Laila lämnade Jehovas: Jag förlorade hela min familj
Många nätter låg hon vaken och oroade sig för Harmagedon, domedagen.
– Min mamma hade berättat att det skulle bli vulkanutbrott, översvämningar och våldsamma jordbävningar som slukade människor. Naturkrafterna skulle ta livet av alla, förutom de få Jehovas vittnen som levde efter reglerna, berättar Laila Andersen, i dag 43 år.
Efteråt skulle de överlevande få städa upp på jorden. De skulle ta bort liken av grannar, vänner och andra de kände, som fåglarna då redan skulle ha hackat på och ätit av.
Laila fick lära sig att det bara var de som klarade att följa i Jehovas fotspår som skulle överleva Harmagedon. Som liten flicka var hon förtvivlad; hon skulle ju inte klara det. Hon syndade ju eftersom hon var förälskad i en pojke i skolan och han var ”världslig”.
Laila tänkte ofta på honom, trots att hon försökte göra allt för att inte göra det. Hennes mamma hade ju sagt att Jehova kunde läsa alla hennes tankar – och var hon än var såg Jehova henne.
Laila var livrädd. Särskilt skrämmande var det när det var oväder och när det talades om krig på nyheterna. Var det nu Harmagedon skulle komma?
Som barn bad hon till Jehova varje kväll. Hon bad om förlåtelse för sina syndiga tankar och för att hon var förälskad i fel pojke.
Fjärde generationens Jehovas vittne
Laila växte upp som fjärde generationens Jehovas vittne. Hennes farfars far bodde i USA några år, och när han återvände hem till Norge med sin nya tro fick resten av familjen finna sig i att bli Jehovas vittnen.
Lailas mormor blev omvänd av Jehovas vittnen, som kom och knackade på hemma hos henne. Hon lät döpa sig när Lailas mamma var i tonåren.
Laila minns sin barndom som mörk och skrämmande på grund av religionen, men det kom också något gott ur den – som tonåring träffade hon nämligen mannen i sitt liv, Tommy Andersen, på ett möte i Rikets sal. Tommy var också uppvuxen i organisationen; hans mamma hade gått med när han var liten baby.
Laila och Tommy gifte sig och fick tre barn. Tommys pappa, farmor, farfar och faster tillhörde inte trossamfundet, och han minns detta som traumatiskt. Skulle de verkligen dö i Harmagedon eftersom de inte bekände sig till ”sanningen”?
Tommy hade ifrågasatt sektens etablerade sanningar så länge han kunde minnas. Men vägen att lämna samfundet var ändå lång. Från sommaren 2006 var Tommy öppen med att han inte trodde på Jehova. Två år senare gick han ur.
– Under de två åren hade familj och vänner dragit sig undan, och när Tommy gick ur blev han utstött samma dag. Jag minns att jag inte kunde förstå det. Min mamma hade ju sagt till Tommy att hon älskade honom som en son, berättar Laila.
Själv tyckte hon att det var svårt att tro på en gud som skulle döda mannen hon älskade på Harmagedon. Men Laila brottades även med tankarna på det faktum att hon skulle bli utstött om hon gick ur. Hennes mamma, pappa och systern, som var hennes bästa vän, skulle behandla henne som luft. Hon fasade också för Harmagedon, men hade gjort sin egen lightversion av domens dag. Den gick ut på att alla utom riktigt onda människor, som Hitler och Mao Zedong, skulle komma till paradiset.
Klippte banden med barnbarnen
Laila lämnade Jehovas vittnen tre månader efter sin man. Hon berättar om det sista telefonsamtalet med sin mamma. Det var ett samtal som präglades av avstånd och kyla. Mamman sa att hon måste skynda sig eftersom hon och barnbarnen som tyckte så mycket om henne skulle gå på bio.
– Det sårade mig, för mina tre barn tyckte ju också mycket om sin mormor. Hon klippte banden väldigt lätt.
Lailas pappa höll mest tyst, men sa att han stöttade religionen helt och hållet. Systern var den enda som visade några känslor, minns Laila. Hon upplevde det som att lillasystern var uppriktigt ledsen över att hon måste ta avstånd från Laila.
– Det var fruktansvärt att känna sig så lite värd, och det kändes förfärligt att det drabbade våra barn lika hårt som Tommy och mig. Jag hade faktiskt inte trott att de skulle vara så brutala mot barnen.
– Vår familj var väldigt nära min systers. Hon hade också tre barn och jag bönföll henne gråtande i telefonen att barnen skulle få ha lite kontakt. Men hon och hennes man var stenhårda. När vi hade lämnat samfundet fick vi också ta konsekvenserna av det.
För Laila och Tommy har de nio åren utanför varit bra. Men de har också gått igenom en sorgeprocess över att de förlorade så många av sina nära och kära.
