Läsarberättelse: Henry hittade den perfekta lösningen
Min man och jag hade varit gifta i tolv år när han en dag berättade att han ville skiljas. Det var en tuff separation för mig, både psykiskt och ekonomiskt, och det var en stor lättnad när jag genom en väninna fick tag i en billig lägenhet att hyra.
Den låg i källaren i hennes svärfars radhus, vilket var viktigt eftersom jag hade min katt Henry, som var van vid att få gå ut. Några barn hade jag och min man aldrig fått och min katt betydde väldigt mycket för mig.
Se också: Så förstår du din katt: 4 humör att känna igen
Henry tog flytten med upphöjt lugn. Han fann sig snabbt tillrätta i sitt nya hem och verkade inte sakna vår gamla trädgård. Det gjorde däremot jag. Jag planterade i några krukor i radhusets lilla innergård, men det var inte detsamma.
En kväll kom Henry inte hem. Det var inte likt honom att vara borta så länge, så jag gick ut och letade efter honom, förgäves. Nästa morgon var han fortfarande borta och jag var utom mig av oro.
Senare på på dagen ringde min mobiltelefon. Det var en från hemtjänsten som hade hittat Henry hos en äldre dam som hon gick hem till. Damen bodde ett par hus från mig och hon hade släppt in honom och gett honom mat. Kvinnan från hemtjänsten hade sett mitt nummer på Henrys halsband.
– Han har det bra. Han ligger på soffan och sover, och han har fått räkor till frukost, försäkrade hon.
Hann ilskna till rejält
Jag fick damens adress så att jag kunde hämta Henry på vägen hem. Under dagen hann jag ilskna till rejält. Tänk att få för sig att mata andra människors katter. Det var inte okej och jag bestämde mig för att be damen att aldrig släppa in eller utfodra honom, om han kom förbi igen.
Så fort jag såg den äldre damen försvann dock min ilska som i ett slag. Hon hade det raraste ansikte man kunde tänka sig, och det finaste vita hår och hon påminde mig om min mormor som dött för många år sedan.
Huset doftade av kaffe och kakor och Henry låg och njöt i en solstråle i fönsterkarmen. Damen, som presenterade sig som Vera, bjöd in mig på en kopp. Henry gav mig en slö blick innan han återigen slöt ögonen.
Vera berättade att hon bott ensam i det stora huset i över tjugo år. Hennes man hade dött hastigt av en blodpropp, och därefter hade hon fixat allt själv i alla år.
– Men i våras halkade jag på trappan och bröt benet, och sedan dess har jag varit tvungen att använda rollator. Och jag klarar inte längre av så mycket som jag gjorde tidigare, sa hon sorgset.
– Har du inga barn? frågade jag.
Vera berättade att hon hade en son, men att han bodde i England med sin familj.
Idén kom plötsligt
Jag kunde se en tår i hennes ögonvrå när hon vände blicken ut mot trädgården. Jag tittade ut genom fönstret och synen gjorde mig nästan andlös. Tomten var stor och full av fruktträd och en massa olika växtPer – och ogräs.
– Vilken underbar trädgård! utbrast jag.
– Den betyder allt för mig, svarade Vera, men efter att jag bröt benet har jag inte kunnat sköta den ordentligt. Jag har anlitat en som kommer och klipper gräsmattan, och häromveckan provade jag att luka. Men det låter sig inte göras med rollator, svarade hon.
Se också: Katten Bonus simmade sig i form
Plötsligt fick jag en idé.
– Vad sägs om att jag skulle kunna se efter din trädgård mot att du ser efter Henry när jag är på jobbet? Jag har precis flyttat från ett hus med en härlig trädgård, och jag saknar den så, sa jag impulsivt.
Vera lyste upp i ett stort leende.
– Det är en riktigt bra idé!
Det hela utvecklade sig snabbt till en fin vänskap mellan Vera och mig. Varje morgon, innan jag går till jobbet, släpper jag ut Henry som direkt drar iväg till Vera och hennes godsaker. Efter jobbet hämtar jag honom igen, och då blir det oftast kaffe och kaka. Veras trädgård är lika fin som någonsin förr och hon är så glad över det.
Både Henry och jag har blivit lite rundare om magen sedan vi lärt känna Vera, men det är det värt. Jag är helt säker på att Henry håller med om det.