Läsarberättelse: I farmors stuga får själen frid
J
ag köpte en stuga för några år sedan. Den är liten och inte så modern, men den är min och viktigast av allt – den ligger vid havet. Den ståtar så otroligt fint med utsikt över vattnet. Vattnet som jag älskar.
Stugan saknar både vatten och el, och tur är väl det för annars hade jag säkert inte haft råd att köpa den. Den kostade ändå en horribelt stor summa med tanke på standarden. Det är naturligtvis läget som är orsak till det höga priset.
Det är helt magiskt att vistas i stugan, att gå ut och sitta på trappen med morgonkaffet, eller ännu bättre att sitta på en klippa vid husknuten.
Se också: Därför är du extra trött just nu
Att sedan gå ner till havet och ta morgondoppet i det svala vattnet, det betyder allt. Det friskar upp och gör gott för både kropp och själ. Självklart kan det bli flera bad under dagen, men det är ändå morgonens dopp som är det allra viktigast och mest njutbara.
I stugan försvinner stressen
Jag och min man trivs verkligen i stugan. Vi bor annars i storstan och har all bekvämlighet, men samtidigt mycket jäkt och stress. I vår lilla stuga kan vi koppla av och bara vara. Vi läser mycket båda två och tillbringar mycket tid i vilstolar med en god bok och en oslagbar utsikt över det stora havet. Där upplever man verkligen friheten och lugnet.
Redan tidigt på våren åker vi dit och vi är även där sena höstdagar. Stugan har en gammaldags vedspis som sprider en ljuvlig värme. Det blir så fridfullt när man hör veden spraka och kasta ett varmt sked över köket. Det ger ro åt en stressad storstadsmänniska.
Många av våra vänner undrar hur vi klarar oss utan alla moderniteter. Men vi klarar oss bra. Vi tar med oss vatten dit och vi har gasolkök för matlagning och ett litet gasolkylskåp. Man behöver inte så mycket, egentligen.
Hygienen sköter vi vid morgonsimturen. Det bör för sanningens skull sägas att vi naturligtvis åker hem ibland och tvättar och handlar.
Alla barnbarn blir sedda
Vi har två barn och fem barnbarn. Eftersom stugan är så liten kommer de bara och hälsar på oss över dagen, med undantag för något av barnbarnen som ibland sover över hos oss. Det känns så fint att få ha bara ett barnbarn i taget, då kan de verkligen bli sedda och lyssnade på och slipper konkurrens av sina syskon och kusiner.
Men det allra viktigaste för mig med stugan har jag inte berättat om ännu. Jag har många kära minnen av den. Många minnen från min barndom.
När jag var liten bodde min farmor och farfar i stugan. Det var helt andra tider då och jag minns inte att någon någonsin utbrast så vackert det var. Ändå var det såklart samma hänförande utsikt över havet då som nu.
Vi hade ofta med oss något köpebröd, något gott från konditoriet. Farmor brukade fnysa och tyckte att det var onödig lyx, men hon åt det med välbehag. De vuxna satt inne och drack kaffe, medan vi barn förpassades ut eftersom det var ont om plats inne. Vi satt på klippkanten och drack saft.
Jag har aldrig ångrat mig
Jag minns hur mina föräldrar på hemfärden beklagade sig över att de måste bo så nära vattnet. Det var blåsigt och kallt och ogästvänligt där uppe på klipporna, tyckte mamma och pappa. Men, konstaterande de med ett beklagande, de måste naturligtvis bo så nära havet eftersom farfar var fiskare.
Mina föräldrar tyckte verkligen att det var synd om dem att bo så eländigt. Och då menade de inte att det saknades el eller vatten för det var ganska vanligt på den tiden att sådana moderniteter inte fanns. Men när mina farföräldrar bodde i huset fanns det i alla fall en vattenpump en bit därifrån. Nej, det beklagansvärda var att huset låg vid havet, tyckte de.
När jag läste annonsen om att det lilla huset uppe på klipporna var till salu behövde jag inte fundera. Jag köpte huset med hjärtat och inte med hjärnan. Jag älskade det och ville tillbaka dit där jag varit som barn. Och jag har aldrig ångrat mig.
Tiderna har förstås förändrats. Det som tidigare var så eländigt är nu exklusivt. Läget är nu en tillgång och gjorde att huset blev så dyrt trots standarden.
Åker dit över helgerna
Jag tror aldrig att farmor och farfar badade, i alla fall inte för njutningens skull. Kanske badade de för att tvätta sig. Ingen av dem kunde simma, det vet jag, trots att de bodde så nära vattnet. De såg havet enbart som en inkomstkälla, som en möjlighet att kunna få mat på bordet och tak över huvudet.
Naturligtvis inser jag att det är något helt annat att behöva bo där på vintrarna. När vindarna piskar upp vattnet långt upp på hällarna, och stormarna ryter, då är det inte lika mysigt. Inte heller när snön yr och lägger sig i drivor runt stugan.
Då kan jag förstå att det är en utmaning att bo där. För att inte tala om att ge sig ut på havet och fiska när vädrets makter inte är nådiga.
Men det är ett enormt vackert skådespel när stormarna tar i över hela landskapet. Vi har varit där och tittat och njutit av dramatiken, men det ska erkännas att det har varit lika njutbart att få åka därifrån till värmen och stillheten i lägenheten i stan.
Men all annan tid på året vill vi gärna vara där, om än bara över en helg.
/ Kerstin