Lars Bygdén: Min fru gav sina sista krafter till våra barn
När sångaren och låtskrivaren Lars Bygdén för fem år sedan påbörjade inspelningen av sitt fjärde album Dark Companion anade han inte att skivsläppet skulle komma att dröja ända fram tills hösten 2018. Döden kom emellan.
Gravida fruns svåra smärtor
Under den där sensommardagen i studion fick han ett oroväckande samtal. Hans gravida hustru Ulrika Jönsson hade tvingats uppsöka sjukhus akut. Hon hade en längre tid haft svåra smärtor i bäckenet, men på mödravården ansåg man att det handlade om foglossning, alltså ”normala” besvär.
– Hon hade ont under hela graviditeten och förlossningen blev en mardröm. Hon bad om att få dö, så ont hade hon. Till slut förlöstes vår son Buster med kejsarsnitt. Vi trodde att hon skulle återhämta sig snabbt. Men hon blev aldrig bättre, säger Lars.
Friskförklarad från cancern
Istället tvingades hon upprepade gånger söka vård för smärtor under resterande delen av hösten. Eftersom hon drygt tio år tidigare diagnosticerats med livmoderhalscancer började man misstänka ett återfall. Hon hade behandlats framgångsrikt och man hade avstått från en större operation som drastiskt skulle ha minskat hennes chanser att kunna få barn.
Vid det första cancerbeskedet var hon inte ens trettio fyllda och hade hela livet framför sig. När hon så småningom blev gravid med Sally, född 2009, kände de sig lyckligt lottade. Ulrika gick på regelbundna kontroller och var friskförklarad, de var nyblivna föräldrar och livet tuffade på.
Led hela julen
Han stillnar ett ögonblick innan han i minnet återvänder till senhösten 2014, då mardrömmen började om. Prover togs strax före jul, men något besked skulle de inte få förrän efter alla helger.
– Det blev en fruktansvärd jul. Ulrika var jättedålig och vi gick runt i en bubbla av oro för det kommande beskedet, samtidigt som vi försökte fira jul för barnens skull. Vi försökte verkligen hålla oron stången och bitvis gick det bra. Man klarar mer än man tror…
Beskedet kom som en chock
Även om de var förberedda på ett negativt besked kom det ändå som en chock.
– Vi hade ju hoppats in i det sista. När vi fick veta att cancern var tillbaka satte vi oss i en park och höll om varandra, sörjde tillsammans. Det var så mycket känslor i omlopp. Panik, ångest, oro. Vad skulle hända nu? Vi pratade tidigt om att jag kanske skulle bli ensam med barnen och vi valde också att berätta för dem att deras mamma var sjuk, säger Lars och tillägger att till en början fanns det hopp om bättring.
Cellgifter och strålning sattes in. Men cellgifterna fungerade inte och då återstod bara strålning. Mot alla odds blev Ulrika bättre och sommaren efter återfallet verkade all cancer vara borta.
– Det kändes helt fantastiskt och vi var jätteglada. Som genom ett mirakel hade Ulrika blivit frisk. Hon mådde bra och allt kändes plötsligt hoppfullt igen!
Så kom hösten och med den nya symtom och smärtor. Cancern var tillbaka. Och den här gången gavs inget hopp om bot. Sjukdomen bedömdes vara kronisk.
– Det gick knappt att ta in. Vetskapen om att Ulrika skulle dö. Man försökte hålla sjukdomen i schack med cellgifter, men de hjälpte inte. Vi gick in en ny fas i våra liv där man gör saker för stunden och inte tänker framåt så mycket, säger Lars sakta.
Släktingar ställde upp
Han beskriver en vardag präglad av sjukdomen. Familjen tog stöd av anhöriga som hjälpte till med barnen och alla de bestyr som ingår i ett hushåll. Det fanns mörka stunder då tröttheten och ångesten kanaliserades i form av småtjafs och gräl. Men det fanns också många ljusa, glada stunder.
– När vi lagt barnen kunde vi sitta och mysa i soffan. Vi kollade ofta på lättsamma serier som Bonde söker fru och skrattade mycket. Man gör så gott man kan och det är märkligt hur man som människa kan anpassa sig och hitta glädje mitt i det mörka. Man orkar liksom inte gå runt och vara sorgsen och rädd hela tiden, säger han och tillägger att barnens behov bidrog till en vardagsrutin som ändå måste fortsätta.
