Läsarberättelse: Hon tyckte livet var emot henne
Jag lärde känna Erika när vi gick i samma klass under sista året i grundskolan. Hon var en tystlåten och rar tjej, ibland lite osäker och ledsen precis som de flesta, men en bra kompis. Hon och jag umgicks i samma gäng, vi hade mycket roligt ihop, och det året minns jag med glädje.
Efter skolan skingrades vi och våra liv tog olika vägar. Fem år senare var det dags för klassåterträff, och det var roligt att se alla även om det naturligtvis inte var riktigt detsamma som förr. Vi hade utvecklats i många olika riktningar. Till min förvåning visade det sig att Erika nu bodde ganska nära mig, och liksom jag hade hon en häst som hon tillbringade nästan all fritid med. Hon hade stallplats norr om staden, medan jag hade min söder om.
Jag läste till sjuksköterska. Erika hade hoppat på en utbildning inom handel och kontor.
– Vi måste ses igen, sa Erika.
– Såklart, sa jag och menade det verkligen.
Från den dagen blev vi bästisar, inte minst på grund av vårt gemensamma fritidsintresse. Ett par månader senare blev en stallplats ledig i ridhuset där jag hade min häst. Så Erika flyttade dit sin och nu tillbringade vi ännu mer tid ihop.
När jag träffade Sebbe fick jag mindre tid för både hästen och Erika, men vi fortsatte att rida ihop varje onsdag.
Erika blev klar med sin utbildning och fick ett jobb. Men snart märkte jag att hon inte var tillfreds med arbetssituationen. Hon trodde att kollegorna var missnöjda med henne och hon var orolig för att inte leverera.
– Det är nog mig det är fel på, sa hon olyckligt.
Lämnade festen
Så träffade hon Peter, en gullig kille som tydligt visade att han var förälskad i henne. Peter och Sebbe kom också bra överens.
Men den lördag då jag ställt till med fest för att fira att jag var färdig sjuksköterska, gick något fel mellan Erika och Peter. Plötsligt stod Erika storgråtande framför mig att sa att hon tänkte sticka hem.
– Om Peter frågar efter mig ska du bara säga att du inte vet var jag är.
Jag försökte förgäves få henne att stanna.
– Nej, jag orkar inte. Men själv ska du bara fortsätta att roa dig, sa hon och torkade tårarna.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Med ett sorgset uttryck i ögonen gav hon mig en liten kram, sedan försvann hon ut genom dörren.
Resten av kvällen såg jag hennes ledsna blick framför mig, och jag kunde inte riktigt glädja mig.
Se också: 5 härskartekniker att se upp för
Under veckorna som följde var Erika riktigt nere. Det var över mellan henne och Peter, och jag märkte att hon ogillade att Peter och Sebbe fortfarande var vänner. Hon tyckte att Sebbe skulle välja sida, och att han skulle välja henne. Jag kunde förstå att Erika kände sig sviken, men jag förstod även Sebbe som hade hittat en bra vän i Peter.
Min vänskap med Erika fick sig ytterligare en törn av att jag måste ställa in en del av våra ridturer på grund av mitt jobb. Jag hade fått kvällstjänst varannan onsdag.
– Då hoppar jag också över, sa Erika dystert.
– Jamen, det behöver du väl inte göra. Det finns ju andra som rider om onsdagar. Kan du inte bara rida ihop med dem istället?
– Det tror jag inte att de har lust med. De vänder alltid ryggen mot mig när jag kommer.
De mörka tankarna smittade
Jag var säker på att det var något som Erika inbillade sig. Men när vi red ihop den dagen märkte jag tydligt hur hennes mörka tankar smittade. Plötsligt tyckte jag själv också allt var tråkigt och sorgligt. Kanske hade hon rätt i att de andra tjejerna på ridskolan inte var särskilt tillmötesgående, och både min och Erikas häst hade nu kommit upp så pass i åren att det var ovisst hur länge de skulle hålla. Det kändes som om Erika kunde läsa mina tankar för hon sa att hon fruktade den dag då hennes häst, Robin, inte skulle hänga med längre.
– Du har ju Robin ännu. Jag är säker på att ni får många fler goda år ihop, sa jag i ett försök att trösta.
– Han är ändå över 18 år och så värst många goda år kommer det knappast att bli, påpekade Erika.
– Nej, men kan du inte bara njuta av den tid som är?
