Läsarberättelse: Hunden hjälpte mig ur ensamheten
Min dotter Signe och jag hade varit ensamma i många år och när hon flyttade hemifrån var det en stor omställning för oss båda.
För min del innebar det ensamhet. Även om jag hade fina kollegor och gamla barndomsvänner som jag gick på bio med, så kändes vardagen tom. Jag är ganska blyg av mig och det är inte så lätt för mig att knyta nya kontakter.
Men jag sa ingenting om mina känslor av ensamhet till Signe för jag ville inte att hon skulle känna ansvar för mig.
Men hon var ändå bekymrad. Hon ringde varje dag och föreslog olika aktiviteter som jag kunde börja med, eller arrangemang som kunde vara spännande att delta i.
Jag slog ifrån mig. Det kändes jobbigt att bege sig iväg till sådant på egen hand. Det var mycket lättare att sitta ensam hemma och titta på teve på kvällarna.
Övertalades att passa hunden
En dag ringde Signe och föreslog att jag skulle passa en hund. Hon hade vänner som skulle plugga utomlands och de var tvungna att placera sin lilla hund. Signe hade sagt till dem att jag kanske kunde ta över den.
Det sa jag direkt att jag inte kunde, men jag lät mig övertalas till att passa hunden en förlängd helg, mest för att jag tyckte synd om det unga paret.
Signe kom en torsdag eftermiddag med Buggi som var en bedårande liten tik. När vi hälsat på varandra och ätit, bad jag Signe att följa med på vår kvällspromenad. Jag var lite nervös för jag hade aldrig gått ut med en hund tidigare, ännu mindre plockat upp efter den. Men allt gick bra. Buggi var snäll och väluppfostrad.
Det var härligt att börja dagen med en hundpromenad.
När min dotter lämnade oss senare på kvällen var jag vid gott mod. Detta skulle nog gå bra, det här och det var överraskande trevligt att ha en liten snusande värmedyna i tevesoffan.
Jag steg upp tidigt på fredagen för att hinna gå ut med Buggi innan jobbet. På den korta promenaden träffade och pratade jag med flera andra som var ute med sina hundar. Medan hundarna hälsade på varandra frågade deras mattar eller hussar nyfiket om både Buggi och mig för de hade ju inte sett oss tidigare.
Jag anlände till jobbet på gott humör. Det var härligt att börja dagen med en hundpromenad.
Positiv inverkan på humöret
Genast när jag kom hem på eftermiddagen satte jag på Buggi kopplet och så gick vi en lång tur nere vid kanalen. Jag pratade återigen med flera hundägare, även en kvinna som jag talat med samma morgon. Vi hade säkert samma tider tänkte jag och log för mig själv.
Det blev en härlig helg och jag fick erkänna att hunden hade en positiv inverkan på mitt humör. Det var skönt att ha sällskap i lägenheten och så hade jag ju träffat och pratat med så många trevliga människor de här dagarna. Allt tack vare Buggi
När Signe kom på söndagen för att hämta hunden hade jag beslutat mig för att behålla henne. Signe skakade på huvudet åt min kovändning, men jag märkte att hon var lättad över att jag verkade gladare än jag varit på länge.
Jag är fortfarande förundrad över hur Buggi hjälpte mig ut ur min ensamhet.
På söndagkvällen låg jag i min säng och gladde mig åt att träffa andra hundluftare nästa dag. Då skulle jag berätta att Buggi inte var en lånehund längre. Nu var hon min.
Nu har jag varit hundägare i ett års tid och umgås ganska ofta med ett par andra kvinnor som jag träffat på just hundpromenader. Vi pratar förstås mycket om våra hundar, men även om annat.
Jag är fortfarande förundrad över hur Buggi hjälpte mig ut ur min ensamhet.
Det går inte en dag utan att jag sänder en tacksamhetens tanke till min dotter som lockade mig till att lära känna Buggi.