Bengt: Jag överlevde den fruktade sjukdomen
Tio år senare upptäcktes skuggningar på röntgenbilderna av min vänstra lunga …
Jag var 20 år och gjorde min första militära utbildning på A7 Visby, när ryssarna i juni 1952 sköt ner ett svenskt spaningsplan – en DC-3:a med åtta män i besättningen. Tre dagar senare sköts även spaningsplanet Catalina ner när det sökte efter DC-3:an i Östersjön.
När även Catalina-planet blev nedskjutet blev det nästan panik bland våra befäl. I ett tal till oss skrämde de upp oss ordentligt. Vi skulle dessutom inte få någon permission till midsommar. Jag tror inte att vi vid det tillfället hade skjutit ett endaste skarpt skott. Större delen av tiden hade vi mest tränat på att gå i takt och göra honnör. Men efter några dagar lugnade allt ner sig och vi fick vår efterlängtade midsommarpermission.
På hösten fick jag en besvärlig hosta och fick uppsöka sjukan. Jag fick magnecyl av läkaren mot värken i ryggen som orsakades av hostan. Ryktet sa att han i det privata var cykelreparatör!
Började hosta blod
På sommaren flyttade vi ut till Tofta skjutfält. För att ha någon kontakt med det civila så gick det lastbilar in till Visby på lördagarna. Där kunde man gå på bio, och hade man fått tiodagarslönen på 25 kronor kunde man gå på Gutekällaren.
Från vår trupp fick Fransson order att köra permissionsbilen. Jag hade vakten den kvällen mellan klockan 22–02, så jag kunde inte följa med. Surt. Men det skulle visa sig vara en vinstlott!
För när Fransson sent på kvällen lämnade Visby var det tjock dimma. I en kurva körde han rakt fram och voltade över en stenmur. Alla sittande rekryter på flaket spreds över terrängen. Ingen dog som tur var, men de fick skador.
En kväll på väg mot matsalen fick jag ett kraftigt hostanfall. Upp kom först levrat blod, för att sedan fortsätta med klart rinnande blod. I stället för matsal blev det sjukan.
Min lekkamrat och hennes mammas dog
Tuberkulos, TBC, förr kallad lungsot, var en av de många fruktade sjukdomarna som kunde utrota en hel släkt. Min första bekantskap med denna sjukdom fick jag genom min lekkamrat Inga-Britt och hennes mamma vid Janslund i Björkvik utanför Nyköping. De dog båda två med 14 dagars mellanrum. Året var 1940 och jag var nio år. Den gången klarade jag mig.
Tio år senare när jag började arbeta på AGA på Lidingö fick jag genomgå en hälsokontroll. Doktor Björn upptäckte att jag saknade immunitet mot TBC. Det måste jag ha, så jag fick ett Bacillus Calmette Guérin-vaccin. Döda baciller sprutades in för att väcka mitt immunförsvar, samma sak som vi har fått göra nu mot coronaviruset.
När jag sedan mönstrade på vid A7 Visby blev vi läkarundersökta. På röntgenbilderna såg de misstänkta skuggningar på min vänstra lunga. Det hade då bara gått några månader sedan mitt vaccin togs. Var TBC-bacillerna inte döda?
Jag skulle återkomma två veckor senare för en ny röntgen.
Efter sju månaders militärutbildning fick jag förklaringen till min envisa hosta som varit så efterhängsen. Det var TBC, och där hjälpte ingen magnecyl! Det blev ambulans till Follingbo sanatorium strax utanför Visby, där jag bars in på bår.
I tre månader fick jag ligga på vänster sida för att klämma ihop vänster lunga. Alla transporter och toalettbesök gjordes med rullstol. Jag hade tur, för nu hade TBC fått en ny värdig motståndare. Nu hade streptomycinet uppfunnits och även blivit Nobelprisat.
Jag skulle komma att få 120 sprutor av detta underverk innan jag blev immun. Därom visste jag inte innan, och tur var nog det.
Två år på sanatoriet Uttran
En av mina rumskamrater på sanatoriet var en frågvis liten ”sork” på åtta år. Ett stort plus var hans mor. Hon gjorde ingen skillnad på oss – vi skulle ha lika mycket godis på besöksdagarna. Follingbos specialare var vispad äggvita med socker. Gott, men jag vet inte om det gjorde någon nytta? Godare och nyttigare blev det däremot vid påsk, då några gotlänningar fyllde på min toddy med cognac!
