Arne och jag hade varit gifta i över 40 år. Han hade slitit hårt under yrkeslivet och problemen med ryggen kom till slut ikapp honom. Han tvingades gå i pension några år tidigare än beräknat och var inte alls nöjd över detta. Han var så van vid att vara kapabel och pålitlig – här tyckte han sig inte ha räckt till och det var en svårsmält upplevelse för honom.

Det skedde också något annat, som gjorde att pensionen inte fick den bästa starten. Bara några månader efter Arnes sista dag på jobbet fick vi ett samtal från hemmet där hans far bodde. Fadern hade fått en massiv stroke och just blivit hämtad med ambulans. Ingen av oss hade förväntat sig att svärfar skulle vara i livet när vi kom till akuten, men han höll sig kvar i ytterligare några timmar.

Han förblev dock medvetslös och vi satt vid hans sida när han dog. Det där blev en händelse som påverkade Arne starkt, men riktigt hur starkt skulle jag inte förstå förrän långt senare.

Han åkte ensam till sommarstugan

Relationen med fadern hade inte varit särskilt varm och även om en förälders död aldrig lämnar någon oberörd, hade jag inte trott att den där händelsen skulle skaka om Arne så väldigt. Men det gjorde den. Även om han inte sade något till mig då.

Han var dock väldigt tyst under hemresan och när jag vaknade morgonen därpå hade han redan klivit upp och var ute i trädgården. Arne hade två bröder som kom hem till oss senare den dagen för att planera det praktiska. Vad skulle ske med bohaget? Hur skulle begravningen planeras? Arne deltog i besluten, men han var fåordig och sa inte mer än han behövde.

Dagen efter faderns begravning packade han en väska och sa att han tänkte köra till sommarstugan.

– Jag behöver få komma ifrån ett tag, sa han.

Den där kärvheten i honom hade jag sett förut, men den hade aldrig tidigare varit riktad mot mig. Det var en kärvhet som fick mig att bita ihop om mina frågor. Jag började plötsligt känna mig rädd för att han var på väg bort från mig. Hur kunde det ha blivit så här? Han hade alltid varit en sådan pålitlig klippa, lugn och förnuftig – nu förstod jag mig inte alls på honom.

Vi hade haft sommarstugan i många år. Den låg nästan tio mil bort, nära kusten. Där fanns ingen telefon och när jag försökte ringa honom på mobilen var den ofta avslagen. Han hörde av sig en eller två gånger i veckan och varje gång lät han distanserad. Det fanns en del praktiska och ekonomiska ting som jag behövde diskutera med honom, och även om han svarade på mina frågor så visade han nästan inget engagemang. Det hördes också tydligt på rösten när han inte orkade med mer prat för den gången.

Jag bröt ihop över telefon

Tiden gick och allt fortsatte i den här stilen. Det var en väldigt påfrestande tid. Jag hade mycket väl kunnat förstå om Arne behövde få komma ifrån efter allt som hänt, men att han stängde mig ute på det här sättet var svårt att acceptera – och allt svårare blev det i takt med att inget blev bättre.

Hur länge hade han tänkt sig att vi skulle ha det så här? Tanken på att detta kunde vara vår framtid gjorde mig kall av rädsla. Det vore inget liv. Framför allt inget äktenskap värt namnet. Jag ville knappt tänka tanken, men till slut är det klart att den kröp sig på; skulle det här sluta med att vi skildes? Var det kanske det han önskade, men inte förmådde säga …?

Efter en månad av detta bröt jag nästan ihop över telefon.

– När kommer du hem? bad jag att få veta.

– Jag behöver mer tid, sa han. Jag är ledsen, men jag behöver verkligen få vara ifred.

Veckan därpå kom han dock hem tillfälligtvis. Han tvättade, fixade lite med huset och sov kvar över natten. Efter frukosten gav han sig iväg igen.

Förvirrad och arg

Fortsättningsvis kom han hem en natt ungefär varannan vecka. Detta fortsatte i ett halvår. Jag gick igenom många känslor under den perioden. Jag var förvirrad, sårad, arg och orolig, kände mig undanskuffad och ensam. Till slut orkade jag nästan inte grubbla över detta mer. Jag försökte leva mitt liv som vanligt, men inget var riktigt roligt längre. Mina väninnor förstod inte varför jag lät det där pågå så länge och jag förstod det nog inte riktigt själv, men jag visste inte vad jag skulle göra och var rädd för vad som skulle hända om jag drev det hela till sin spets.

Efter ett halvår gick det dock inte längre. Nu fick konsekvenserna bli vilka de ville, jag kunde inte ha det så där. En lördag förmiddag gick jag upp tidigt och körde ut till stugan. Arne var ute och räfsade och såg både förvånad och avvaktande ut när han fick syn på mig – vilket i sig var absurt och gjorde mig arg. Hur kunde han behandla mig på det här sättet? Jag klev ur bilen och gick fram till honom.

– Det här går inte längre! sa jag och slog ut med armarna. Vill du skiljas?

Han blinkade till och spärrade upp ögonen av förvåning – som om tanken inte ens slagit honom – och då blev jag plötsligt lugn för första gången under hela den här påfrestande tiden. Vad detta än handlade om så hade det inget med mig eller äktenskapet att göra.

Den dagen berättade Arne om misshandeln som barn, hur fadern slagit med både livremmar och nävar. Hur rädd han varit, och hur den där rädslan med åren förvandlats till skam. Skam för att han inte kunnat stå emot och för att han i vuxen ålder inte konfronterat. I stället hade han hållit tyst och aldrig sagt ett ord om detta, inte ens till mig.

– Först ville jag tro att jag höll tyst för mammas skull, sa han. Men sedan när hon dog … så sa jag ändå inget.

Gick i terapi

Efter faderns död hade allt detta hunnit ikapp honom. Alla känslor från barndomen som han försökt trycka ner under alla år, och så på det en enorm vrede och ett självförakt för att han aldrig tagit tillfället i akt och konfronterat sin far – och nu var det för sent.

Jag var chockad över allt detta och när vi pratade om det förstod Arne att det var för stort för honom själv att hantera. Varför förstöra den sista perioden i sitt liv med grubblerier och bitterhet?

Det blev terapi och gruppterapi för Arnes del och ett halvår av detta gjorde verkligen skillnad. Några av männen i gruppterapin blev goda vänner som vi nu umgås med privat. Nu har även jag gått i pension och vi kan äntligen njuta av all vår nya ledighet. Jag är verkligen tacksam för att vi får denna tid tillsammans.

/ ” Kristina”

Läs också: Moa tog hand om sin lillebror när föräldrarna dog