Läsarberättelse: Hans svartsjuka förstörde allt
Min skilsmässa efter nästan 25 års äktenskap var odramatisk. Min man och jag skildes som vänner och jag njöt av att kunna tillbringa dagarna som jag själv ville. Luncher och bio med mina väninnor, fika med barn och barnbarn och inreda min lägenhet precis som jag ville ha den, med bara mina egna möbler och saker.
Men dagen då vi skulle ha firat vår silverbröllopsdag och jag vaknade ensam i min säng märkte jag att jag ändå saknade något. Det var precis som om årsdagen satte igång tankarna. Jag längtade efter att ha en man vid min sida, att dela stort och smått med.
Träffade ny man
En kväll gick jag på ett intressant föredrag om Provence. Jag skulle ha gått dit med en kollega, men när hon fick förhinder valde jag att gå dit ensam. Jag satt därför själv när jag kände en hand på min axel och en man med varma, vackra ögon frågade mig:
– Är den här platsen ledig?
Jag nickade och drog ofrivilligt efter andan. Hans vackra leende väckte något i mig.
I pausen fick jag veta att han hette Robert och han verkade vara riktigt trevlig.
Innan vi skildes den kvällen bytte vi telefonnummer och jag hade inte ens hunnit hem innan jag fick det första sms:et från honom.
Den kvällen skickade vi massor av meddelanden fram och tillbaka och veckorna som följde förvandlades jag till något som liknade en förälskad tonåring. Robert var så speciell, han mindes allt jag sa. Nämnde jag att jag gärna ville se en plats, film eller besöka en restaurang la han det på minnet och ordnade så att vi kunde uppleva detta tillsammans.
Blev sur, tvär och avundsjuk
När vi varit ihop ett halvår beklagade min väninna sig och sa att det verkade som om jag glömt bort henne. Det låg tyvärr lite sanning i det, så vi bestämde att jag skulle ta tåget och hälsa på henne. När Robert fick höra det ville han veta mer om mina planer. Så jag berättade vilken tid jag tänkte åka dit och att jag valde tåg eftersom min väninna och jag skulle dela på en flaska vin. Robert erbjöd sig att hämta mig, men jag tackade nej.
Han envisades med att han absolut ville hämta mig – så det fick bli så, det var ju snällt av honom.
På min födelsedag överraskade han mig med mina favoritblommor och han hade bokat bord på en fiskrestaurang som jag länge hade velat besöka. På kvällen åt vi middag hemma med barn och barnbarn, men plötsligt blev Robert sur och tvär. Jag fattade inte vad det var frågan om.
När gästerna gått visade han mig en födelsedagshälsning på Facebook. En manlig kollega hade lagt upp en bild på en tårta och skrivit grattis.
– Har ni något ihop? undrade Robert i anklagande ton.
Det var grundlöst och fånigt, och fast jag förklarade att min kollega hade för vana att lägga upp den där tårtbilden när folk fyllde år, så trodde han att det var något mellan oss.
Betedde sig märkligt
Bara någon vecka senare var det dags igen. Nu var han upprörd över att jag gillat en bild med en annan manlig vän på Facebook. Jag kunde inte förstå vad han menade, men han visade en gruppbild – jag hade inte ens sett att mannen i fråga var med på bilden förrän Robert pekade ut honom.
– Jag är väl gammal nog att gilla vad jag själv vill, fräste jag.
Jag älskade Robert för hans omtänksamma sätt, men visst ringde det varningsklockor.
Så blev vi bjudna på en inflyttningsfest hos min kusin. Jag gladde mig och köpte en klänning och så gick vi dit tillsammans, Robert och jag.
Det blev väldigt märkligt när så en manlig bekant försökte att ge mig en kram, Robert vägrade att släppa min hand! Vem jag än valde att prata med, så ställde sig Robert mitt emellan oss.
Ännu konstigare blev det när Robert fick för sig att jag inte kunde sitta på en egen stol, utan skulle sitta i hans knä. Till slut mer eller mindre vred min kusin bort Roberts grepp och drog med mig ut till köket.
– Vad är det med honom? Är han rädd att du ska bli kidnappad? frågade hon.
Jag log generat, men mitt leende stelnade när Robert plötsligt stod bakom oss. Min kusin gav mig en menande blick.
Gick över alla gränser
I bilen hem pratade Robert om hur lyckad festen hade varit. Han hade ingen känsla alls av att han förstört den för mig. Jag sa ingenting den kvällen. Men dagen efter försökte jag tala med honom om hur han hade gått över alla gränser på festen. Men han förstod inte alls vad jag menade. Till slut bad jag honom gå, och nästa dag igen gjorde jag slut.
Jag hoppas att jag trots allt finner kärleken en vacker dag, men jag kan absolut inte leva med någon som kräver att jag ska ändra min personlighet. Jag tycker om mig själv precis som jag är!
/Katja
Foto: Shuttestock/TT (Obs! Bilden är arrangerad)