Efter påsk skulle det bli underhållning. Charlie Norman skulle komma och spela. Han var en gammal lungsotare som åkte runt på sanatorier och uppträdde för patienterna.
Jag blev utskriven och skulle flyttas till sanatoriet i Uttran i Stockholm. Men det skulle dröja ytterligare en månad, för jag måste få upp konditionen med hjälp av gåstolen.
På Uttran kom jag att stanna i två år. Vid min första kontroll efter utskrivningen var jag åter på ruta ett – TBC:n hade återkommit och tagit ny fart. Jag fick återkomma till Uttran igen. Allt var sig likt, samma sal och samma kompisar.
Nej, en ny patient hade tillkommit. Engberg, en i besättningen på det nedskjutna Catalina-planet, låg i sängen mittemot min. Nu hade TBC:n gjort det som ryssarna misslyckats med …
Engberg hade klarat sig helskinnad ifrån ryssarnas nedskjutning, men två av hans kamrater hade träffats – piloten av ett skott i låret samt en i besättningen av en rikoschett. Det var intressant att få höra hur de under sitt sökande av vrakspillrorna hade blivit anfallna av två ryska jaktplan. De blev nedskjutna men fick se ett västtyskt lastfartyg, Münsterland, som de kunde styra mot. Där kunde han nödlanda.
Allt hade iakttagits ifrån lastfartyget, så när de ryska planen återkom för att avsluta angreppet hade fartyget lagt sig som en sköld framför Catalina-planet, vilket räddade deras liv.
Jag fick en dödsdom
Med Engberg fick jag ett mycket aktivt friluftsliv. Våra tidigare biljardspel och kortspel utökades med promenader. Vartefter våra ”uppetider” förlängdes, så ökades även våra promenader. Vi började gå fram och tillbaka till Tumba.
En dag tog Engberg kurs mot E-ettan. Där började nu den nya motorvägen E4:an byggas. Vi var säkert de första gångtrafikanterna som gick där med kurs mot Södertälje. Vid första avfarten tog vi vägen tillbaka mot Uttran – en promenad på en mil. Inte illa för lungsjuka!
Jag skulle aldrig bli 30 år
Efter ett halvår blev jag nedkallad till läkaren. Dessförinnan hade jag fått genomgå en bronkoskopering. En hemsk upplevelse! Ett långt rör med optik i spetsen kördes ner i lungan. Jag trodde ju att det bara var en koll innan utskrivningen …
Chocken var stor när överläkaren förklarade för mig att jag hade blivit immun mot streptomycinet. De hade inget mer att erbjuda mig. Nu skulle TBC:n börja sprida sig …
Jag hade två år kvar att leva. Jag skulle aldrig bli 30 år. Jag hade ofta sett när en avliden patient hade transporterats bort över gården till likboden, och nu skulle jag bli en av dessa.
Hosta med kapade revben är ren tortyr
Men så berättade läkaren att det fanns en ny patrull som åkte runt bland sanatorium och opererade de som ansågs kunna bli botade. Jag hade fortfarande en frisk lunga och kunde vara ett lämpligt fall. Om jag ville så kunde jag anmäla mig till en operation, men det var inte han som bestämde vem som valdes ut. Jag anmälde mig!
När jag lämnade Uttran var Engberg fortfarande kvar. Där bröts tyvärr vår kontakt. Han var ungefär tio år äldre än jag. Om han fortfarande lever så har han passerat 100. Vid mina 92 år är jag nu en av de få överlevande som har upplevt den här dramatiska perioden i Sveriges historia.
Vi blev två stycken som blev opererade på Södertälje lasarett av doktor Björk. Efter operationen var det jobbigt med de nödvändiga hostningarna för att det inte skulle bli lunginflammation. Med ett brutet revben gör det ont att hosta, med flera kapade är det en ren tortyr!
Efter ett par månader fick jag tillbringa tre månader på ett konvalescenthem i Skåne. Det var avlidna lungsjuka som hade donerat pengar till en fond där man kunde söka bidrag. Jag sökte och tackar så mycket för den tiden.
TBC kunde utrota hela släkter. Denna farsot är nu utrotad i Sverige, men lever kvar i Afrika. Jag överlevde, men det tog fem år av mitt liv innan jag åter var arbetsför. Jag lever nu ett gott liv och har endast besvär vid förkylningar med andning.