Anna-Greta: I vår familj har vi en alldeles egen jultradition – gått i arv

Efter reklamen: Se också: 9 klassiska juldekorationer

I min stora familj har vi alltid varit nära, och vi har så många roliga, gamla julminnen. Under många år firades julen i mitt barndomshem och mamma skötte alla julförberedelser, bakning och matlagning – och alla gäster – utan att stressa. Och vi var många, eftersom jag hade fem syskon. I slutet av 1970-talet gick äran att hålla i julafton till oss barn, och vi turades om att stå för festligheterna.

1980 tillbringade vi julafton med min ena storasyster och hennes familj. Kvällen innan bjöds det på helstekt kalkon och helstekt fläsk med rödkål och en fin, tjock brun sås, och till efterrätt ris à la Malta. Mamma njöt av maten, men blev förvånad över att det inte fanns några kalkonvingar på fatet, för i hennes ögon var de det godaste på fågeln.

Senare hittade min dotter kalkonvingarna i köket och gav dem till sin mormor, som dock fick stå över då hon inte kunde få ner en bit till.

– Men kan jag ta dem med mig? undrade hon.

Ingen missunnade mamma kalkonvingarna, som hon slog in i en röd julservett och la i sin väska. Hon var väldigt sparsam, och kanske tyckte hon att det fanns tillräckligt med mat på dem åt henne och pappa.

En riktig tjuv …

På juldagsmorgonen vaknade mamma och pappa hos min syster, och det bjöds på morgonkaffe och hembakat i matrummet. Inne i vardagsrummet låg mammas väska, och det gjorde även min systers hund. Den hette Fenrik och var en inte speciellt stilig bulldog med sitt stora underbett.

Under frukosten kom Fenrik in i matsalen för att säga godmorgon och satte sig vid min mammas stol. Hon kunde tydligt se resterna av en röd servett på hundens tänder, och när han nöjt slickade sig om munnen färgades även tungan röd.

– Haur du vatt i min viska', din fula' hond, utbrast mamma upprört på sin breda skånska.

Mammas väska var tom, så Fenrik hade lyckats öppna den och ätit upp både de bortglömda kalkonvingarna och servetten. Efter det var mamma alltid lite tvär mot Fenrik, men våra barn hade roligt med att återberätta den där julberättelsen i flera år.

Janssons frestelse och att träffa nära och kära toppar listan.

relationerHär är traditionerna vi inte vill missa i jul – och maten som är ett måste

Ville inte höra julsagan

Men vi behöver också nya julberättelser och för ett antal år sedan skrev jag en julsaga om ”Trollgubben”, som bodde i de norska fjällen. Den var inspirerad av att min man och jag under många år hade underbara skidsemestrar med våra barn och barnbarn i Norge.

Våra barnbarn var entusiastiska över ”Trollgubben”, och det blev så småningom en tradition att barnbarnen kom hem till oss en dag i december och hjälpte till att hänga upp julpynt i hela huset. Efteråt hade vi det mysigt med lussekatter och julmust medan jag läste julsagan.

Barnbarnen växte upp och började själva skaffa barn, och jag och min man blev farfarsfar och gammelmormor. När barnbarnsbarnen var gamla nog var det de som kom och hjälpte till att julpynta hos oss, och efteråt bjöds det på julgodis medan jag läste den gamla julsagan.

Min dotters äldsta barnbarn Silke hade fyllt 10 år, när hon en decemberdag deltog i den traditionella julpyntardagen hemma hos oss. När huset var pyntat sa jag:

– Och nu ska vi höra julsagan om Trollgubben, eller hur?

– Nej tack, gammelmormor, sa Silke genast. Men får jag låna din dator?

En helt ny historia

Förvånad svarade jag ja, och då rusade mitt barnbarnsbarn in på kontoret och skrev snabbt ihop en lite mer modern julsaga som hon sedan läste upp för oss andra. Det handlade om två systrar, Josefine, 15, och Marie, 4. Lillasystern tror på troll, och storasystern är trött på att höra allt strunt om troll.

Men hon blir klokare, för fyra dagar innan jul visar det sig att det faktiskt finns en äkta nisse i huset. Det är en skojare som får speglar att falla ner och som färgar mjölken i kartongerna blå. Även tjejernas föräldrar får smaka på nissens bus, och på julafton är alla i familjen överens om att en skål med risgrynsgröt ska sättas fram, så att nissen också kan få en trevlig julmåltid.

Jag berömde Silke för det fina äventyret, och när jag och min man blev ensamma igen, så konstaterade vi roat att Silke inte hade orkat lyssna på gammelmormors gamla julsaga en enda gång till.

Nu är det snart jul igen, och jag har sparat Silkes berättelse om julnissen och förväntar mig att den ska läsas upp. Mitt barnbarnsbarns reaktion på ännu en omgång ”Julnissen” blir en ny, glad julsaga, och jag hoppas och tror att nya julsagor alltid kommer att kunna berättas i vår familj.