Läsarberättelse: Grannen höll på att förstöra vårt liv
I början tyckte vi att vår nya granne verkade vara en trevlig prick. Men ganska snart upptäckte vi att han hade en irriterande tendens att dyka upp som gubben i lådan så fort vi gick utanför huset. Till slut fick vi nog…
Det började hur bra som helst. Vi köpte vårt första hus och hade lämnat lägenheten bakom oss. Vilken frihetskänsla att ha en egen trädgård, helt underbart! Läget var fantastiskt i ett lugnt, lummigt och barnvänligt område med skola, förskola och affärer.
Grannen Bosse visade sig vara väldigt pratglad och han hälsade glatt oss välkomna. Vi kände oss vänligt bemötta och såg positivt på framtiden. Det blev en härlig sommar med långa, varma grillkvällar. Bosse var ofta ute och småpratade, hejade på oss över häcken, skämtade och var jättetrevlig.
Han underhöll oss med historier om de tidigare ägarna – ett äldre par som varit lite väl glada i flaskan. De hade haft vilda fester i trädgården och hittat på diverse tokigheter. Bosse berättade också att de till slut hade blivit ovänner och grannfrun hade anklagat Bosse för att ha kastat sten på henne. Det hela hade slutat med befängda anklagelser om att Bosse skulle ha smugit omkring på tomten och att han skulle ha stått och retat hundarna genom att gömma sig bakom sitt förråd och föra oväsen.
Det var som sagt frid och fröjd de första månaderna, tills Bosse blev pensionär och började gå hemma hela dagarna.
Grannens besök blev påfrestande
Det var nu som trevligheterna började bli en smula påfrestande. Varje gång vi gick ut ur huset så dök Bosse upp som gubben i lådan. Han hälsade glatt och började småprata om sånt han själv tyckte var viktigt.
Det som började bli jobbigt var att han inte verkade bry sig om subtila hintar om att vi hade saker att göra i trädgården eller att vi var på väg någonstans och helt enkelt bara befann oss på uppfarten för att ta bilen till affären eller för att besöka någon.
Varken jag eller min man ville verka otrevliga, så vi satte aldrig ner foten ordentligt. Det bäddade tyvärr för de verkliga problemen som snart skulle börja på allvar. Vi var också 30 år yngre än Bosse och inte så slipade i ignorerandets ädla konst.
Bosse började också ta sig friheter och kom objuden in på tomten när det passade honom. När vi stod i vårt förråd och sorterade lådor med stängd dörr så stod Bosse plötsligt där. Helt sonika tog han bara tag i dörren och steg in.
– Hallåja, här står ni och jobbar för fullt! Hörde ju er ut i trädgården så tänkte bara hälsa lite!
Han kunde hålla på i timmar! När vi tydligt visade att vi var klara så gick han med oss ända upp på trappan till ytterdörren och pratade vidare. Man fick nästan stänga i ansiktet på honom när han fortfarande gick på om sitt.
I början skrattade vi lite åt det och berättade små historier för vännerna, men det blev bara värre och värre. När vi renoverade uppfarten och la nya plattor runt huset så kom Bosse ut och pratade och pratade medan vi arbetade. Nu kände vi definitivt att det här började bli riktigt jobbigt! Inga andra grannar betedde sig på det här viset.
Han trängde sig på
Bosse verkade inte alls bry sig om att han trängde sig på. Han började pracka på oss cd-skivor med sin favoritmusik och kunde när som helst dyka upp i trädgården med en ny skiva. Inte så kul när man låg och solade till exempel och hade stängt grindarna runt huset.
En sen kväll satt vi med en flaska vin och tända ljus ute när Bosses huvud plötsligt dök upp genom buskarna. Det var becksvart förutom ljuslyktorna och jag blev riktigt rädd och skrek rakt ut, men Bosse bara skrattade. Nu räknade han sig som inbjuden och släntrade in och satte sig hos oss.
Se också: Tips på pyssel till halloween
Någon vecka senare satt vi på förrådstaket och tittade på stjärnorna med en flaska bubbel för att fira årsdag när en röst plötsligt bara hördes nedanför. Självklart var det Bosse som stod inne på sin tomt mitt i natten.
