Läsarberättelse: Hunden fick honom att våga ta plats
Vår fyraårige son Fredrik var en tystlåten och lugn pojke, och det hade han egentligen alltid varit. Han tyckte inte om vilda lekar och han var mycket hemkär. De bästa stunderna tyckte han var fredagskvällarna med oss framför teven.
Se också: Vilken hundras passar dig bäst?
Att börja i förskolan hade varit jobbigt för honom, även om där fanns en fantastisk pedagog, Linda, som var väldigt glad för honom. Jag var lite bekymrad över att Fredrik drog sig undan från de andra barnen och jag pratade mycket med Linda om det. Hon la mycket tid och kraft på att stötta honom. Ändå var det som om han saknade självförtroendet att ta plats bland jämnåriga.
De andra är så vilda ibland och det tycker jag inte om, sa Fredrik vid ett tillfälle.
Han tittade på mig med stora sorgsna ögon och jag tänkte att det var alltför tidigt i livet att vara så allvarlig.
Min man och jag hade lovat Fredrik en hund när han skulle börja skolan, men vi enades om att det inte fanns skäl att vänta. Vi hämtade Buster på en kennel. Han var en liten taxvalp som särskilt sökte Fredriks uppmärksamhet, och det blev avgörande. På vägen hem i bilen satt Fredrik i baksätet med Buster i knäet, och när jag tittade i backspegeln såg jag min son le obekymrat medan han klappade och kliade Buster.
Min son växte av att ta hand om hunden
De två blev bästa vänner. Fredrik var Busters favorit och han följde honom troget i hälarna i allt han gjorde. Min man och jag höll oss gladeligen i bakgrunden och observerade hur vår son växte tillsammans med Buster.
Nej, så får du inte göra, sa Fredrik bestämt när Buster skällde på brevbäraren.
Buster tittade uppmärksamt på honom.
– Kom hit, fortsatte Fredrik och Buster sprang glatt till honom.
Vad duktig du är på att uppfostra honom, sa jag till Fredrik, som log stolt.
Jag kunde inte minnas att jag någonsin förr sett honom sådan. Det var som om han vuxit tio centimeter under de två veckorna vi haft Buster.
Självförtroendet hade växt
När jag ett par dagar senare hämtade Fredrik på förskolan drog Linda mig åt sidan.
Det har varit en fantastisk dag, sa hon och log stort, och hennes engagemang berörde mig djupt. Hon ville verkligen det bästa för min pojke.
Fredrik har lekt så bra med William och Anna hela eftermiddagen, sa hon och jag kände lättnaden skölja över mig.
Han har berättat en massa om Buster de senaste två veckorna och de andra barnen tycker att det är väldigt intressant. Men de är egentligen inte de spännande historierna som gjort skillnad, utan det är hans självförtroende, fortsatte hon.
Jag nickade och gav Linda en spontan kram.
Tack, tusen tack för att du bryr dig så mycket, det är guld värt, sa jag.
På vägen hem från förskolan gick Fredrik mycket snabbare än han brukade och jag frågade honom varför han hade så brått.
– Jag vill hem till Buster, jag längtar så efter honom, sa han och tittade på mig med ögon fyllda av förväntan.
Jag log.
– Jag hörde att du lekte med William och Anna idag. Hur var det?
– Kul, sa Fredrik, som om det var den naturligaste saken i världen och jag kunde knappt tro att det var samme pojke, som bara ett par veckor tidigare varit så otrygg.
Se också: 7 av de mest populära hundarna – är din ras med?
– Får William komma hem till oss och leka till helgen? Kan du baka bullar i så fall? frågade han.
Självklart sa jag ja.
Tack vare Buster fann Fredrik sig till rätta på förskolan. Han var inte längre otrygg och han fick flera fina kompisar. Men fortfarande är Buster förstås hans allra bästa vän.
/Veronika