Läsarberättelse: Han misshandlade mig i 15 år
Vi hade varit ihop i ett år när Erik grep mig så hårt om armarna att jag fick blåmärken. Jag var helt chockad, men trodde att det bara var en dum engångsföreteelse. Jag bortsåg från vad som hade hänt och intalade mig själv dessutom att det var jag som hade provocerat fram hans aggression.
Men våld kom att bli ett vardagligt inslag i vårt gemensamma liv. Genom åren knuffade han bland annat in mig i en vägg, slog mig i ryggen och tog stryptag. Flera gånger. Trots det stannade jag. Jag älskade honom, och när han var sitt lugna jag så var han underbar.
Min omgivning tyckte att jag gjort ett kap som gift mig med Erik och jag höll tyst om sanningen. Att skaffa barn in i ett sådant förhållande låter ju vansinnigt, men när han greppade mig om armarna den där första gången var jag redan gravid.
Det hände inget mer under graviditeten tack och lov och vår son Jesper föddes utan några komplikationer. Men när han bara var en liten bebis knuffade Erik in mig i hallväggen en gång när han blev arg.
Han var så ångerfull efteråt att jag övertygade mig själv om att han aldrig skulle röra mig annat än kärleksfullt igen.
Trodde inte att barnen märkt något
Vi hade alltid talat om att vi ville ha två barn, och Jesper var knappt ett när jag blev gravid på nytt. Att göra abort kändes inte alls aktuellt och vid den tidpunkten trodde jag inte att vi hade några problem. Med facit i hand fanns dock aggressiviteten där under ytan hela tiden. Jag bara blundade för den.
Genom åren, när det blev mer vardagsstress och mindre tid för avkoppling, förvärrades Eriks problem. Det hela blev en ond cirkel. Efter varje händelse som innehöll våld byggdes det upp ännu mer stress både inom honom och mellan oss.
Samtidigt hade vi fortfarande bra perioder tillsammans, vilket var förvirrande och gjorde det så mycket svårare för mig att lämna honom. Jag tröstade mig med att barnen i alla fall inte visste. Vi grälade aldrig inför dem och våldet inträffade bara när de inte var hemma eller medan de sov.
Senare skulle jag få klart för mig att de både hade sett, hört och påverkats av situationen som vi levde i. Och i efterhand känns det ju självklart att det var så. Att tro att de inget märkte var både dumt och naivt. Barn ser och hör det mesta, framför allt känner de av spänningar i hemmet mellan föräldrarna.
Det var när Jesper gick i fyran som vi blev kallade till skolan för att prata med hans klasföreståndare och rektorn. Jesper hade tillsammans med två andra killar mobbat flera elever på skolan och det hade även ingått fysiskt våld.
Jag mådde illa. Vi hade orsakat detta. Erik med sin våldsamhet och jag för att jag inte satt stopp för det. För att jag indirekt hade visat barnen att det var okej att bråka och slåss. Deras pappa slog ju deras mamma. Och jag hade inte gått emot och sagt att det var fel, eller på annat sätt markerat.
Lämnade till sist mannen
Erik försökte desperat hålla samman familjen när problemen hopade sig. Han ville inte avslöjas som en misshandlare. En del av mig ville lämna honom direkt, men eftersom han var öppen för att gå i terapi gick jag med på att stanna hos honom tills vidare. Jag trodde att om jag såg till att Erik fick hjälp så skulle detta vara det bästa för barnen. Då skulle Erik ändra sitt beteende.
Hjälpen vi fick var dock inte tillräcklig. Erik hade behövt arbeta mycket mer med sina agressionsproblem och det var han inte villig att göra. Han tog inte till sig av råden och förnekade hur situationen egentligen såg ut. Så efter ytterligare några år skildes vi.
Barnen bodde mestadels hos mig och tillbringade varannan helg hos Erik. Jag hade inga bevis för misshandeln och dessutom hade Erik aldrig varit våldsam mot barnen. Jag hoppades att detta var det bästa för dem samtidigt som det var jobbigt att släppa iväg dem dit.
Efter separationen har jag varit medlem i en stödgrupp för kvinnor som levt i våldsamma relationer. Detta har hjälpt mig att förstå mina egna mönster så att jag inte upprepar dem.
Det tog tid innan jag vågade ge mig in i en ny relation, men i dag är jag lycklig sambo med en man och skulle aldrig acceptera någon form av våld igen.
/Cecilia