Laila: Jag smygdrack lådvin i garderoben
Det tog mig väldigt hårt när jag förlorade min far i cancer. Jag la allt mitt fokus på studierna på högskolan, men det var tufft. Jag hade redan tidigare känt att jag hade svårt att hänga med.
Eftersom jag ville undvika att dras ner i en negativ spiral av sorg, berättade jag ingenting för kurskamraterna om de tuffa åren, då jag hade sett min egen far tyna bort, eller om hur jag nu ständigt brottades med saknaden efter honom. Jag bestämde mig för att min sorg inte hade något med studierna att göra. Jag ville gå vidare och jag trodde att stänga in känslorna var det bästa sättet att göra detta.
Min familj blev väldigt splittrad när pappa gick bort. Vi sörjde nog var och en på sitt sätt. Att bo hemma i vuxen ålder och plugga på högskola var såklart också väldigt påfrestande.
Flyttade in hos kompisen
Ovanpå allt så hade jag sedan tidigare ett väldigt lågt självförtroende efter att ha varit mobbad under skolåren. Det påverkade hur jag trodde att andra såg på mig och i förlängningen mina förväntningar.
Vid samma period bad en väninna mig att flytta in med henne. Hon hade blivit sjukskriven och behövde någon att dela boendekostnaderna med och jag bodde hemma fortfarande.
Som student tyckte jag att det lät bra att dela bostad. Innan jag flyttade in satte min väninnan upp regler för det gemensamma boendet. Det skulle inte förekomma någon rökning; eftersom jag hade astma såg jag en sådan regel som självklar. Det skulle inte heller finnas någon alkohol, vilket jag tyckte var absurt.
Jag tog gärna något glas vin till maten och några öl på krogen då och då. Jag ville gärna koppla av med ett glas vin när jag kom hem till vårt gemensamma bo ende efter en lång dag av hårda studier.
För att inte hamna i onödigt bråk med väninnan stängde jag därför in mig på mitt rum och sa att jag skulle plugga. Jag gömde vinet längst in i garderoben i mitt rum för att min väninnan inte skulle få syn på den, om hon av någon anledning skulle gå in på mitt rum för att låna någonting.
Låtsades att det var juice
I och med att hon var hemma hela dagarna på grund av sjukskrivning så var hon också väldigt sällskapssjuk. Jag åt middag med henne varje kväll och fick ofta höra kommentarer i stil med att jag var tråkig som alltid satt på mitt rum när jag kom hem på eftermiddagarna.
Det slutade med en sorts kompromiss. Jag satte mig vid middagsbordet med vin i ett vanligt dricksglas och låtsades att det var juice eller någonting sådant.
När jag tänker tillbaka på den här tiden, tror jag att mitt beteende var någon form av tonårsuppror, trots att jag var en bra bit förbi tonåren. Jag förnekade för mig själv hur mycket jag drack.
Ett lådvin på tre liter kunde gå åt på någon vecka. Det var ren och skär förnekelse. Egentligen tror jag att jag gömde boxen i garderoben för att jag själv skulle slippa se att jag hade en stor vindunk inne på mitt rum. Jag skämdes över att behöva smussla med mitt vindrickande.
Under sju veckor köpte jag minst tre sådana lådor. Det kan ha varit mer. Under helgen gick det åt mer än på veckodagarna. Då satt jag inne på mitt rum och ”pluggade” eller satt i vardagsrummet med väninnan och drack ”juice”.
I dag förstår jag inte hur min väninna inte kunde märka något. Eller märkte hon och lät bli att konfrontera mig? Jag vet inte …
Vi bodde ihop i ungefär sju veckor, innan jag fick besked att jag hade fått en studentbostad och valde att flytta dit i stället.
Kände mig låst
Jag hade ett behov av att bo själv. Jag kände mig låst hos min väninna och alltför påverkad av hennes tjat om att jag var tråkig. Till henne sa jag att det inte gick att tacka nej när man väl hade anmält intresse för en bostad och blivit erbjuden den. Det var väl en sanning med modifikation. Det var min allra första egna lägenhet och jag kunde nu ha lådvinet stående framme på bänken.
Ofta åkte det in i skafferiet när någon kom på besök. Jag intalade mig själv att det var för att kunna koppla av från de hårda studierna. Men egentligen var det för att slippa tänka. Slippa tänka på studier. Slippa tänka på mobbning, cancer och död.
På helgerna gick jag ut på krogen med kurskamraterna och andra vänner och tog några öl, emellanåt gick jag också till studentpuben. Men det jag drack hemma sa jag inget om till någon. Jag bjöd heller aldrig någon som var på besök hos mig på vin, så om någon såg boxen i skafferiet kan de mycket väl ha trott (intalade jag mig själv) att det var samma låda som sist.
Min lägenhet var min fristad, så dit släppte jag sällan in någon. När jag till sist slutade plugga fick jag snabbt tag på både jobb och ny lägenhet och kunde därför flytta ifrån studentlyan. Jag fortsatte att koppla av med vin efter jobbet. Vinboxarna slutade jag med, men det blev en flaska vin i veckan i hemlighet och flera krogrundor på kvällarna med en annan väninna. Någonstans i denna veva vaknade jag till och fick syn på vad jag gjorde.
Hjälp att hantera sorgen
Jag började gå hos en kurator och fick hjälp med att hantera både sorgen, mobbningen och bilden av hur andra såg på mig, min svaga självkänsla. Jag förstod hur destruktivt det är att dricka vin i hemlighet. Hur man börjar komma på ursäkter för sig själv som man efter ett tag börjar tro på som att man behöver vinet för att kunna koppla av. Man kan inte koncentrera sig utan vinet. Det inte är så mycket, det finns de som dricker mer. Man tänker att man inte är alkoholist, eftersom man tror att man kan hantera det.
I efterhand kan jag erkänna att jag definitivt inte kunde hantera drickandet. Måste man dölja att man dricker och hur mycket man dricker, då har man problem.
Det var den insikten som fick mig att sluta. Jag växte upp och förstod att jag hade ett val. Antingen kunde jag dricka eller så kunde jag låta bli. I dag kan jag ta en öl till maten när jag äter ute med vänner eller familj eller kanske några glas vin med vännerna när vi firar någonting. Men det är på en helt annan nivå. Häromdagen drack jag faktiskt en öl till maten, men drack knappt upp 33 cl burken. Jag var helt enkelt inte sugen.
Laila
Läs också:
Petra: Jag vände ilskan mot pappas missbruk inåt