Läsarberättelse: ”Hans ex var ständigt där”
Jag och min exman gick skilda vägar när jag var 48 år. Det gick sju år, sedan träffade jag Jens på en afterwork. Trots att det var en afterwork för vårt företag hade jag aldrig sett honom tidigare. Vi var runt tusen anställda, så det var nog inte konstigt. Det slog gnistor mellan oss och han bjöd ut mig på middag följande helg. Jag tackade ja! Det var spännande och Jens skickade söta sms, som: ”Hade varit kul att äta lunch med dig, men jag håller ut tills på lördag! Ser så fram emot att träffa dig!” och liknande.
Så kom äntligen lördagen och han väntade utanför restaurangen. När han fick syn på mig utbrast han:
– Åh, du är ju ännu vackrare än jag minns dig!
Det blev en underbar kväll. Jens berättade att han var änkling sedan fem år och att han hade två vuxna barn, Mia och Patrik. Hans exfru Cecilia hade dött av bröstcancer. Jag berättade om min skilsmässa och att jag hade en son, Sebbe, som nu bodde i London. Och sedan pratade vi om allt mellan himmel och jord, och det gick så fantastiskt lätt med Jens. Jag blev blixtförälskad.
Det tog inte många veckor förrän vi betraktade oss som ett par. Första tiden träffades vi hos mig eftersom jag bodde nära vår arbetsplats.
Efter en månad undrade Jens om jag ville komma och hälsa på i hans hus och samtidigt träffa hans barn.
Bilder på hans döda fru fanns överallt
Jag tog tåget till Jens. Han bodde i ett mindre samhälle 45 minuter utanför stan. Jag hann få rejält med fjärilar i magen, men jag hade inte behövt oroa mig. Mia och Patrik verkade uppriktigt glada för Jens skull och vi tyckte om varandra direkt. De mötte mig på stationen och sedan körde vi till huset som jag inte visste så mycket om.
Jag fick en chock när jag kom in. Överallt fanns bilder på Cecilia. I köket hade Jens gjort en hel vägg som ett collage med bilder från barnens uppväxt och senare bilder av honom och Cecilia på underbara semestrar. De såg kära ut. Konstigt nog kände jag ett stygn av svartsjuka, hur man nu kunde bli svartsjuk på en kvinna som redan var död.
Lyckligtvis serverades brunchen i trädgården så jag slapp Cecilias vakande ögon. Det var en underbar trädgård, med massor av vita och blå riddarsporrar.
– Ja, mamma älskade trädgården och har planterat allt, berättade Mia.
Lunchen bestod av tre sorters sill, ägg och korv och köttbullar.
– Det är mammas eget recept på tomatsill, berättade Patrik.
Dynorna till stolarna hade Cecilia sytt av ett tyg som hon hittat på en semester i Sydfrankrike. Cecilia fanns överallt.
Stod inte ut med exfruns blickar
Framemot eftermiddagen åkte Jens barn hem till sig.
– Det gick ju bra, sa Jens och kysste mig.
Jag log lite ansträngt. Jag hade fått höra så många familjehistorier där Cecilia var centrum. Inte av elakhet, Patrik och Mia hade nog bara velat dela Jens tidigare liv med mig, men jag var utmattad.
– Är du okej? frågade Jens och fortsatte att kyssa mig.
Vi kelade en stund och sedan visade han mig vägen till sovrummet. Vi for ner på sängen och fortsatte att kyssas. Då fick jag syn på bilden. En jätteförstoring av Cecilia blickade ner på mig och jag stelnade till.
– Vad är det, älskling? undrade Jens.
– Jag … är ledsen. Jag kan inte, sa jag och sneglade på bilden.
Jens släppte mig. Han mumlade något och jag kunde inte läsa av honom. Arg? Ledsen? Irriterad? Besviken?
Det var svårt att veta vad jag skulle göra, jag kunde ju inte kräva att han skulle ta bort alla bilder på sin döda hustru. Men jag stod inte ut med att ha hennes blick på oss i sovrummet. Efter en stund gick vi ner i köket och sedan bad jag Jens köra mig till stationen. Vi gav varandra en kram när vi skildes.
Grälade om hustrun
På tågresan hem funderade jag. Var det mig det var fel på? Hon fanns ju inte längre. Han ville minnas alla fina år. Skulle jag stå ut med bilderna på henne? Jag visste att det inte skulle gå.
Jag hörde inget från Jens veckan som följde. Men vi hade tidigare bestämt att vi skulle ses på fredagen hemma hos mig.
Det var härligt att träffa honom och allt var som det skulle – utom en sak. Vi pratade inte om det som hade hänt i hans sovrum utan sopade det bara under mattan.
Veckorna som följde träffades vi hemma hos mig. En kväll när vi åt frågade han om jag hade kajennpeppar hemma.
– Nej, tyvärr.
– Vad synd, Cecilia brukade alltid piffa till sådana här grytor med lite kajenn.
Jag gjorde en grimas.
– Vad är det för fel?
– Jag är faktiskt så trött på Cecilia hit och Cecilia dit, sa jag.
Vårt första gräl var igång.
Jag brydde mig inte om att dölja min svartsjuka och många hårda ord for genom rummet. Sedan tog Jens sin jacka och gick. Jag grät i soffan.
Sorgligt avslut på relationen
Vi hördes inte av på flera dagar, sedan stod Jens plötsligt en dag utanför min port. Vi såg blygt på varandra och sedan sa han att jag hade haft rätt.
– Jag måste sälja huset.
– Men är du mogen för det?
– Nej, jo, jag vet inte, svarade han.
Det gjorde ont i honom, tanken på att sälja huset där han och Cecilia levt så många år.
– Du ska sälja när du är mogen för det, sa jag beslutsamt.
Han fick tårar i ögonen.
– Hur blir det med oss nu?
– Vi kan inte bygga vårt förhållande på ruinerna av din förlust, svarade jag.
Vi skildes och jag var sorgsen. Men vi kunde inte komma vidare förrän han släppt livet med Cecilia och var redo att leva i nuet. Kanske det blir vi två någon gång. Men inte den närmaste tiden.
Anna