Läsarberättelse: Grannarna krävde att vi skulle umgås
För att förstå hur jag har hamnat i min nuvarande situation måste jag gå långt tillbaka i tiden. När jag var ung var jag förälskad i Ivar, skolans populäraste kille. Tyst och blyg som jag var vågade jag inte prata med honom utan beundrade honom mest på avstånd.
Jag gick såklart på alla matcher han spelade, och stod ofta och tittade vid sidan om planen på hans fotbollsträningar efter skolan. Och en dag efter en träning kom han fram och började prata med mig. Det ledde till att vi gick på bio en kväll några dagar där- efter och sedan dess har vi varit ett par.
Vi är väldigt olika då Ivar är utåtriktad och jag är mer introvert som person. Medan jag trivs bäst hemma har han ett stort behov av att komma ut och hitta på aktiviteter.
Men trots våra olikheter har vi haft det bra tillsammans med många lyckliga år. Vi har fått tre barn och har skapat ett tryggt och bra hem.
Sålde huset för lägenhet
När vi var i 50-årsåldern började Ivar prata om att vi borde flytta till ett mer lättskött boende. Många av våra vänner hade sålt sina hus när barnen flyttat hemifrån för att i stället köpa en modern lägenhet centralt i stan.
När jag tänkte efter var tanken på att sälja huset lite frestande. Vår trädgård krävde mycket arbete, även om jag trivdes med det. Men vad skulle vi hålla oss sysselsatta med i en lägenhet?
Ivar förstod inte alls problemet då han redan hade tusen järn i elden. Han hade sin träning, bryggde egen öl med några manliga vänner och var dessutom engagerad i lokalpolitiken.
En fraktur i fotleden var det som gjorde att jag bestämde mig. Det var halka ute och dumt nog promenerade jag utan broddar. Under veckorna som jag var sjukskriven hade jag gott om tid att reflektera över livet och framtiden.
Kanske hade Ivar rätt, kanske var det dags att prova något nytt. Vi hade haft många bra år i huset men vi skulle säkert få det lika bra i en modern lägenhet. Ett nytt lägenhetskomplex höll på att byggas inte så långt från oss och det kunde ju inte skada att gå på visning, tänkte jag.
Kändes som rätt val
Ivar föll direkt för utsikten och jag för det moderna köket och den soliga terrassen. Det var rätt val för oss, jag kände det i hela kroppen. Jag såg framför mig hur jag satt på terrassen med ett handarbete eller en god bok och njöt av landskapet utanför. Det var dessutom en lägenhet vi skulle kunna bo i till vår ålderdom, då allt var på ett plan och dessutom nytt och underhållsfritt.
På inflyttningsdagen insåg vi att det var många som hade tänkt precis som vi. Det myllrade av par i vår egen ålder i trappuppgången och i området utanför. Alla hälsade vänligt och verkade trevliga.
Det är skönt att ha bra grannar om det skulle hända något, tänkte jag och Ivar verkade hålla med mig. Jag hade inte alls räknat med att vi skulle börja umgås med våra nya grannar utan trodde snarare att det skulle stanna vid att vi hälsade på varandra i trappan.
Men redan första dagen i vår nya lägenhet visade det sig att alla inte tänkte som jag. Ivar var nere vid släpet och packade ur medan jag packade upp i köket. Plötsligt stod han upprymd i köket och berättade att grannarna hade bjudit in oss på gryta och ett glas vin.
Blev helt förskräckt
Jag rättade till håret och sminkade mig lite, även om jag egentligen inte hade lust att umgås med någon. Vi hade en massa jobb kvar för att komma i ordning i lägenheten. Från grannlägenheten hördes hög musik, prat och skratt.
En kvinna i min egen ålder med stort hår och självsäker stämma öppnade dörren och hälsade oss välkomna. Hon berättade att alla grannarna var samlade hos dem och sa glatt: ”Vi måste ju lära känna varandra nu när vi ska bo så nära inpå.”
Deras lägenhet, som var identisk med vår, var fylld av människor som glatt pratade med varandra. Värdinnan hade lagat en stor gryta och tagit fram flera boxar med vin.
Jag drack ett glas vin och åt pliktskyldigt lite av grytan med tanken att dra mig tillbaka så fort jag kunde. Men till min förskräckelse dök det upp mer folk hela tiden.
Ivar uppmuntrade mig att prata med grannarna då han tyckte det var viktigt att vi fick ett bra förhållande till dem. Först vid 22-tiden lyckades jag smita därifrån och gå hem till vår lägenhet. Då var alla så runda under fötterna att ingen la märke till att jag gick. Aldrig mer, tänkte jag efter den kvällen.
Behövde vara ensam
Men redan nästa helg var det något på gång igen. På fredagskvällen ringde det på dörren och där stod grannen och bjöd in oss på ost och kex hos dem. Fredagen hade alltid varit helig för oss.
Slitna efter en lång arbetsvecka ville vi inget annat än att äta en god middag och sätta oss ner i soffan. Men Ivar var entusiastisk och var redan halvvägs ut genom dörren, så jag lät mig motvilligt övertalas att följa med.
Snart blev det här ett mönster i vårt grannskap. Varje helg var det någon som drog igång något socialt bland grannarna. Det var middagar, bruncher och vinkvällar.
Ivar började till och med träna med några av grannmännen, och det talades även om att bilda en filmklubb. Det var som att ingen förutom jag hade behov av att bara få vara ensam i sitt eget hem ibland.
I stället tyckte de att grannarna skulle vara som en enda stor, lycklig familj som umgicks hela tiden. En del började till och med att gå rakt in till varandra utan att först knacka på dörren.
Ivar stortrivdes med tillvaron och föreslog ofta någon granne att komma in på en öl – som alltid ledde till att de stannade till sent inpå kvällen. Jag längtade bara efter stillhet och ro. Och jag saknade vårt hus där jag kunde få vara i fred.
Hittat min lösning
Nu var det som att vi bodde i ett kollektiv och det passade inte för mig. För första gången under vårt långa äktenskap kom jag och Ivar på kant med varandra. Våra olikheter, som tidigare aldrig varit något problem, blev nu tydliga.
Ivar tyckte förmodligen att jag var tråkig och förstod inte varför jag inte ville umgås lika mycket med grannarna som han ville. Min dotter påpekade en dag att jag såg lite sliten ut och undrade om det inte var lugnare för mig i den lättskötta lägenheten jämfört med vårt hus med stor trädgård.
Det var precis så hela den sociala gemenskapen kändes för mig – slitsam. Det gör den fortfarande, nu ännu värre än tidigare eftersom jag och Ivar glidit från varandra på grund av detta.
Men vad kan jag göra? Vårt hus är sålt och jag måste nog inse att vi blir kvar här. Jag har hittat en tillfällig lösning där jag ibland ger efter och är med i gemenskapen, men när Ivar är ute och reser med jobbet passar jag på att få egentid.
Då smyger jag in i lägenheten och låter bli att tända ljuset så att grannarna inte ska se att jag är hemma. Lycklig sitter jag sedan i min egen soffa och njuter av stillheten i vår nya lägenhet. Det är då jag trivs som bäst.
/Birgitta
Foto: Shutterstock/TT (bilden är arrangerad)