Nu slutade vi att använda trädgården som vi älskade och började dra oss för att gå ut. Det kanske blir lättare på vintern tänkte vi, men icke. Bosse kom och ringde på i stället och lurpassade på uppfarten och dök på oss så fort vi behövde gå ut.
Av en ren tillfällighet upptäckte jag också att Bosse spionerade på oss. Vi hade ett lågt sittande trappfönster mitt emot hans hus där han hade sitt källarfönster. En eftermiddag skulle min man hämta upp mig direkt efter jobbet för att uträtta några ärenden. Jag stod i fönstret och spanade efter honom när en rörelse i ögonvrån fångade min uppmärksamhet. Där stod Bosse i sin källare och tittade på vår uppfart.
När Per stannade på uppfarten såg jag hur han kvickt sprang uppför källartrappan och gick ut genom ytterdörren och genast började prata med Per. Jag hajade till. Han spionerade ju!
Nu började jag så smått lägga märke till allt mer oroväckande och obehagliga detaljer. En kväll när vi åt middag i köket såg vi hur Bosse stod och tittade på oss från sitt köksfönster. Han hukade hastigt när han upptäckte att vi såg honom.
Det blev en öppen konflikt
Det hela ledde slutligen till en öppen konflikt. Efter att Bosse i månader hade ignorerat våra hintar, besvärade ansiktsuttryck och otaliga ursäkter att gå in så tappade jag tålamodet.
En dag brast det bara för mig när vi var ute och underhöll staketet och Bosse som vanligt dök upp inom fem sekunder. Jag var otrevlig och snäste åt honom något i stil med att kan man inte ens få vara ifred på sin egen tomt för helvete! Han slank in i huset utan ett ord.
Nu började trakasserierna ta fart. Det som Bosse skämtsamt hade påstått att förra grannfrun hittat på verkade ju stämma mitt i prick! En eftermiddag när jag vattnade blomkrukor på trappan hörde jag plötsligt ett lågt hotfullt morrande inifrån Bosses tomt. Jag hoppade till.
Vid ett annat tillfälle fick jag en sten i nacken när jag ledde in min cykel på tomten. Saker började också försvinna och dyka upp på andra ställen än där vi mindes att vi hade ställt dem. Det gick inte att svära på att det var Bosse, men vi var ganska säkra. Tanken på att flytta blev allt mer lockande. Vi pratade med några andra grannar som bekräftade att Bosse var väldigt säregen och att han hade bråkat mycket med de tidigare ägarna till vårt hus.
Till slut fann vi paradiset
Ingen av oss kände att det skulle bli bättre av att försöka prata med Bosse. Han hade nu också börjat bråka och kräva oss på pengar. Han påstod att delar av vårt förrådstak, som hade blåst av under en storm, hade träffat hans bil. Han ville ha betalt kontant.
Vi såg inte en skråma på bilen och vägrade betala. Om han kom med en faktura från en bilverkstad så kunde han få sina pengar, men det vägrade han. Då kände vi att måttet var rågat. Vi beslöt oss för att sälja vårt fina lilla hus och flyttade till en gård på landet med väldigt långt till närmsta granne.
Några år senare var vi i samma stad i ett ärende och beslöt oss för att åka förbi det gulliga lilla huset. Vi hade varnat de nya ägarna om att grannen kunde bli lite väl pratglad emellanåt. Synen som mötte oss berättade allt. Bosse var sig lik!
Den vackra stenlagda uppfarten var helt förfallen. Ogräset växte högt överallt. Det var en miljö som talade sitt tydliga språk, här befann man sig helst inomhus. Vi drog vinstlotten till slut då vi fann vårt eget paradis på landsbygden. Vi lämnade ett litet hus mitt i staden och bytte stadsliv mot lantliv.
Vi har nu en helt underbar gård med några hektar mark där våra barn växer upp. Egna djur – höns och grisar – och helt underbara omgivningar. Historierna om Bosse och hans påhitt är fortfarande väldigt populära inslag vid middagsbjudningar. Jag är så glad att vi flyttade!
/ Maria