Läsarberättelse: Jag blev stalkad av nätdejten
Jag har alltid varit skeptisk till att träffa män via dejtingsidor och annonser, men några år efter att jag och min man hade skilt oss blev jag övertalad av en väninna att registrera mig på en en dejtingsida på internet. Hon hade själv träffat sin sambo där och sa att det var både tryggt och säkert, så länge man såg till att träffas på neutrala platser tills man lärde känna varandra.
Jag var trött på att leva ensam, och tyckte inte det var särskilt lätt att träffa en trevlig man ute på krogen eller dansställena, så därför gick jag med på hennes förslag. Det kunde ju aldrig skada, resonerade jag, och laddade upp bild och lagom med uppgifter om mig själv. Jag var noga med att inte vara alltför privat för säkerhets skull.
Det dröjde inte länge förrän jag fick svar från flera män. Några gick bort direkt, eftersom det syntes att de laddat upp bilder av manliga modeller istället för av sig själva och för att de verkade alltför intresserade av enbart sex. Men ett par av dem verkade både trevliga och ärliga, och jag fastnade särskilt för en man som hette Patrik.
Bestämde träff med man
Patrik var ett par år äldre än jag och var skild sen några år. Han var barnlös precis som jag, och hade ingen direkt längtan efter familj, men längtade efter en livskamrat att dela livet med. Våra intressen stämde bra överens – båda hade angett promenader, träning och bra filmer som några av våra största intressen – och efter en tids chattande beslutade vi oss för att ses och äta middag tillsammans.
Patrik överlät till mig att bestämma plats, vilket jag tyckte kändes väldigt bra, och jag föreslog en intim och mysig italiensk som jag besökt flera gånger och som hade god mat och trevlig personal. Han nappade direkt och förklarade att han älskade italiensk mat – det gjorde mig ännu mer vänligt stämd mot honom eftersom det italienska köket var mitt favoritkök.
Vi hade chattat i flera veckor, och på många sätt kändes det som om vi redan kände varandra väl. Men det var trots allt annorlunda att ses, bortom den skyddande datorskärmen, och jag var rejält nervös när jag gjorde mig i ordning inför kvällen.
Jag ville inte klä upp mig alltför mycket, för då skulle det kanske verka som om jag var desperat. Men jag ville ju inte heller se alltför vardaglig ut. Till sist bestämde jag mig för en enkel klänning och en snygg kavaj och jag var nöjd när jag såg mig i spegeln.
Dejten blev besviken – och upprörd
Eftersom vi redan sett varandra på bild var det lätt att känna igen honom, och det gladde mig att han faktiskt såg ut precis som på bilden. Och det gick förvånansvärt lätt att prata med honom även i verkliga livet. Vi hade riktigt trevligt och även om jag inte direkt kände att det ”tände till” mellan oss så tyckte jag väldigt bra om honom och trivdes i hans sällskap.
Men när vi skulle skiljas åt förstod jag att han hade helt andra förväntningar på vår träff än jag själv hade. Han verkade helt inställd på att vi skulle gå hem tillsammans, och när jag sa att jag inte ville det – att det var för tidigt – så blev han inte bara besviken utan också upprörd. Han muttrade något om att jag hade lurat honom, och att jag inte stod för det jag lovat, och vände på klacken utan att ens säga hej då.
Jag blev mycket förvånad och besviken över hans snabba humörsvängning. Jag hade inte haft en tanke på att han skulle kunna uppfatta vårt möte på det sättet, för vi hade aldrig ens pratat om vår relation på det viset. Jag hade sett vår kontakt som ett första, trevande steg på vägen till något djupare, och jag hade trott att Patrik varit inne på samma linje.
Men jag hade haft fel och det gjorde mig ledsen. Däremot var jag inte orolig. Inte då. Men snart insåg jag att jag hade fått en stalker på halsen…
Besök mitt i natten
Det började redan samma natt, framåt gryningen, då jag plötsligt vaknade av att det ringde på dörren. Flera korta uppfordrande signaler, som gjorde mig alldeles ifrån mig av oro. Hade det hänt något? De enda som kunde tänkas ringa på mitt i natten var ju polisen, tänkte jag. Men när jag tittade i titthålet såg jag att det var Patrik som stod utanför.