De dagar då stämningen hemma blev alltför tung flydde Lars till sin studio. Det som egentligen skulle ha varit klart omarbetades.
– Det blev en slags terapi, men också en flykt från det som var svårt. I studion fann jag ro och kunde fokusera på annat än Ulrikas sjukdom. I efterhand kan jag se att jag inte klarade att släppa iväg skivan förrän jag hade släppt iväg Ulrika.
– Albumet blev min mörka följeslagare ända till slutet och många av låtarna handlar om henne, om oss och om sjukdomstiden.
Lättnad mitt i sorgen
Månaderna innan Ulrika dog var tröstlösa. Hon blev successivt sämre och kunde till slut inte gå, smärtorna var outhärdliga. Lars berättar att de valde att låta barnen vara med hela vägen. De fick träffa sin mamma innan hon dog och efter att hon somnat in och fick vara med och göra henne fin för begravningen.
Lars måste samla sig innan han klarar att berätta om dagen då Ulrika gick bort, 42 år gammal. Det var den 11 november 2017. Bara ett drygt år har gått, sorgen och saknaden är ständigt närvarande. Samtidigt vill han inte gräva ner sig. Livet går vidare. De glädjefyllda dagarna blir allt fler, de dystra färre.
– Även om jag inte önskar någon vår erfarenhet så finns det ändå ett stråk av lättnad mitt i sorgen.
– Ulrika led så mot slutet och för henne var det en befrielse att slippa ifrån smärtorna och ångesten. Även om hon inte ville dö från sina barn, hon ville vara kvar och se dem växa upp. Att det inte skulle bli så var den största sorgen för henne, säger Lars och berättar om hur hon på samma gång var medveten om vad som väntade, men ändå inte ville tro det.
– Vid ett tillfälle sa hon att hon inte trodde på att hon skulle dö, att hon kände på sig att hon skulle bli frisk, vad läkarna än sa. Hon vägrade att ge upp.
Den sista tiden låg hon på ett sjukhem och var stundtals knappt kontaktbar. Men när barnen kom så lyste hon upp och fick oanade krafter.
– Jag vet inte hur hon bar sig åt, men hon satt upp och pratade och skojade med dem, försökte vara som vanligt för deras skull. Så snart de gått sjönk hon ihop helt utmattad. Hon gav sina sista krafter till dem. Hon var en fantastisk mamma och människa. Rolig, speciell, begåvad och kärleksfull. Så mycket talang. Så mycket humor.
Lars torkar en tår samtidigt som ett leende letar sig fram i mungipan.
– Varje dag tänker jag på vår interna humor och grejer som vi kunde gapskratta åt. Ofta dyker det upp saker jag hade velat berätta för Ulrika. Jag vet ju exakt hur hon hade reagerat, vad hon hade tyckt!
– Hon är väldigt närvarande i våra liv och vi pratar ofta om henne. För jag saknar henne inte bara för min skull utan också för barnens, som måste växa upp utan sin mamma. Hon var väldigt bra med dem, påhittig och fantasifull, och hon älskade dem över allt annat.
Hatkärlek till musiken
Idag har familjen hittat tillbaka till en fungerande vardag. Barnen går i skola och på dagis och på eftermiddagar och kvällar håller Lars i taktpinnen. Han säger att han som ensamstående pappa gör så gott han kan, men att han inte är någon lekledare direkt.
– Nä, barnen har inte en massa fritidsaktiviteter som många andra barn. Vi bara är och mår ganska bra ändå. Barnen verkar trygga, säger han.
För Lars har musiken kommit tillbaka. Under den tyngsta perioden när Ulrika var sjuk orkade han inte skapa. Och det har funnits stunder då han har velat släppa musiken helt.
– Jag har haft en slags hatkärlek till musiken. Ett tag kände jag att jag mådde så mycket bättre när jag inte skrev musik. Var det värt att fortsätta? Var jag tillräckligt bra? Men nu känns det plötsligt roligt igen.
– Jag känner mig stolt över skivan och vet att Ulrika också hade varit glad och stolt för min skull.
Av Maria Zaitzewsky Rundgren
Foto: Jennifer Glans, privata
Det här är Lars Bygdén
Ålder: 45 år.
Familj: Barnen Sally, 9, och Buster, 4.
Bor: I Midsommarkransen i södra Stockholm.
Gör: Sångare och låtskrivare, aktuell med skivan Dark Companion.