Kristina: Äntligen fick jag tala om sorgen
När man är ung, i sina tidigaste tonår, borde man slippa uppleva det som jag fick vara med om.
Min dotter påminde mig om det svåra för en tid sedan. En bekant till henne, en ung man på bara 20 år, hade blivit allvarligt sjuk och nu finns han inte längre.
Talade om döden
Vi satt en hel kväll med te och levande ljus och talade om döden som ibland kommer så nära.
Min dotter är vuxen, men är man ung kan det vara svårt att acceptera att en nyss levnadsglad och levande människa plötsligt dör.
Jag fick dela mina egna erfarenheter med henne. De smärtar fortfarande, fast det är 40 år sedan det hände. Jag har nog inte förstått hur traumatiskt det egentligen var för mig.
Men vid pratstunden med min dotter insåg jag att jag faktiskt inte fick någon hjälp att hantera min förlust.
Tackade nej till festen
Jag var inte mer än 14 år. Min bästa vän hette Susanna och på fritiden var ett av våra favoritnöjen att gå rundor på byn. Vi sökte uppmärksamhet, särskilt från det motsatta könet.
Just den här kvällen var det fest hos en av våra kompisar, men vi tog några extravarv i byn medan vi hoppades att det kanske skulle dyka upp något ännu bättre. Kanske de där två snygga killarna som körde den röda epatraktorn?
Plötsligt gled en bil upp bredvid oss. Det var vår kompis Sara som satt på passagerarplatsen. Killen som körde kände vi också lite grand.
– Vill ni följa med på fest? undrade Sara.
Vi frågade var den var och hon berättade att det var i grannbyn, två mil bort. Det skulle visst komma mycket folk och jag och Susanna blev lite sugna.
– Kan vi tänka på saken? sa vi och Sara menade att vi kunde gå några varv och fundera så skulle de hitta oss om en stund igen.
En röd epatraktor blev synlig nere i centrum och vi bestämde oss snabbt för att stanna kvar i byn. Vi vinkade till Sara och killen som körde bilen och önskade dem en kul kväll.
– Vi ses imorgon, då får du berätta allt, sa vi.
För vår del blev kvällen lyckad eftersom killarna faktiskt sa hej till oss. Så enkelt var det på den tiden.
Vi släntrade hem vid elvatiden, hoppade i säng och skrev i våra dagböcker: ”Ikväll sa han hej till mig”.
Hon blev bara 15 år
Dagen efter kom det fruktansvärda beskedet. Sara och hennes vän hade krockat på väg till festen, de hade kört rakt in i ett träd. Båda dog.
Sara fanns inte mer. Hon blev bara 15 år.
Det var min bror som berättade det. Jag kunde inte ta in det. Det kunde ju inte vara möjligt! Men det var det.
På begravningen såg jag Saras mammas gråtförstörda ansikte, pappans axlar som skakade av återhållen gråt och småsyskonens allvarliga, stora ögon.
Susanna och jag stannade kvar längst på kyrkogården. Det var inget begravningskaffe efteråt.
Tänk om vi hade suttit i bilen
Vi stod där hand i hand och tittade på alla blommorna som lagts ut där vår vän Sara skulle ha sin grav.
Tänk om vi hade följt med dem i bilen, då hade vi också mött döden. Vi skämdes över våra tankar.
Dagar blev till veckor, veckor till månader och snart hade ett halvår passerat. Det var längesen vi tagit våra byarundor, Susanna och jag.
I stället smög vi runt i korridorerna på skolan och försökte undvika Saras lillebror som gick en klass under. Det var svårt att uthärda hans mörka, sorgsna ögon och omöjligt att veta vad man skulle säga.
Jag skrev brev. Ett till Saras mamma och ett till hennes lillebror. Saras mamma ringde mig, tackade så mycket och brodern kom fram efter skolan och gav mig en kram på vägen hem.
Avundsjuka på skidresan
Susanna och jag började gå byrundor igen, livet fortsatte ju för oss. Det blev nytt år och snart var sportlovet här.
En vän till oss, Elna, som var tre år äldre, skulle iväg och åka skidor med två kompisar. Vi var lite avundsjuka, Susanna och jag.
– Jag måste dra hem nu, sa Elna på eftermiddagen när vi satt på fiket och firade att lovet börjat.
– Vi åker jättetidigt i morgon bitti, så jag måste packa färdigt och sova.
Jag minns inte mer vad vi sa, men vi kramade om varandra.
Elna var en sådan där tjej som alla gillade, så varm och omtänksam mot sina vänner.
Hon gick, vi fortsatte dricka varm choklad med visptopp och planera för vår vecka här hemma.
Bilen krockade i korsningen
Det var min pappa som kom in till mig på rummet, strax före kvällsmaten. Han såg väldigt allvarlig ut. Jag förstod direkt.
Jag hade redan hört på radion att en bil krockat i en ökänd korsning, tre personer hade avlidit omedelbart. Elna var en av dem.
Det hade bara gått tio månader sedan jag miste min första vän. Nu skulle jag hantera ännu en väns hastiga och tragiska bortgång.
Jag minns inte längre hur jag gjorde. Men jag tror att jag stuvade in sorgen långt, långt in – onåbar för mig själv.
40 år har gått. Vad kunde ha blivit av deras liv?
Jag ser Sara framför mig, så vacker, så konstnärlig och estetisk. Hon hade säkert varit en känd konstnär i dag om hon fått leva.
Elna med sina fantastiska studieresultat och sin omsorg. Förmodligen hade hon haft ett välbetalt jobb och arbetat med människor. Säkert varit gift och haft några barn.
Det var en välbehövlig pratstund – för oss båda. Och min reflektion ledde till att jag gav min dotter dessa slutord: Det är okej att gråta. Det är faktiskt nödvändigt! Gråta och prata och sakna…
Kristina