Kristina: Jag har förlåtit mamma för sveket
Kristinas mamma Maria var bara 16 år då hon fick sitt första barn, Gunnar. Tre år senare föddes Kristina, så redan vid 19 års ålder hade Maria två barn att ta hand om. Fadern var tio år äldre och äktenskapet höll inte. När Kristina var 4 år lämnade mamman sin familj.
…jag minns att pappa satt och grät och att jag försökte trösta honom.
Minns du händelsen?
Ganska vagt, men jag minns att pappa satt och grät och att jag försökte trösta honom. Min storebror som är tre år äldre kommer ihåg det tydligare. I efterhand har jag fått veta att han reagerade mer på förlusten än jag gjorde. När pappa hämtat oss efter jobbet och vi kom hem, la sig Gunnar på soffan och stirrade förstenad rakt ut i luften. Han var sju år och hade precis börjat skolan. Att mamma lämnade oss tog oerhört hårt på honom.
Mamman missbrukade och blev hemlös
Men ni träffade er mamma?
Ja, i början varannan vecka, men pappa måste nästan alltid komma och hämta oss för vi blev så oroliga. Jag minns det svagt men pappa har senare berättat att mamma lämnade oss för att hon hade en affär med vår granne. Han berättade också att vi ganska snart efter uppbrottet inte längre ville vara hos henne på helgerna och loven och på så sätt gled mamma ut ur våra liv.
Om vi frågade pappa om mamma förklarade han beredvilligt att hon råkat riktigt illa ut efter att hon flyttat ifrån oss. Först blev hon beroende av droger, sedan hemlös och började gå på luffen. Jag har ett minne av att det låg något konstigt på soffbordet en av de gånger vi besökte henne i början, något som jag som vuxen satt i samband med narkotika.
Jag tror att det var dessa människor som räddade henne från drogerna.
När mamma var hemlös och på vandring kom hon i kontakt med en grupp människor med en särskild trosinriktning, en församling som hon efterhand blev en del av. Jag tror att det var dessa människor som räddade henne från drogerna. Alla historierna om henne har jag fått från pappa och jag vet ju egentligen inte om de är sanna.
Så ni bodde alltid hos er far?
Ja, pappa skötte sitt arbete. Vi var på dagis och i skolan och fick tidigt egen nyckel. Även om vår familjesituation skilde sig från de andra barnens var det aldrig någon lärare eller någon annan som intresserade sig särskilt för oss och så vitt jag vet blev pappa aldrig kontaktad av skolan eller socialen.
I skolan frågade mina klasskamrater ofta om min mamma var död eller varför jag var den enda i klassen som inte bodde med min mamma. Jag brydde mig inte särskilt mycket om frågorna och det enda jag kunde svara var att jag inte visste var min mamma befann sig.
Kristina blev mobbad i skolan
Min fysiska utveckling började tidigare än mina klasskamraters och det resulterade i mobbning som fortsatte upp genom tonåren. Jag började med killar långt innan mina jämnåriga och det gjorde mig också udda.
Hur mådde du?
Jag mådde naturligtvis inte alls bra och hade svårt att sätta ord på den vrede som bubblade inom mig. Jag kände mig vilsen, ensam och övergiven och när jag tänkte på mamma var det enbart negativa känslor som kom upp. Jag fattade helt enkelt inte hur man kunde gå ifrån sina två små barn.
Men när jag var 14 år och hade det på många sätt svårt, ringde min storebror en dag och berättade att han fått kontakt med mamma. Gunnar hade vid det laget flyttat hemifrån.
…min första impuls var att jag inte ville träffa henne.
Han sa att mamma gärna ville träffa mig. En mängd olika tankar for genom huvudet och min första impuls var att jag inte ville träffa henne. Jag visste inte vad hon ville och varför hon plötsligt dök upp efter så många år utan ett livstecken.
Träffade sin mamma till slut
Men till slut bestämde jag mig för att träffa henne och det skedde hemma hos Gunnar.
Det blev en märklig upplevelse. Alla känslor ställdes på ända. Det var nästan tio år sedan hon och jag hade varit i samma rum.
Jag höll ett känslomässigt avstånd i ett omedvetet försök att skydda mig själv och jag tyckte inte att jag hade något att säga. Det hela var underligt och lite obehagligt.
Men från den dagen hade jag och min bror av och till kontakt med mamma.
Ett par år senare började vi fira jul och födelsedagar tillsammans. På julen gick det till så att vi firade lille julafton med mamma och själva julafton med pappa.
Även födelsedagar firade vi var för sig men till sist sa min bror ifrån. Det var dags för mamma och pappa att bete sig vuxet och lära sig att vistas i samma rum. Och så blev det.
Blev ofta ovänner
Mamma och jag träffades alltså då och då, men våra möten slutade ofta med att vi blev ovänner. Vi kunde aldrig hitta ett normalt mor-dotterförhållande och det var kanske inte så konstigt. Men nu när jag ser tillbaka förstår jag att vi på många sätt liknade varandra. Både hon och jag var rastlösa och hade svårt att hitta lugn och ro i oss själva.
Strax efter att jag fyllt 20 fick mamma cancer. Hon var bara 39 år, blev opererad och fick kemoterapi och så småningom friskförklarad. Men cancern kom tillbaka och för sju år sedan gick hon bort. När hon dog var jag nollställd. Jag kände ingen sorg och på begravningen var jag kall inombords.
Fick du klarhet i varför hon lämnade er?
Nej, egentligen inte. Ju äldre jag blev desto oftare tänkte jag på henne. Vad var det som hände då när vi var små? Brydde hon sig inte om oss, eller var det pappa som drev iväg henne?
Alla dessa frågor är obesvarade och kommer att så förbli. Mamma finns inte längre och pappa gick bort ett par år efter henne.
Hade en mycket nära relation
Han var på många sätt en bra och kärleksfull far. Jag älskade honom och kände mig också älskad tillbaka. Men han var alkoholist och hade ett svårt liv. En dag trillade han ihop utan förvarning. Hjärtat slutade att slå och därmed försvann möjligheten till svar på allt det jag undrade över.
Hur är relationen med din bror?
Vi hade ett mycket nära förhållande men sedan valde han att flytta till andra änden av landet. Hans liv har också varit allt annat än lätt och jag har valt att hålla honom lite på avstånd. Vi har bara kontakt över Facebook och jag tror att det är bäst så. Men jag saknar honom.
Om han bott nära mig hade jag nog träffat honom ibland för ödet har dessvärre inte gett mig några barn och många gånger känner jag mig ensam i världen.
…men för ett par år sedan beslöt jag mig för att förlåta henne.
Att mamma försvann på det där sättet har givetvis satt djupa spår i både min bror och mig, men för ett par år sedan beslöt jag mig för att förlåta henne.
Jag har försökt att tänka igenom hennes liv och nått fram till en förståelse och insikt om att allt inte kan ha varit hennes fel. Hon var alltför ung då hon blev mamma första gången och kanske var pappa inte alltid snäll mot henne. Kanske hade hans alkoholproblem börjat redan då?
Varken mamma eller pappa har en gravsten som jag kan besöka, men jag tänker ofta på dem.
Jag hade så gärna velat säga till mamma att jag har förlåtit henne för att hon gick sin väg. Jag har försonats med det hon gjorde och jag önskar så att hon fick veta det.