Kristina: Plötsligt insåg jag att min vän inte ville mig det bästa

Efter reklamen: Se också: 5 varningstecken på att er vänskap är på väg att ta slut

Jag träffade Nathalie när jag var 20 år. På den tiden bodde jag fortfarande hemma och jag hade fått jobb på ett kafé för att jag inte visste vad jag ville göra med mitt liv. Nathalie jobbade på kaféet och vi blev genast goda vänner, trots att vi kom från väldigt olika bakgrund. Jag hade vuxit upp i en kärnfamilj i vad andra såg som den finare delen av stan, medan Nathalie hade vuxit upp med en ensamstående mamma som hade fått kämpa för att få ihop ekonomin.

Innan jag träffade Nathalie hade jag aldrig sett mig som lyckligt lottad bara för att jag kunde låna mina föräldrars bil när jag ville, att jag alltid hade pengar på kontot och aldrig saknade någonting.

”Rikemansdottern”, kallade Nathalie mig då och då. Hon sa det på skämt, men ibland tyckte jag att det fanns en irritation i hennes röst – trots att jag alltid delade med mig av det jag hade och var den som betalade mest när vi gjorde något tillsammans. Det förändrades dock när jag flyttade hemifrån.

Aldrig hon som bjöd

Mina föräldrar hade hjälpt mig att hitta en lägenhet, men efter det fick jag klara mig själv, för nu var jag vuxen som de sa. Det var dock inga problem, för jag tjänade tillräckligt med pengar på kaféet där jag jobbade i flera år tills jag började studera.

Då hade Nathalie sedan länge bytt jobb. Hon var servitris på en fin restaurang, där hon tjänade rätt bra med pengar. Det var aldrig hon som bjöd, även om hon nu hade mycket mer pengar än jag.

Tvärtom berättade hon hela tiden hur fattig hon var, samtidigt som jag kunde se att hon köpte massor av kläder, skor och smink. Jag sa ingenting, för det var inte så att jag tyckte att hon skulle betala för mig. Det förvånade mig bara att hon var så ihärdig.

På restaurangen där hon jobbade hade hon också fått nya vänner och jag kunde höra att de ofta gick ut tillsammans, men hon frågade aldrig mig om jag ville följa med, trots att jag alltid bjöd in henne om jag skulle gå ut. Jag förstod inte varför, för det var inte så att hon inte ville vara vän med mig längre. Vi ringde eller skrev till varandra varje dag, och satt också ofta tillsammans långt in på natten och pratade och drack vin.

relationerAnette: Livskrisen blev början på något bättre

Stöttade mig inte när jag behövde

Efter hand blev det hela ännu mer underligt. Jag började märka att Nathalie alltid gav mig råd som min familj och andra kvinnliga vänner aldrig skulle drömma om att ge mig.

Som när jag en dag sa att jag inte ville gå till skolan, så föreslog hon att jag skulle ta ett studieuppehåll, trots att jag inte riktigt var skoltrött på det sättet. Och när jag hade träffat en riktigt trevlig kille, som jag blev mer och mer förtjust i, sa hon åt mig att sluta träffa honom.

– Han är alldeles för tråkig för dig, sa hon.

Först avfärdade jag hennes beteende, men sedan fick min farbror lungcancer och jag bestämde mig för att sluta röka. Jag ville inte bli som han, varför jag inte hade rökt på en vecka när jag åkte hem till Nathalie. Jag hade sett fram emot att berätta för henne hur bra det gick, men jag märkte att hon inte ville lyssna på det örat. I stället tände hon en cigarett, och sa:

– Ta en cigg nu! Det är så tråkigt att du har slutat!

Den natten gick det upp för mig att Nathalie inte var min riktiga vän. Alla mina andra vänner hade stöttat mig i att sluta röka, även om de själva var rökare, för att de ville det bästa för mig. Men så var det inte med henne.

Än i dag förstår jag fortfarande inte riktigt varför hon var så illvillig mot mig, men jag tror att hon var avundsjuk på något sätt. Hon trodde kanske att jag hade det lättare än henne på grund av min bakgrund, men den kunde jag ju inte hjälpa att jag hade.

Jag kommer nog aldrig att få veta varför, för vi pratar inte längre. Och jag måste erkänna att jag inte saknar henne. En vän ska vara någon som vill det bästa för dig – och inte bara vad som passar henne bäst.