Elisabeth: Min viktfixering stal flera år av mitt liv

Jag blir så ledsen när jag hela tiden bombarderas med bantningstips, nya mirakeldieter och bilder på ”perfekta” kroppar. Jag fick som väldigt ung en snedvriden bild av min kropp.

Det började i gymnasiet. De kvinnliga formerna kom tidigt och jag kunde inte ha lika tajta jeans som mina tjejkompisar. Orolig som man är i tonåren försökte jag passa in och tänkte ofta att allt, hela livet, skulle bli lättare om jag bara gick ner några kilon.

Efter reklamen: 9 Hollywoodstjärnor som är genuint kroppspositiva

Det var under ett sommarlov jag bestämde mig. Jag skulle bli smal. Det blev en sommar fylld av träning och petande i maten. Jag var trött och grinig och undvek roliga aktiviteter.

Jag ville inte gå till stranden eller ta en glass med kompisarna eftersom jag inte kände mig tillräckligt smal. Visst gav bantandet resultat och till hösten kom jag i ett par jeans som var tre storlekar mindre än de jag haft före sommaren. Kommentarerna haglade över mig.

– Åh, vad du har blivit nätt och fin! sa allt från kompisar till mammas väninnor som om jag plötsligt börjat existera.

nöjeLinda-Marie om bikinibilden som förändrade livet: ”Sorgligt att min kropp blev en världsnyhet”

Jag isolerade mig själv

Ingen hade sagt att jag var fin innan. Men samtidigt var det såklart en kick. Det fanns bara ett problem, jag vantrivdes något så otroligt med svältkosten. Det hände flera gånger att jag tackade nej till en fika på stan eller en middagsbjudning för att jag var rädd för att tappa kontrollen och överäta.

I stället isolerade jag mig tills det inte höll längre. Jag har ju alltid tyckt om god mat, både att laga den och att äta den, gärna tillsammans med familj eller vänner. Och det dröjde inte länge förrän kilona började komma tillbaka. Jag blev gladare och mer tillåtande.

När jag sedan insåg att jag var tillbaka på min gamla vikt blev jag åter hängig och deppig och isolerade mig för att jag kände mig tjock och ful.Så där höll det på, upp och ner med vikten och aldrig nöjd med mig själv.

Jag var antingen smal och livrädd att tappa kontrollen eller rund och skämdes för min kropp. När jag tänker tillbaka på de här åren sörjer jag att jag förvägrade mig själv så mycket roligt. Ja, att leva. Det fanns alltid en grönare framtid, där jag var lite smalare, då jag skulle göra alla de här roliga sakerna.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Var rädd för att bli lämnad

Vändpunkten kom när jag träffade Johan. En gemensam vän fyllde år och vi var på samma fest. Det var omedelbar attraktion och vi kunde inte sluta prata den kvällen. Jag hade en ”smal” period och jag såg det som ett under att jag lyckats fånga Johans intresse. Han var verkligen en drömman på många sätt. Vi hade otroligt skojigt ihop, vi reste mycket och upptäckte världen. Precis som jag hade han en stor passion för mat och matlagning.

Snart började jag gå upp i vikt igen, men för första gången på åratal var det inte mitt största fokus. Tills kommentarerna och gliringarna började komma.

–Åh, lite kärlekshandtag här, kunde en kompis säga och nypa mig i sidan.

–Sambofällan har satt sig, sa en annan och en hel del undrade elakt om jag var gravid.

Så kom paniken krypande. Tänk om Johan lämnade mig!

Jag gömde bilder från min tjockistid och började träna hysteriskt. Han såg såklart rakt igenom mig och intygade att det var mig han älskade och inte min vikt. Det tog lång tid för det att sjunka in, men jag hittade matglädjen igen, tack vare Johan.

relationerCarolina har kämpat mot vikthets nästan hela livet

Jag slöt fred med min kropp

Mat blev återigen något spännande, njutningsfullt och socialt. Vårt förhållande tog senare slut av andra orsaker, men det var ändå startskottet för mig att sluta fred med min kropp.

Jag fortsatte äta gott och ordentligt, men också att röra på mig, något som jag alltid tyckt om. I dag är jag mullig, men starkare, gladare och friskare än någonsin. Både fysiskt och psykiskt. Och jag är säker på att det syns på mig, för så här mycket positiv uppmärksamhet har jag aldrig fått. Jag är inte pinnsmal men jag trivs i min kropp. Det enda jag kan önska är att jag långt tidigare tillåtit mig att vara nöjd.

Men det finns människor som kämpar i motvind hela livet med sin kroppsuppfattning, så jag är glad att jag lyckats hitta min balans.