Efter reklamen: se också: Experten om fertilitet: "Vi måste våga prata om ålder"

Mia och jag träffade varandra första gången på en grillfest. Då hade jag varit tillsammans med Nikolaj i en månad och hade sett fram emot att träffa hans vänner. Jakob var en av dem, och jag klickade direkt med honom och hans flickvän Mia.

Vi började umgås som par, vilket var kul. Några månader senare flyttade Nikolaj in i min lägenhet, men vi ville hitta något större och började leta efter ett hus med trädgård. Vi visste direkt när vi hittade rätt.

Mia och Jakob kom förbi och lyckönskade oss. Jag kände att mitt liv var perfekt. Vi var på rätt spår, vi hade ett fint hus och vänner med samma intressen som vi.

Nikolaj friade på nyårsafton. Mia dansade av glädje när jag berättade nyheten. De hade gift sig året innan, och när vi kom tillbaka från vår bröllopsresa avslöjade Mia att hon var gravid.

Mia födde en perfekt liten pojke, och jag kände mig stolt över att vara en av dem hon ringde till först. Vid dopet var vi med som gudföräldrar.

hälsaSå undersöker du dina bröst – steg för steg

Hörde inget från min vän

Några veckor senare blev jag själv gravid. Vi fick veta att vi skulle få en flicka, men Mia verkade inte så intresserad. Det var som om hennes tankar var någon annanstans, och under min graviditet pratades vi bara vid när jag kontaktade henne.

Förlossningen var som ett långt maratonlopp, men till slut låg jag med Petra vid bröstet. Det var så stort. Våra föräldrar och vänner kom för att hälsa på. Från Mia hörde jag inte ett ord, men Jakob skickade ett sms till Nikolaj med lyckönskningar.

En månad senare hade de fortfarande inte träffat Petra. Jag började undra om vår vänskap var över, och blev alltmer irriterad över hur de betett sig. Jag skulle precis radera Mies nummer, när Jakob ringde till Nikolaj. Jag hörde att det var ett allvarligt samtal.

– Vad har hänt?

– Mia hittade en knuta i bröstet när hon slutade amma. Det är cancer …

Jag fick ont i magen och skämdes för att jag haft så elaka tankar. Det fanns en anledning bakom allt. De var rädda för att Mia skulle dö.

Jag sjönk ner i soffan med Petra på armen, och hoppades att Mia skulle kunna förlåta att jag släppt taget om vår relation. Det var det sista hon behövde, och jag skickade ett sms där jag skrev att hon fick säga till om hon ville prata.

Några dagar senare hörde hon av sig, och vi träffades över en kaffe. Jag lyssnade när hon berättade, och vi grät tillsammans.

Jag lovade mig själv att aldrig vara så snabb på att döma någon igen, och tack och lov är Mia på bättringsvägen.