– Du kanske kan ignorera att din häst är gammal, men det kan faktiskt inte jag, sa Erika och såg förebrående på mig med en blick som antydde att jag var ytlig.
Sebbe bara skakade på huvudet åt mig när jag kom hem efter att ha spenderat tid med Erika.
– Jag förstår inte att du står ut med henne, du är alltid på så dystert humör när ni träffats.
– Hon har det inte så lätt med sig själv, försvarade jag henne.
– Men då bör hon söka hjälp. Ingen av er tjänar på att hennes tungsinne smittar av sig på dig.
Innerst inne gav jag honom rätt, men det var inte lätt att säga till Erika att hon borde prata med sin läkare. Ändå fick jag det sagt en dag, när vi fikade. Och då tittade hon på mig som om jag hade svikit henne.
– Det hade jag aldrig trott om dig, att du skulle säga något sådant. Tycker du att jag är knäpp? Är det därför jag ska söka vård?
– Det tycker jag absolut inte, försäkrade jag och fortsatte:
– Jag tycker bara att det måste vara jobbigt att se så mörkt på allting hela tiden. Det finns trots allt mycket att glädja sig åt också. Du behöver bara öppna ögonen för det. Du är en go tjej, och jag bryr mig om dig. Det är därför jag tycker att du ska söka hjälp. Det vore fint om du kunde se lite ljusare på saker och ting.
– Alla kan inte gå omkring och vara lyckliga idioter, sa Erika och såg argt på mig.
Min häst var skadad
En dag när jag kom ut till ridhuset kunde min häst inte stödja alls på ena benet, och ridhusets ägare hade ringt efter veterinären. Det visade sig att det var en senskada som dessvärre var så allvarlig att hästen aldrig skulle bli frisk igen. Jag frågade om det verkligen inte fanns något att göra. Veterinären sa att han kunde ge behandling mot smärtan, men att det egentligen bara skulle skjuta upp problemet. Senan var helt förstörd och skadan var så svår att den inte skulle läka.
Jag kramade min häst hårt, hårt, medan jag tänkte på alla härliga ridturer och allt vi upplevt tillsammans. Sedan gav jag veterinären klartecken.
Efteråt klappade veterinären mig på axeln och sa:
– Nu springer din häst runt på de evigt gröna ängarna. Du får försöka tänka så. Den har haft ett bra liv här, men du är det över.
Jag kunde dock inte sluta gråta och när Erika var kom en stund senare var mina ögon alldeles röda och svullna.
– Men vad är det som har hänt? utbrast hon förskräckt.
Jag berättade.
– Stackars, stackar dig, sa Erika och gav mig en kram.
Sedan tittade hon sorgset rakt ut i luften och sa:
– Och vad ska jag göra nu? Nu kan vi inte ens träffas här. Eller köper du en ny häst?
Jag skakade på huvudet. Jag var färdig med att ha häst.
– Det vill säga, du bryr dig inte om mig, sa Erika.
– Självklart gör jag det, men just nu måste jag bara få vara ledsen.
Erika svarade inte. Hon svarade inte heller när jag sa hejdå. Nästa dag ringde hon och erbjöd mig att rida på hennes häst, om jag ville.
– Det var snällt av dig, men just nu har jag inte lust, sa jag.
– Det är väl bara för att det är min. Du har aldrig gett mycket för honom, sa hon och det var tydligt att hon menade att jag inte gett mycket för henne heller.
Jag blev både ledsen och arg, men innan jag hann samla tankarna till ett svar, fortsatte Erika med gråt i rösten:
– Det var likadant i skolan. Du var bara med mig för att de andra höll ihop. Du hade hellre varit med dem annars.
Hennes beskyllning saknade totalt grund, och även om jag ogärna sårar folk kunde jag inte hejda mig från att säga att jag inte orkade umgås med henne mer.
– Du ser alltför svart på livet. Gör något åt det för fan! Du suger all energi ur din omgivning, Erika!
Här slängde Erika på luren.
Ett par veckor senare försökte jag ringa henne, men hon tog inte telefonen. Hon flyttade även sin häst och har sedan ignorerat mig fullständigt.
Nu har det gått två år sedan Erika och jag sågs sista gången. När jag tänker på henne gör det mig ont, men jag har blivit en gladare person nu, när jag inte hela tiden konfronteras med hennes svarta livssyn.
Jag hoppas innerligt att Erika kommer att inse att hon behöver hjälp. Livet har även så många ljusa sidor.