Krönika: I min tystnad föddes också det mest högljudda vrålet
D
et finns så mycket jag skulle vilja berätta; att ta det från början när jag en vacker dag i november föds utan att andas på 5 min - till när min mor lutar sin kind mot min axel och dör i min famn.
Allt som hänt i mitt liv, hur det ena ledde till det andra. Hur allt hänger ihop; hur val, känslor och beteenden flätas ihop från våra förfäder med våra nutida liv.
Hör Irene förklara varför hon lämnade sina barn här:
Men i stället hoppar jag rakt in i en mindre del av min historia, punkten där jag väljer att bryta tystnaden. Det är inte den slags tystnad då vi lyssnar och nyfiket funderar på vad det är som sägs. Nej, det är den slags tystnad där vi tiger, där vi lyder, där vi lärt oss att inte ifrågasätta, där vi lärt oss att våra egna viljor och åsikter inte spelar någon roll. Den slags tystnaden som ständigt är en blinkande fyr vid havets kant och som ser till att alla tar sig i land när det stormar. Så låt oss hoppa in i en liten del av mitt liv.
Jag rättar till min tröja som efter 17 timmars resa över Atlanten sitter klibbigt runt min överkropp. Jag kliver av flygplanet och möts av det vackraste jag vet i livet, mina barn. Jag omfamnar dem och vi kliver ombord på samma flygplan som jag nyss anlänt med.
Flyget lyfter och tar oss tillbaka till Sverige från Alaska. Jag vet att det endast är två månader vi har tillsammans, men längtan och saknaden jag har känt, gör att när jag ser dem, faller all tid och rum bortom verkligheten. Vi leker, vi kramas, vi njuter av att bara finnas i varandras närhet i två månader. Vi kliver sedan tillsammans på flygplanet, som ska ta dem tillbaka till Alaska. Saknaden och längtan, som jag vet snart kommer, gör att mina ben blir till seg kola och jag har svårt att gå ombord på planet. Men de har ett liv, de har en far i Alaska.
När vi väl landat i Alaska kliver vi av flygplanet, där står en man som ödmjukt en gång i tiden tittade mig i ögonen och sa att jag var allt. Nu möter han inte ens min blick. Jag är inget, jag är luft.
Han tittar ner i marken och tar barnen i varsin hand. Går sedan till bilen som vi köpte tillsammans för 5 år sedan. Jag brister om och om igen för varje andetag jag tar. Skammen faller över mig, som ett täcke utav skållande hett vatten. Jag vill brinna på bål, jag vill bli en pöl på marken som absorberas till intet. Jag ser mina barn gå emot det som jag lämnat, jag ser dem gå emot det som utplånat mig som kvinna och medmänniska; men jag vinkar och kliver på planet som tar mig tillbaka till Sverige.
Jag går förbi stolsrad nr 12, där vi alla satt bredvid varandra så tätt, ena sonen sovande i mitt knä den andre vilade med sitt huvud på min axel. Vid stolsrad nr 12 faller jag rakt emot jordens mittpunkt, skammen är så total att allt blir mörkt och jag har inte en chans att stoppa de tårar som väller ur min själ och den skälvande kroppen som ramlar ner på flygplanets golv.
Jag hasar mig till stol nr 27B, ingen frågar hur det är. Just det, påminner jag mig själv: jag är ju ingen.
Hur kan de se någon som inte ens existerar? Jag sätter mig ner i stolen och hela min existens som människa ifrågasätts inom mig själv. Finns jag? Är det någon som ser och hör hur ont det gör? Är det någon som förstår hur själen fryser när skam och skuld kastats in i fjällvinden?
Jag bär fanan högt när jag kliver av flygplanet, fanan utav skam. Skammen och skulden utav det som jag till synes har gjort, att jag har lämnat mina barn i en egotripp gör hela min kropp till is. Ingen har frågat varför jag lämnade barnen, jag har heller inte berättat. Isen gör att min mun blir stum, den gör att mitt hjärta inte vågar visa det jag innerst inne känner, vem jag innerst inne är.
Men is är bara en annan form av vatten. Is smälter i solen, i värmen. Jag ställer mig nu i solen och berättar min innerliga kärlek till mina barn, för det är MIN sanning. Jag känner värmen från att vara och duga precis som jag är. Min själ som jag förvandlat till is, genom att tro på ord och handlingar av hat, och som allt eftersom blev min verklighet, smälter sakta genom att berätta min sanning. Den smälter sakta genom att bryta tystnaden, att berätta och värdera min egen åsikt, min egen sanning som gömt sig så länge - inlindad i tystnad.
I min tystnad föddes också det mest högljudda vrålet.
Mitt vrål viskade många år i mitt öra, och vrålade högt i en skilsmässa. Vrålet blev högre och skarpare genom åren ju mer jag trodde på orden och handlingar som skapade skam och skuld, och gjorde den till min verklighet. Jag lät min egen själ bli till is. Skam fryser den fritt flytande sanningen. Sanningen är att jag älskar mina barn. Alltid. Röster som finns inom mig, röster av hat och förakt, ilska och missförstånd blir ibland extra stark då de ekar i min omgivning i form av andras åsikter om mitt val att flytta ifrån mina barn. Det är när jag zoomar ut, när jag får ett större perspektiv, när jag reflekterar över HELA min historia - nutid som dåtid (inklusive mina förfäder) - det är då som sanningen sipprar fram och jag hittar min egen röst i sorlet av alla andras röster och åsikter.
Fjällvinden viskar i mitt öra att fanan har bytts från skam till självrespekt. All is har smält och jag ser mig själv som en fritt porlande bäck flyta fram över fjällvidderna, ger näring till mina rötter, vatten till den törstiga älgen och renen. Jag blundar och vänder ansiktet mot solens värme och känner mina förfäder stå bakom mig; våra ögon slutna, ett leende på läpparna. Vi står där tillsammans i solen och låter fanan av självrespekt och styrka fladdra högt - högt i vinden från fjället bortom tid och rum.