Jag blev alldeles iskall och vågade inte röra mig av rädsla för att han skulle höra mina rörelser. Men jag hade inte tänkt på att han redan sett en ljusskiftning i tittögat och medan jag stod där tyst som en mus viskade han lågt genom brevinkastet att han visste att jag var hemma. Det var allt han sa, men han kunde lika gärna ha hotat mig till livet så skräckslagen var jag.
Jag var nästan stel av panik. Inte förrän efter flera minuter vågade jag röra på mig, och då smög jag in i sovrummet, fick fram min mobil och ringde polisen. De frågade kort vad som hänt, om han varit hotfull och om han var kvar på platsen. När jag försiktigt smög ut i hallen och kikade såg jag att han var borta.
Polisen beslutade då att inte komma. Och det kunde jag ju förstå, för vad skulle de göra när Patrik ändå inte var där? Dessutom fanns det inget uttalat hot.
Jag sov inget mer den natten men framåt dagen hade jag lugnat mig. Jag gick in på dejtingsajten och blockerade Patrik och försökte att inte tänka mer på honom. Men natten efter hände samma sak. Och natten efter det. Och ännu en natt.
Vågade inte bo hemma
Vid det laget var jag så uppskrämd att jag inte längre vågade bo kvar hemma. Jag förstod inte – och förstår fortfarande inte – hur han tog sig in genom porten, som ju var låst nattetid men på något sätt lyckades han. Och det skrämde livet ur mig.
Som tur var öppnade en av mina väninnor sitt hem för mig, och sa att jag fick stanna så länge jag behövde. Det var jag oerhört tacksam för, och jag kände en djup lättnad när jag äntligen fick sova en hel natt utan rädsla. Men problemet kvarstod, för hur skulle jag få Patrik att sluta upp med sina nattliga påhälsningar?
Trots de nattliga påhälsningarna ansåg inte polisen att jag var utsatt för något hot. Däremot gick de med på att ta en anmälan om trakasserier. Och efter några dagar kallades Patrik till förhör. Riktigt vad som hände vet jag inte, men jag trodde nog ändå att Patrik skulle bli avskräckt från att göra ytterligare besök hos mig.
Men jag hade fel. Redan första natten efter att jag flyttat tillbaka hem var han där igen, och nu började jag bli mer arg än rädd. Jag var dessutom minst sagt irriterad på polisen som, enligt min mening, inte tog händelserna på allvar. De vidhöll att det inte fanns någon uttalad hotbild, men vad handlade det om då?
Fick försöksförbud
Till sist gjorde jag en anmälan om trakasserier, och jag fick hjälp av en advokat. Patrik belades med besöksförbud och äntligen upphörde han att komma och ringa på dörren. Men det dröjde länge innan jag kunde slappna av igen – det tog faktiskt flera månader innan jag kände mig trygg och kunde sova en hel natt utan att vakna av oro och rädsla.
Anmälan mot Patrik ledde aldrig till åtal. Däremot fick jag veta, via hans juridiska ombud, att han erkände att han ”gått över gränsen”, att han insåg att han gjort fel och att det inte skulle upprepas. Och efter något år förstod jag att han faktiskt hade släppt mig och gått vidare. Förmodligen utgjorde han inget hot mot mig ens medan det pågick, men att han störde mig hemma på nätterna var illa nog.
Konstigt nog blev jag inte avskräckt från att dejta via nätet, trots Patriks beteende. Jag förstod att det tillhörde ovanligheterna och gav det därför en chans till – denna gång med en man som heter Magnus. Och i honom hittade jag allt det där jag sökt efter.
Vi blev förälskade så snart vi möttes, men skyndade långsamt. Idag har vi varit tillsammans i två år och trots det jobbiga som hände så är jag tacksam att min väninna övertalade mig att nätdejta. Det var ju så jag mötte min livskamrat!
/Katarina
Foto: TT