Lars Lerin: Det tar tid att vänja sig vid att vara lycklig
När Lars Lerin och maken Manoel ”Junior” Marques köpte sitt hus kring mitten av 2010-talet stod snabbt Värmlandsnytt inne på tomten. Kommunordföranden var själaglad och stoltheten spred sig när bygdens store son berättade att det var något med de här trakterna som gjorde att han tänkte rota sig här.
– För det mesta trivs jag med att vara ensam, men jag skulle aldrig stå ut om jag inte visste att Junior också bodde här. Det känns tryggt att någon finns här och tar hand om mig. Jag tycker det är svårt att leva enbart för min egen skull. Om Junior är bortrest en längre period blir jag frustrerad och då får jag intala mig själv att det inte är meningen att jag ska gå och vänta på honom. Men samtidigt är det gott att vara en ägodel för jag tycker det känns otryggt att vara fri.
Han ler och tillägger på klingande, len värmländska att ”Det tar tid att vänja sig vid att vara lycklig”.
Se också: 5 saker du kanske inte visste om Lars Lerin
Kärleken Junior från Brasilien
Deras kärlekshistoria skildrades närgånget i ”För dig naken” som blev en succé på bio. Filmen berättar om Lars längtansfulla sökande efter kärlek, hur han och Junior finner varandra via internet. Vi får vara med vid deras första nervösa möte på Arlanda flygplats och följa deras trevande försök att leva tillsammans. I början kunde de bara prata hjälpligt på engelska med varandra och Junior åkte fram och tillbaka till hemlandet Brasilien flera gånger innan det blev förlovning. För fyra år sedan vigdes de av Margot Wallström.
– Junior hade helt enkelt tålamod med mig och väntade ut min rädsla och osäkerhet. Jag hade ju sökt kärleken i åtta år, letat och hoppats, tröttnat på att försöka hitta den rätte. Men Junior stod kvar trots alla kriser och uppbrott. För första gången kände jag att jag dög precis som jag var.
Mamman rädd för sonens läggning
Redan tidigt i livet fick Lars veta att han inte var som andra.
– Jag växte upp i ett HSB-hus i den lilla bruksorten Munkfors och min mamma var hysteriskt rädd för att jag skulle vara homosexuell eftersom jag var så feminin.
Missa inte: Lars Lerin blir SVT:s julvärd 2020
”Tösa”, ropade barnen efter honom i skolan, för att han lekte mest med flickor.
– Det gjorde inte mig så mycket. Men mamma tog ju illa vid sig och det var hennes skräck som gjorde mest ont. Hennes tårar gjorde att jag tidigt stängde av mina egna känslor och började umgås med svarta tankar om att inte duga.
Pappa Jonny, den gamla landslagsstjärnan i bandy som även drev en klädaffär, hade ingenting emot sonens personlighet men förblindades av samtidens normer.
– Oron att jag skulle bli onormal och olycklig planterades även i honom. Men ända sedan jag blev vuxen och kom ut med min homosexualitet så har jag haft ett bra förhållande till mina föräldrar. Mamma är min själsfrände. Vi har samma humor, skojar om allt och ringer varandra varje dag. Under livet har vi pratat i all oändlighet och det är hennes stora sorg att hon var så dum. Men hon gjorde det av kärlek, hon visste inte bättre.
Drömde om att bli konstnär
Som barn drömde Lars om att bli konstnär eller författare men det var på gymnasiet han satte i gång på allvar. En helg när Lars föräldrar var bortresta började han måla på några skivor masonit hemma hos lantbrukaren Arvid och hans hushållerska Astrid. Det var här hans skapande började och det var hos dem han hittade lugnet och tryggheten han saknade. Det han hade svårt att uttrycka med pensel och färg fick i stället sin form i skrivboken som så småningom blev en av hans första böcker: Det tysta köket.
Det går inte att ta miste på hur mycket hushållerskan i byn Jonhål har betytt.
– Astrid var ganska mobbad så vi var på samma våglängd. Och det var nästan exotiskt att komma in i hennes vardag och få en paus från puberteten och utanförskapet. Här behövde jag inte anstränga mig för att vara tuff och åka moped utan kunde gå ut med hö till korna och klyva ved.
Tablett- och alkoholberoende
I början av 80-talet bar det i väg till konsthögskolan Valand i Göteborg, och Lars drabbades för första gången av panikattacker av social fobi när det inte gick att gömma sig för folk längre. För att klara av studierna fick han lugnande tabletter.
