Louise: Hans gåva var en katastrof
Louise vuxna dotter Marie tyckte det var alltför tidigt när mamma flyttade samman med sin nya kärlek Paul. Och efter en tid var Louise benägen att hålla med. För när hon kom hem efter en veckas bortvaro hade Paul en överraskning till henne. En present som för Louise var en katastrof.
Ni flyttade samman snabbt?
– Ja vi var kära och hade funnit det perfekta huset. Jag bodde i en mörk liten lägenhet, den enda jag hittat och hade råd med efter min skilsmässa tre år tidigare. Skilsmässan blev nämligen dyr. Jag hade en blomsteraffär men inget äktenskapsförod. Jag tvingades ta lån hos banken och levde på ingenting men började se ljus i tunneln.
Paul var också skild men bodde i sitt och exfruns hus som precis sålts. Han hade tre månder på sig att hitta en ny bostad.
Huset vi förälskade oss i låg vid en stor äng som gränsade till skogen. Utsikten var fantastisk. Mycket var eftersatt, men inte omöjligt att fixa till. Trädgården var riktigt tråkig. Den bestod av en stor gräsmatta och ett fasansfullt fult staket mot ängen. På entrésidan växte ogräset vilt. Men jag hade redan huvudet fullt av idéer om hur jag skulle blåsa liv i den stora tomten med hjälp av blommor, buskar och träd.
Min dotter Marie var skeptisk och tyckte det hade gått för fort. Men jag förklarade att när man är så gammal som vi är, har man ingen tid att förlora. Och huset är ju till salu just nu. Allt flöt på bra, vi köpte huset och var jublande lyckliga när vi fick nyckeln. Marie och Pauls två söner Victor och Mattias hjälpte oss att måla om. Köket och badrummet behövde renoveras, men det fick vänta.
När våra barn gått hem stod vi på terrassen och tittade ut över trädgården. Solen sjönk bakom skogen och jag sa något om att jag gläder mig över att komma igång med trädgården. Jag tänkte rosor och klematis, blåregn, äppleträd, plommon, krusbär och vinbär. Jag kunde se ett växthus med tomater, gurka, chili och basilika. Det fula staketet skulle bort och ersättas med måbär och bukettapel. Jag visste precis hur jag ville ha det.
Berättade du det för Paul?
– Jag försökte, men han sa inte så mycket så jag tänkte att han inte var intresserad. Köket var hans domän. Det var han som lagade mat och han var bra på det. Därför tänkte jag att han skulle fokusera på köksrenoveringen. Vi hade bott i vårt nya hus en vecka när jag fick ett telefonsamtal. Min mamma som bodde tre timmars bilfärd från oss hade fått influensa. Hon var uttorkad och förvirrad, en granne hade ringt efter ambulans och nu låg hon på sjukhus. Mamma var 83 år och hennes tillstånd var kritiskt. Hon hade fått lunginflammation och hög feber.
Jag begav mig dit och hon red ut krisen. Men hon var svag och klarade sig inte själv. Hon åt och drack för lite, pratade förvirrat och osammanhängande. Det gick snabbt utför och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag kunde ju inte köra till henne gång på gång och stanna där veckovis. Men jag var ofta där och hjälpte henne. Våren och sommaren gick och jag fick skjuta egna planer på framtiden.
Paul var ett fantastiskt stöd. Han förstod mina frustrationer över att inte hinna med något i huset, men det viktigaste var ju att jag tog hand om min mamma just nu. När hösten kom fick jag äntligen plats för mamma på ett äldreboende i vår egen stad. Jag tog ledigt en vecka och körde till mamma. Marie hämtade henne, sin mormor, medan jag stannade kvar för att tömma och städa lägenheten. När jag var klar var jag trött men lycklig. Nu kunde jag vända hem.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Det var då du fick presenten?
– Ja. Paul mötte mig när jag parkerat. Han bad mig blunda och ledde mig runt huset till terrassen. Ta-daaaa! ropade han. Varsågod! Det är till dig. Jag öppnade ögonen – och fick en chock. Han hade gjort om hela trädgården och det var det fulaste jag sett i hela mitt liv!
