Läsarberättelse: Ilskna kollegan blev min bästa vän
Jag hade flyttat till storstaden och där fick jag ett arbete som administratör inom sjukvården. Tidigare hade jag erfarenhet av arbetsledning, vilket gjorde att jag räknades som en tillgång inför det som skulle komma att ske.
Det visade sig att en omorganisation skulle genomföras på kliniken där jag anställdes. En annan mottagning skulle integreras och eftersom jag var administratör fick jag i uppdrag att ta mig an kollegor på den mottagning som skulle flytta.
På denna mottagning fanns en kvinna som jag började knyta kontakter med. Som ett led inför flytten ville jag visa de lokaler som skulle bli hennes nya arbetsplats i fortsättningen.
Se också: 6 saker du aldrig ska säga till din kollega
Till en början var hon lite avvaktande, men hon gick med på att göra ett besök. Naturligtvis var alla administratörer på hennes arbetsplats ledsna över att behöva flytta till en större mottagning. De hade en bra anda i sin grupp och ville inte bryta upp från det som kändes tryggt. Men beslutet om inkorporering var redan taget, så vi fick göra det bästa av situationen.
Kvinnan och jag tog bussen till det större sjukhuset. Bussturen dit var inget problem, men när vi steg av och närmade oss sjukhusbyggnaden brast hon ut i en ordentlig utskällning. Orden bara vällde ur hennes mun. Jag försökte så gott det gick att lugna henne.
Min kollega skällde ut mig
Hon ville absolut inte gå med in i byggnaden. Vi stod en lång stund utanför, innan hon kände sig redo att följa med in för att titta på lokalerna och hälsa på de blivande arbetskamraterna.
Omorganisationen genomfördes utan större svårigheter. Det tog naturligtvis ett tag innan alla rutiner hade synkroniserats, men när en utvärdering väl gjordes var alla nöjda. De flesta såg fördelar med sammanslagningen även om annat fått stryka på foten.
Jag lärde känna kvinnan närmare som jag fått en utskällning av, och trots vår turbulenta start blev vi vänner. Vi åkte till och med på en weekendresa ihop till min hemö. Hon kom från ett afrikanskt land och hade aldrig varit i min hemstad, men blev mycket förälskad i platsen.
När vi gick på stan köpte hon vykort för att skicka till sin familj. Hon frågade om jag hade några frimärken att låna henne. När jag lämnade över dem såg hon förvånad ut, men sa inget. Någon dag senare berättade hon att hon själv hade haft frimärken i väskan men varit övertygad om att vi befann oss utomlands. Vi skrattade gott ihop åt detta.
Gamla minnen gjorde sig påminda
Under dessa dagar berättade hon sin historia för mig. I sitt hemland hade hon blivit fängslad innan hon kom till Sverige. Hon var då i ett mycket dåligt skick. Det var omskakande att höra och svårt att ta in.
I ljuset av det förstod jag också hennes reaktion när vi skulle besöka hennes kommande arbetsplats inför omorganisationen. Minnena kom ikapp henne från det som hon hade upplevt tidigare i sitt liv, och känslan av att lämna något tryggt bakom sig för en förändring som hon egentligen inte ville vara med om.
När jag senare lämnade denna arbetsplats fick jag två presenter av henne. Det var dels ett afrikanskt pennställ och dels en vacker porslinskruka med lock. Jag har fortfarande kvar dem efter många år och de står framme båda två som fina minnen.
Men det jag kommer ihåg allra mest av henne är hennes vackra leende. Jag har aldrig träffat någon som varit så glad varje dag och alltid hade något fint att säga till sina medmänniskor. Hon lärde mig att inte döma människor på förhand.
/ Linda