock/TT