Vad sa du?
– Jag var paralyserad. Halva tomten var en japansk stenträdgård med spikraka gångar. I mitten fanns en liten tepaviljong med ett kafébord och två stolar. Lavendel kantade gångarna och det fula staketet var ersatt med ett nytt, minst lika fult men nyare. Jag var gråtfärdig. Paul var förväntansfull. Vi gick mot tepaviljongen. Här ska vi sitta och se solen gå ner, förklarade han. Men jag ville inte sitta i en tepaviljong och se solen gå ner. Jag ville ha ett växthus och odla. Jag ville så och sätta, jag ville kliva omkring i gummistövlar och få jord under naglarna, bära in tomater och timjan till min man i köket. Paul pekade på en mystisk skulptur som var en springbrunn. Vattnet skulle kopplas på följande vecka.
Hade han gjort allt på en vecka?
– Han hade haft en trädgårdsarkitekt som gjort ett förslag tidigare under sommaren. En anläggningsfirma hade gjort jobbet när jag var borta. Han förstod förstås att något var fel men jag sa att jag var trött efter jobbet i mammas lägenhet och efter resan hem.
När jag vaknade nästa morgon och mindes den fula trädgården fick jag ont i magen och ville inte gå upp. Vad skulle jag göra nu? För första gången tänkte jag att vi kanske inte kände varandra tillräckligt väl när vi beslöt att flytta samman. Hur kunde han ta så fel och tro att jag skulle bli glad för hans gåva? Vid frukostbordet grubblade jag över hur vi skulle ta oss igenom det här. Jag kunde inte längre skylla på att jag var trött. Paul förekom mig och sa att han förstod att jag inte var överlycklig över trädgården. Jag ville inte såra honom men kunde ju inte ljuga. Jag fick tårar i ögonen. Det var inte så jag hade tänkt mig den, viskade jag. Paul kontrade med att jag aldrig berättat om mina planer och han hade ju rätt. Jag hade inte involverat honom för jag hade trott att han inte var intresserad. Och han hade gjort det här för min skull och trott att han var på den säkra sidan när han anlitat en arkitekt.
Jag började gråta. Paul hade gjort det här av kärlek till mig och jag tyckte inte om det, men egentligen var det mer än så. Han hade inte förstått att man inte kan skapa en trädgård på en vecka. Inte i min värld, i alla fall. Det sker ju förstås på teve men en trädgård ska växa fram över tid. Det är ett livslångt projekt som börjar med att man planterar några träd och buskar. Efter hand växer det fram var man vill ha blomsterbäddar och var växthuset ska stå. Nästa år planterar man kanske några stora gräs och klätterrosor och året därpå flätar man ett pilestaket och placerar ett par bikupor. Det tar tid med trädgård och på ett sätt blir den aldrig färdig. Och det är det som är vackert. Den växer stilla och lugnt fram under ens händer.
Allt detta sa jag och nu var det Paul som satt med blanka ögon. Han tittade allvarligt på mig och sa förlåt. Han hade inte begripit något av detta. Och så tog han min hand som jag sträckte fram mot honom över bordet. Vi såg varandra i ögonen och vår kärlek var intakt.
Vad hände med trädgården?
– Vi tog oss an den lite i taget. Tepaviljongen, springvattnet och staketet sålde vi på Blocket. Vi satte måbär och rosen apel i tomtgränsen. När våren kom tog vi bort den japanska stenbädden och sådde gräs. De japanska lönnarna byttes ut till äppleträd, och lavendeln blev flyttad. Jag fick mitt efterlängtade växthus och det började på allvar likna den trädgård jag så gärna ville skapa. Och den stora vinsten är att Paul har upptäckt trädgårdslivets glädjeämnen. Nu njuter han precis som jag och vi är överens om att det resultat vi hitintills uppnått är långt bättre än det som trädgårdsarkitekten föreslog.
Nu är det vår trädgård och den blir aldrig färdig.
Det är precis som det ska vara.