– Det gör fortfarande ont, men i sorgen över alla vi mist satte vi fokus på våra barn och vår familj. Vi har alltid stått varandra nära och nu blev relationen ännu starkare. Tommy och jag gjorde allt vi kunde för att göra livet utanför så bra som möjligt. Vi reste utomlands och vi hyrde stugor och vandrade i naturen. Det blev många och sena samtal när vi satt på verandan invirade i våra täcken, minns Laila.
Lyckligtvis hade de Tommys pappa och flera av hans släktingar och vänner som aldrig tillhört Jehovas vittnen, och de stöttade familjen.
Ångrar att hon inte gick ur tidigare
– Jag är glad över att Laila, barnen och jag lyckades ta oss helskinnade ur sekten och landa som en hel familj. Det är ovanligt att ett äktenskap håller för den stora påfrestning som det innebär att bryta sig loss, säger Tommy, som lägger ner mycket tid på att stötta andra som har lämnat Jehovas vittnen. Han driver Facebooksidan Fakta om Facebookgruppen ”Jehovas vitner” och upplever att familjer sällan klarar av att komma hela ur samfundet.
För ett par år sedan var Laila i Haugesund där hon växte upp och där de flesta i hennes familj bor. En kväll när hon satt på en uteservering i hamnen gick hennes syster och svåger plötsligt förbi. Laila fick ögonkontakt med dem, men då ökade de på stegen. Även om Laila egentligen ville så sprang hon inte efter dem. Hon visste att det inte skulle leda till något bra, hon skulle bara bli ännu mer förkrossad.
– Jag har aldrig ångrat att jag gick ur, men jag hoppas att mamma, pappa, resten av familjen och våra nära vänner är ledsna över att de stötte bort oss. Jag ångrar däremot att jag inte gick ur tidigare. Jag hann bli 34 år innan jag fick tillräcklig styrka och mod för att tänka utanför bubblan – och ta mig utanför den. Jag är evigt tacksam över att Tommy inte gav upp, utan fortsatte att stötta mig så att barnen fick möjligheten att leva ett normalt liv med sin pappa – och jag med min älskade man.
Lailas föräldrar, syster och svåger har erbjudits att läsa artikeln och komma med kommentarer. Systern och svågern har inte hört av sig. Mamman skriver i ett sms att hon tackar för erbjudandet men inte orkar läsa artikeln. Hon skriver att det känns fel för dem att föra en offentlig dialog om förhållandet i familjen, men att de tycker om Laila, Tommy och de tre barnbarnen och har foton av dem i sitt vardagsrum. Hon skriver att de har fina minnen från tiden tillsammans och att de tänker på dem med kärlek varje dag. Samtidigt understryker hon att de är bundna av ett tysthetslöfte att interna förhållanden inte ska offentliggöras.
Stöttar andra som lämnar Jehovas
Tommy Andersen hjälper andra som funderar på att gå ur eller som redan har lämnat Jehovas vittnen. Han håller i Facebooksidan Fakta om Facebookgruppen ”Jehovas vitner”. Tommy berättar att hans och Lailas historia tyvärr inte är unik.
– Strategin är att behandla de utstötta som döda. Jehovas vittnen fryser ut dem så att de som har lämnat organisationen ska känna saknad och längtan – och efterhand komma tillbaka till Jehovas vittnen och återförenas med familjen. Om du säger att du tror på Jehova är du välkommen tillbaka. Det är rätt och slätt känslomässig utpressning, säger Tommy.
Han förklarar att det inte handlar om att familjen inte längre tycker om släktingarna, utan om fruktan för Harmagedon, domedagen.
Smärtsamt att bli avvisad
– Att bryta helt med sin kulturella uppväxt är en oerhört tuff resa som kräver enormt mycket. De som stannar kvar upplever det som obegripligt att någon som står dem nära väljer att överge dem. Det är ju inte bara tron de lämnar, utan familj, vänner, semestrar, ja, faktiskt hela livet. För dem som stannar kvar fortsätter ju livet som förut, säger psykologen Hedvig Montgomery.
Det kan bli svårt att förstå varandra, avståndet blir för stort mellan dem som lever som de alltid har gjort och dem som upplever organisationen som en tvångströja.
– Att bli avvisad är något av det som gör mest ont för oss människor. De som blir kvar upplever kanske att de som lämnar tar avstånd både från dem och från hela deras livssituation. Att stöta bort dem är också ett sätt att skydda sig själv. Men det är ingen särskilt hållbar strategi. En son eller dotter, bror eller syster fortsätter ju att vara det, säger psykologen.
Hon har sett att ”luftfasen” har gått över och att man har återupptagit kontakten, vilket har känts bra för de inblandade.
Men detta kräver något av båda parter, och att båda har den insikt som behövs för att kunna reparera relationen.
Av Kjersti Salvesen
Foto: Geir Dokken, Siv Johanne Seglem/Dagbladet Översättning: Anette Bülow