Sedan hamnade Lars i en ond spiral av tablett- och alkoholberoende under en stor del av hans vuxna liv. Han självmedicinerade för att övervinna sin rädsla och blyghet.
– Det som skrämde mig var möten med människor, att våga ge sig hän och lita på andra.
Han klarade att få sina verk skärskådade av kritiker med hopknipna munnar, men att möta köer av människor vid utställningar kunde göra honom helt ”ödelagd av skräck”. Som en gång på 80-talet i Karlstad när Lars vägrade följa med in. Officiellt fick konstnären förhinder men låg egentligen raklång på golvet i en Volvo 240 på parkeringsplatsen tio meter utanför galleriet…
– Till slut kunde jag inte leva utan tabletterna, och när mitt mångåriga, alkoholindränkta, förhållande med en norsk man tog slut så hamnade jag i en djup livskris. Jag drack mer och mer för att döva mig. Till slut var jag lite grann som en robot som gick upp ur sängen för att leva endast för mina föräldrars skull.
Hamnade på avgiftning
Lars kom till ett behandlingshem, gick igenom en avgiftning och började frigöra sig från beroendet och besattheten. Långsamt fann han en väg tillbaka till sig själv.
– Jag målade som i vanmakt, av förtvivlan och frustration. Jag var tvungen att få ur mig all sorg och bli av med min tomhetskänsla. I grund och botten var det nog fråga om ett överlevnadsprojekt, som att födas på nytt och kunna återvända till ljuset.
Lars är sedan länge en av Nordens främsta akvarellmålare , och förra året blev han dessutom folkkär. Hans prat i Sommar i P1 gick rakt in i hjärtat på hundratusentals lyssnare.
– Det är konstigt att det inte griper tag mer i hjärtat, detta att det har gått så bra. Men det är tyvärr bara vardagssaker som gör att jag kan känna mig lycklig. Det hänger mycket på mig själv om det ska bli bra eller inte. Det andra är ju mer en bonus som ger livet lite extra plus i kanten.
– Jag tänker inte på framtiden. Min bästa tid är nog nu – det är bara det att jag inte vill bli gammal.
Lars Lerin vill inte bli gammal
För några år sedan fyllde Lars 60 år.
– Jag tål det inte, det yttre förfallet. För mig kan det vara skrämmande att perspektivet framåt är så kort, jag har ju missat så många år när jag satt fast i missbruket. Jag är inte redo att bli pensionär, jag hann ju knappt vara tonåring.
Under kortare perioder följer han med maken till hemstaden Coroatá i Brasilien men känner sig snabbt vilsen utan sina rutiner och sitt arbetsbord.
– Jag älskar Juniors familj men det är insekter överallt och jag har svårt att tåla hettan. Min man har tio syskon och kan prata och umgås i det oändliga medan jag blir allt otåligare i värmen. De brukar rikta en fläkt mot mig och servera mango för att jag ska uthärda, säger han och skrattar högt.
Allra helst skulle Lars vilja leva på en öde ö mitt i havet som Tove Jansson och hennes kvinna gjorde i perioder. Han kan drömma om att sitta i den tysta stjärnklara natten och vara bara vara människa.
– Varje dag tänker jag på att det är ett mirakel att jag har fått allt jag inte trodde jag skulle få. Både familj och kärlek. Det här är min tid, mina avtryck i gräset, min tid som vittne på jorden.
Det här är Lars Lerin
- Namn: Lars Ivar Lerin.
- Född: 2 april 1954 i Munkfors i Värmland.
- Utbildning: Konsthögskolan Valand i Göteborg 1980–84.
- Bor: Västra Skagene på Hammarö.
- Familj: Gift med Manoel Marques sedan 2009 (f d dansare som jobbar som museireceptionist) kallad Junior, samt katterna Luther och Gnistan. Mamma Gerd och pappa Jonny som vårdas på sjukhem. Båda bor i Värmland.
- Yrke: Konstnär och författare. En av Nordens främsta akvarellmålare och säljer tavlor för sexsiffriga belopp. Kommer ut med en ny bok varje år och har skrivit 50 stycken sedan 1983.
- Också uppmärksammad för: Dokumentärfilmen ”För dig naken” som visades i SVT i december 2012. Sitt bejublade sommarprogram i P1 och den egna konsthallen och museet Sandgrund i Karlstad.
